lördag 19 februari 2011

Gå på knä

Jag går på knä just nu. Känner stressignaler inifrån mig själv som jag inte känt på väldigt länge. Igår kändes det som att huvudet gick åt ett annat håll än kroppen när jag vred mig runt. Jag har öronsusningar. Sätter in burken med müsli i kylskåpet. Hög tid att jag tar hand om mig, tack, min kropp, för signalerna du ger mig. Tack, du som lärt mig vad jag ska vara uppmärksam på. Fast det syns inte på mig, tack sömnen för det, sömnen och meditationen.

Mycket stress har samlat sig i mig nu. Utförsäkringen, negativ. Starta eget, positiv. Åldrande mamma, negativ. En mer intensiv tid med arbete just nu samtidigt som mamma mår dåligt. Negativ. Dotter som ska ta studenten. Positiv. Med mera med mera som jag inte bloggar om av hänsyn till andra.

Jag känner mig arg på vintern. Mamma hade aldrig tappat så mycket som hon gjort om inte det varit för den stränga och långa vintern. Jag är arg på vintern. Något måste jag få vara arg på, fast inte för länge. Det tröttar att vara arg.

Bättre se till att skratta någon gång ibland, skratta åt alltsammans. Titta på en rolig film, vad som helst som får mig att skratta. Skratta igenkännande åt hur saker och ting ofta har brukat klumpa ihop sig i mitt liv. Och hur tätt det brukar vara mellan de där "klumparna", så tätt att jag aldrig riktigt hinner hämta mig förrän det kommer en ny klump...

Men jag vet också... att våren är på väg, att efter regnet kommer regnbågen, att inget kaos varar för evigt, att sömn, mat, skratt, arbete och yoga/meditation är det jag behöver själv just nu. För att skapa balans igen inuti mig. Och tålamod.

Jag försöker släppa taget så gott jag kan, låta det ske som sker. Följa med i livets gång.Tillåter mig att falla i gråt, tillåter mig att skratta, tillåter mig att känna det jag känner. Pausar.

Idag är första dagen av resten av mitt liv. Och också resten av ditt liv. Idag är, faktiskt, första dagen av resten av allas våra liv. Vad väljer vi att göra med våra dagar? Egentligen?

6 kommentarer:

  1. Livet.. resten av livet.. egentligen.. Ja, om jag det visste..

    Varm Kram!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra inlägg och du tänker helt rätt. Låt känslorna komnma som de vill, då är man nog som mest ärlig och sund mot själen.

    ☆Fyll inte livet med dagar,fyll dagarna med liv☆

    SvaraRadera
  3. Du är så uppmärksam på signalerna, så du kommer att klara dig igenom den här stressperioden också. Jag förstår precis hur du känner. Och vilken fin profilbild du har lagt in! Kram!!

    SvaraRadera
  4. Var tacksam över att du kommit så långt så att du lyssnar till kroppens signaler. Det är väldigt många som inte gör det, med fruktansvärda konsekvenser.

    Önskar dig en skön lördagskväll!

    SvaraRadera
  5. Så klokt du skriver...

    "Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra." (NALLE Puh)

    Önskar dig en skön fortsättning på helgen

    SvaraRadera
  6. Hej Anna-Karin!

    Snälla du, ta det lugnt nu!

    Förstår precis hur du känner det och det är inte konstigt med det du verkar ha omkring dig just nu.

    Jag har också varit konstigt stressd denna vecka. När jag skulle laga middag en dag hade jag bytt recept och kärl flera gånger innan jag kom till skott.

    Jag fick sätta mig ner och fundera på VAD som tyngde mig, vad som ligger där och gror. När jag insåg sanningen blev jag mycket lugnare.

    Att du så klart inser var du är på väg är en välsignelse. Likaså att du både kan gråta och skratta - Jag tror vi behöver släppa taget ibland.

    Du kanske kan göra som jag ska nu till våren.
    Åka till vattnet, sitta en stund på en sten och bara låta vinden läka själen.

    P.s Har startat en ny blogg här. Du är välkommen när du vill (och orkar).D.s.

    Kram på dig och ta hand om dig nu.
    /Bella

    SvaraRadera