torsdag 4 november 2010

Energitjuvar - finns de på riktigt?


Jag kanske inte skulle skrivit ordet energitjuv i bloggen igår morse, för jag mötte en riktig energitjuv sedan igår. Nej, det var inte bankmannen, han var fantastisk, hjälpte mig med mycket och det var ett fint möte.

Fast efter mitt möte med den där energitjuven igår, som verkligen fick mig ur balans, så har det ramlat in fler insikter i mig idag. Jag tvivlar på att det finns energitjuvar överhuvudtaget. Fast jag själv mötte en igår.

Så här menar jag: Jag vet att i perioder när jag varit i balans, när jag tränat yoga och mediterat regelbundet, när jag haft balans mellan arbete och vila, när jag har känt mig älskad som människa och inte minst älskat mig själv. De här perioderna, då möter jag inte några energitjuvar, de finns inte. Inte en människa kan rubba min balans då, ingen som jag mött hittills.

Jag tror att när jag känner som att jag möter energitjuvar, då handlar alltsammans om mig själv. Hur psykiskt och fysiskt stark jag är, hur mycket jag klarar att ta emot, hur skicklig jag är på att sätta tydliga gränser kring mig själv, hur lycklig jag känner mig.

I stället så tror jag att alla människor runt omkring mig kan ge mig någon form av energi. Någon kanske ger mig kärlek, den största energin av alla. En annan bjuder mig på mat. En tredje får mig att skratta. En fjärde får mig att tänka efter. En femte lockar med mig på en promenad. En sjätte ringer till mig och lyssnar på mig precis när jag behöver det. En sjunde kastar omkull alla mina tidigare värderingar och får mig att tänka helt nytt!

Jag tror att jag har något att få av varje människa jag möter. Av vissa mer, av andra mindre. Men jag tror faktiskt, att jag har något att få av precis varenda människa jag möter i mitt liv. Jag tror inte att det finns energitjuvar längre. Jag tror alltsammans handlar om mig själv.

Jag ska stryka ordet energitjuvar ur mitt ordförråd. Jag ska aldrig någonsin mer kalla en människa för en energitjuv. För mig finns från och med nu bara energigivare. Energigivare som kan ge mig energi i olika grad. Ibland lite mindre, ibland nästan för mycket. Det är jag själv som väljer vad jag vill och orkar ta emot där jag befinner mig just i den stunden.

Varje levande människa är energi som tillför världen något. Ibland kanske vi inte ser förrän långt, långt efter att en människa dött vad hon gav. Men ändå, varje människa på denna jord ger något så länge hon är här. Precis varendaste en; hur liten, hatisk, svag, ensam, bitter, fattig, elak, sorgsen, "misslyckad", tårögd, sjuk, eller maktlysten hon än är. Alla har något att ge till mig som människa.

Kärlek är att ge. Och att kunna, orka, ta emot.

När jag älskar mig själv är jag stark nog att både kunna ge och ta emot.

Därför älskar jag mig själv. Sedan öppnar jag mig för världen och tar emot det människorna har att ge mig. Lyssnar nyfiket efter vad människan jag möter har att ge till just mig.

4 kommentarer:

  1. Hej kloka fina du.
    Om du har lust, (bara om) så skulle det vara intressant att få ett litet meditations tankefrö.
    Kanske en liten lätt övning att testa .
    En tanke från mig bara ;))
    Kram // Samuel

    SvaraRadera
  2. Tack snälla du för din fantastiskt fina och utförliga kommentar om meditationens konster. Jag besöker också en vis kvinna som hjälpt mig genom livet. Vi vet ju båda att världen inte är så stor. Min boj på livets stormande hav har sin mottagning på Torpa. Lite nyfiken på var din finns.
    Tack igen för din långa kommentar hos mig, jag lovar att återkomma i ämnet och mina försök.
    Kram// Samuel

    SvaraRadera
  3. Hej Maskroskvinnan!
    Ja det är jobbigt jag blev så ledsen när vi hade varit
    i Skövde,än vet jag inte hur mycket som kasserat.Men den
    dagen den sorgen nu väntar vi på garderoberna i morgon
    om de nu håller ord,så ska det väl göras färdigt denna
    veckan,men jag känner mig slak av allt detta som varit
    runt om kring oss nu denna höst.

    Jasså du hadfe gjort mat som du aldrig gjort innán kul att
    du lyckades,jag ska säga dig en sak när jag hade varit
    utomlands ett år så åt jag grönkälssoppa den var så fantastiskt
    god,så jag försökte mig på att göra den när jag kom hem ack ack,
    vad jag bedrog mig,det blev ingen god soppa den blev alldeles för
    stark,så den kastade jag.

    Men skam den som ger sig på nya rätter,det ska man prova om inte
    annat så för ens självkänslas skull inte sant?
    Nu är det snart dags för sängen.
    Kramar.

    SvaraRadera