onsdag 30 juni 2010

Längtar efter människor



Idag när jag vaknade kände jag att jag längtade efter att träffa människor. Det är så fint när jag börjar göra saker efter lust i stället för efter invanda rutiner eller "måsten". Ju mer jag lyssnar efter vad jag har lust att göra, desto snabbare får jag svaren inifrån mig själv vad jag längtar efter eller vad jag behöver.

Jag ska ringa några vänner idag och se om de är hemma. Jag läste någonstans under den där tiden när jag var så mycket hemma under min sjukskrivning, att som människa behöver man träffa fem människor utanför sin familj varje dag för att må bra.

Jag tror att det där är individuellt. Jag tror att vissa människor behöver träffa ännu fler än fem människor utanför sin familj varje dag för att må bra. Jag tror att vissa människor behöver träffa färre för att må bra. Jag tror att behovet av att träffa människor också skiftar olika perioder i livet. Det finns perioder i livet när man som människa behöver ensamhet. Och det finns perioder i livet när man som människa behöver möten med andra människor.

Det viktiga är att jag som människa känner efter vad det är just jag behöver just där jag är idag. Ensamheten och tystnaden. Eller människomötena och samtalen. Och att jag sedan försöker att få fatt i det jag behöver. Att jag söker mig till det som jag längtar efter.

Tillsammans är man mindre ensam.

I ensamheten kan jag möta mig själv.

Som människa behöver jag möta andra.

Som människa behöver jag också möta mig själv.

Nu är det nyponrosornas tid! Jag älskar doften av nyponrosor! Den mest somriga doften av alla för mig. Jag såg blommande vita nyponrosbuskar vid den ljusblå Vättern igår. Sagolikt! Jag tycker att den vita nyponrosen är den allra, allra vackraste nyponrosen. Men både den vita och den rosa doftar lika mycket sommar. Att vandra intill blommande nyponrosbuskar och dra in doften från dem, det är sommar för mig!

7 kommentarer:

  1. Instämmer - det där med att träffa 5 människor varje dag för att må bra, tror jag är MYCKET individuellt.

    Jag trivs utmärkt med ensamhet och tystnad numera och vill nog säga att det är livsviktigt för mig.
    För det mesta räcker umgänget med maken på kvällar och helger. ;)

    Om jag känner mig ensam nån gång så tar jag bara och åker ner till stan en stund, och får min dos av intryck och människor.

    Den senare delen av mitt yrkesliv så arbetade jag med ständig kundkontakt hela dagarna, så skillnaden mot nu är enorm.
    Det känns bra...mycket jämnar ut sig under en livstid har jag märkt.

    Varma hälsningar!

    SvaraRadera
  2. Skönt att träffa människor o umgås......ibland inte. Det är ju så. Ens sinnestämning styr.

    När jag var sjuk klarade jag inte av att träffa någon. Jag....som alltid ville ha människor runt omkring mig innan.

    Man får lyssna på sina behov.
    Ha en bra dag
    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej S o F!

    Ja, säkert är det mycket individuellt vilket behov man har av att träffa människor. Också skiftande genom livets gång, tror jag.

    Jag fick aldrig tag i någon väninna igår. Antingen jobbade de, eller så var de på semester.

    Så jag åkte in till stan. Där finns det alltid människor att möta på ett eller annat sätt.

    Jag bor en liten bit utanför Jönköping, här är ganska så ensligt, så ibland längtar jag efter att se folk. Och då är det nära in till stan och allt livet där.

    Jag är lyckligt lottad som har närhet både till landsbygden och skogen med små sjöar och till staden och så till Vättern, så klart. :)

    Varma hälsningar till dig också!

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  4. Hej Mitt i livet!

    Åh, som jag känner igen mig. Det var samma sak med mig; jag som hade älskat att vara med massor av människor och också haft många människor runt omkring mig i jobbet. Plötsligt orkade jag inte med en endaste människa. Jag minns hur tungt det kändes. Och det tyngsta av allt var att jag knappt orkade med mina egna barn som inte var så stora då.

    Jag minns att jag brukade be dem lägga sig i sängen bredvid mig så att vi kunde prata med varandra åtminstone. Eller att jag åtminstone skulle orka lyssna på dem.

    Jag minns att jag var tvungen att blunda för att kunna ta in det de berättade för mig.

    Jag är lycklig så här många år efteråt att jag ändå gjorde så. Att jag la mig där med dem i sängen och lyssnade på dem och svarade tillbaka när jag orkade.

    Jag minns särskilt ett tillfälle när jag blev så lycklig fast jag var jätteledsen egentligen. Det var när min lilla flicka på sex år sa till mig; "Mamma, jag blir alltid så glad när jag har pratat med mig". Det kändes så gott i mig just då, för jag kände mig värdelös som mamma, jag orkade ju ingenting jämfört med vad jag orkade förut.

    Vilka starka minnen mina ord väcker i mig nu, känner jag. Jag blir rörd, känner jag. Rörd, därför att jag är så lycklig att jag har fått bli så frisk som jag blivit. Det var svårt att tro det, då när jag var som sämst.

    Jag förstår att du och jag delar den här upplevelsen av att känna sig så svag. Det är fint. Tack, Mitt i livet, för att du berättar för mig. Vi är nog allt överlevare, både du och jag! :)

    Jag önskar dig den bästa av somrar!

    Kramar
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  5. Och nu blev jag rörd.....Tack. Tack för dina ord. *kramarom*

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Hej Mitt i livet!

    Tack för dina ord till mig. Jag önskar dig den bästa av dagar!

    Särskild kram till dig
    Anna-Karin

    SvaraRadera