söndag 18 juli 2010

Mina ord är glädje för mig

Jag minns när jag satt på jobbet för många år sedan, då innan jag blev sjuk, och skrev och skrev och skrev dagarna i ända och brukade ibland tänka; "Kommer jag någon gång att få skriva mina EGNA ord?". Därför att mitt jobb var att till största delen skriva och redigera andras ord. Ibland andras ord och tankar med mina ord. Men det är inte samma sak. Inte samma sak som att skriva mina EGNA ord.

Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att klippa av alla hinder mellan det som drar fram genom min hjärna och det mina fingrar gör på tangentbordet. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att ta mina fingrar och händer till hjälp för att försöka beskriva de känslor, tankar och fantasier jag har inuti mig själv, i mitt innersta, min själ. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att få till direktkontakten mellan det som rör sig i min hjärna, mitt hjärta, min själ just då och det som hamnar på det vita pappret eller datorskärmen. Det som är det unika i just mig som människa, min upplevelse av livet, och det som varje människa har unikt inuti sig själv. Vi hittar olika sätt för att uttrycka oss på som människor. En del dansar. Andra bygger sig ett hus. Vissa målar tavlor. En annan skapar en trädgård. Jag använder mig allra helst av orden.

Det finns så många olika sätt att uttrycka sitt "jag" på. Mitt "jag" tror jag finns i min längtan och i mina drömmar. En gång satt jag där, dagarna i ända och längtade så starkt efter att få skriva mina EGNA ord. Idag gör jag det. Den drömmen lever jag. Men jag kunde aldrig drömma om att någon annan skulle vilja läsa det.

Tack, du som läste det jag skrev idag. Tack, för att du var nyfiken på mina känslor och tankar som jag hade idag. Tack, för att du delar med dig till mig så ofta med dina egna tankar, känslor och upplevelser från livet.

Tack, för att jag fick tiden i mitt liv att skriva mina egna ord, tack mina fingrar och händer för att ni finns och inte minst för att ni fungerar igen, att ni fick tillbaka förmågan att skriva. Tack, min lilla laptop för att du finns. Tack, Internet, för att du finns. Tack...

Idag känner jag en stor tacksamhet inne i mig själv över allt jag har och allt jag har fått. Det flödar över i mig. Och tack, allra, allra mest tack för tacksamheten. Därför att tacksamheten är vägen till glädjen!

6 kommentarer:

  1. Varsågod! ;) ...å tack.

    Från en som läser.

    SvaraRadera
  2. Hej S o F!

    Tackar! :)

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  3. Precis så är det, sina egna ord vill man få fram, vill man skriva ner. Ibland bara "nonsens" ibland mera allvarliga tankar, men dom är mina! Jag vill gärna läsa dina, du min internet-syster!
    Kramar Malin

    SvaraRadera
  4. Hej Maskroskvinnan!
    Jag kan också knäppa byxorna,men jag ser på låren ansiktet
    och på mina jumprar sitter lite lösare än innan,därför kunde
    jag inte förstå att vågen stod stilla.
    Önskar vi hade detsamma här,men det bara mullrade i kanten
    en morgon,det var den dagen som det regnade.
    Ja vilket är värst en snarkande katt eller en snarkande gubbe?
    Kramar.

    SvaraRadera
  5. Hej Malin, Internetsyster!

    Jag är glad att du vill läsa mina ord! Det är häftigt att dela sina tankar med andra människor här i cyberrymden, tycker jag.

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  6. Hej Agath!

    Ha, ha... ja, vad är värst, en snarkande katt eller en snarkande gubbe? :))

    Jag själv tycker nog att en snarkande gubbe är värst. :))

    Kramar
    Anna-Karin

    SvaraRadera