tisdag 11 januari 2011

Mitt sommarparadis

För att orka igenom den här årstiden kan man ta hjälp av sina minnen från när det var sommar, läste jag i lokalpressen. Blunda och se den där platsen framför sig som man älskar att vara på när det är sommar.

Jag tvekar inte en sekund. Jag vet precis var jag har den platsen. Mitt sommarparadis.

Jag parkerar bilen under det stora mörkt gröna trädet. Tar fram solstolen och picknickkorgen med både fika, dricka, bok och pastasallad. Bilplåten hettar redan i värmen trots att det är tidig förmiddag. Tur att jag är här tidigt, så tidigt att det finns parkeringsplats nära dit jag ska. Tur att jag fick plats i skuggan under det stora gröna trädet, så varmt som det är idag.

Jag hör gruset knastra under mina sandaler som jag går barfota i. Jag passerar den rosa glasskiosken när jag går på den smala och nedtrampade grusgången. Där framför mig ser jag vattnet, det turkosgröna Vättervattnet. Jag hör bruset från vågorna som är så där precis lagom höga idag. Lätt skummande och vackert glittrande i solskenet. Jag känner att det fortfarande är lite dagg kvar i det gröna gräset, mina tår blir blöta, men det känns bara skönt i värmen.

Så där. Nu är jag nästan framme. Jag får kliva nedför några stora stenar, sedan trampar jag i lös, mjuk, solvarm sand som klistrar sig fast på mina daggvåta fötter. Nu känner jag nyponrosdoften. Det är inte mycket människor här ännu, en och annan and i vattnet.

Jag fäller ut min solstol, sätter mig framför nyponrosbusken, tar av mig solklänningen som jag tagit på mig över baddräkten. Den lilla kudden plockar jag fram, vinden blåser lätt i grässtråna som växer i sanden och genom mitt hår, jag älskar att känna vinden i mitt hår!  Jag tar fram vattenflaskan och ställer den bredvid solstolen. Nu är jag förberedd inför en lång varm sommardag.

Sen fäller jag solstolen bakåt till ett bekvämt läge. Tar av mig solglasögonen för att riktigt kunna ta in ljuset och alla somriga färger från vattnet, pilträden, sanden, stenarna, blommorna, himlen och långt där borta ser jag Visingsö som en hägring strax ovanför vattenytan. Jag blundar, lyssnar på det sövande ljudet från vågorna, känner pulsen gå ned. Vätterstranden, mitt paradis på jorden denna sommardag! Kanske att jag tar mig sommarens första dopp idag? Jag tänker i alla fall känna på vattnet med tårna.

 

3 kommentarer:

  1. Det är inte så svårt att drömma sig tillbaka till en isfri tid minsann. En sandstrand kan jag också lätt tänka på.......sol, värme, bad, osv. osv.

    Kram, kram
    Susanne

    SvaraRadera
  2. Vilket underbart inlägg. Kunde nästan känna sanden mellan tårna. Ha en riktigt fin dag/Gela

    SvaraRadera
  3. Fint Anna-Karin. Om jag blundar så tror jag att jag är där också... :)

    SvaraRadera