Så lätt det blir att leva när jag i stället för att tänka "bra" eller "dåligt" om människor eller saker, tänker att vi/det är "olika". Den tanken har grott i mig ett tag nu.
Det påminner om mindfullness, konsten att vara medvetet närvarande. När jag fick öva mig i den konsten innebar det att jag i stället för att se mig omkring och tänka "där går en gubbe, vad han ser sur ut", "där är en bil, så rostig den var", "så smutsigt det är här i badrummet, jag behöver städa", så kunde jag tänka så här:
1. Där går en gubbe.
2. Där är en bil.
3. Här är badrummet.
När jag slutar att värdera saker och människor utan i stället konstaterar att de är så som de är, känner jag en vila i hela mig. Jag känner att jag blir mer fokuserad. Jag blir också medveten om hur mycket känslor och värderingar jag faktiskt lägger in i mina tankar. Det är säkert vanligt att man gör det som människa. Men det är också väldigt fint att kunna låta bli att göra det ibland. Det är respekt och det är ödmjukhet att låta människor och saker få vara precis som de är och känna att det är OK.
Att också tillåta mig själv att få vara precis som jag är, utan att värdera mig själv som "bra" eller "dålig", "smal" eller "tjock". Det räcker faktiskt att jag är. Som att det inte skulle vara stort nog, just att vara.
För vem kan egentligen säga vad eller vem som är "bra" eller "dålig"? Egentligen handlar det väl om att allt och alla bara är "olika". Och ibland också lika.
Detta har jag också praktiserat ett tag nu, och det mår jag riktigt bra av. :)
SvaraRaderaI och med att jag inte värderar, kommenterar, bedömer och dömer andra så gör jag indirekt inte det med mig själv heller.
Roligt att läsa att du har kommit fram till detsamma.
Varma hälsningar!
SoF: Härligt tycker jag också att vi är i samma nivå i livet på något sätt just nu, härligt att du kan känna igen dig i mina ord.
SvaraRaderaKram!