torsdag 8 september 2011

Dottern hemma och mamma på sjukhus igen


Vi är på väg mot Landvetter för att möta dottern som semestrat i Turkiet när min mobiltelefon ringer. Det är läkaren från vårdcentralen som berättar att mammas blodvärden är så dåliga nu igen att hon behöver komma in till sjukhuset redan idag eller senast imorgon. Han överlåter åt mig att bedöma om mamma behöver komma in samma kväll eller om vi kan vänta till torsdag morgon.

Dessa tvära kast i livet ... min förväntan och glädje inför att möta dottern blandas med oro och tyngdkänsla i bröstet över min åldrande mamma. Jag ringer mamma från bilen för att höra hur hon verkar må just nu. Ska jag berätta för henne eller ska jag vänta?

Mamma låter glad, hon har bakat bullar nu igen. Jag bestämmer mig för att säga som det är, att proverna på hennes blod är så låga nu igen att hon behöver åka in till sjukhuset. Jag säger det så lugnt jag bara kan till mamma och mamma tar det lugnt. Det går bättre den här gången än den förra gången. Det blir ingen panik. Mera ett konstaterande att ja, så är det. Tur att jag kan landa lite i det innan jag behöver ge mig in till sjukhuset.

Vi kommer fram till Landvetter. Planet min dotter flugit med landar lyckligt och väl. Jag känner tacksamhet och glädje. Där ser jag henne komma. Jag minns när hon för några år sedan var med vid flygplatsen när äldsta dottern flög till London. Jag minns hur hon sa när hon såg brunbrända människor komma hem från sin solsemester "En dag vill jag komma gående som dem, ut från flygplanet, solbränd från min solsemester". Den gången hade hon inte flugit än i sitt liv.

Nu kom hon där. Jag såg henne uppfylla sin dröm hon haft. Hon var solbränd men hon såg inte så glad ut som jag trodde att hon skulle göra. Inte heller hennes kille. Jag var glad. Jag slog armarna om min dotter och kramade henne. Stilla viskade hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka".

Jag höll min dotter i min famn och kramade henne länge medan inte bara Stefan Livs anhöriga, utan också så många andra anhöriga samtidigt aldrig mera skulle få hålla sin älskade anhörig i famnen igen.

Det blev en tung stämning i bilen på vägen hem. Även om vi lättade upp den ibland med att prata om Turkiet, sol och bad. Det blev en kort mellanlandning hos äldsta dottern i Borås också. Hon var glad och trivdes som fisken i vattnet i sin nya lägenhet. Det blev flera kramar.

På kvällen körde jag in mamma till sjukhuset. Hon var lugn. Tonåringen var med och gav henne en vacker nyckelring hon köpt till mormor i Turkiet. Det blev kramar igen och jag tog kort på mamma och min dotter. Att jag var skakig i mina händer just i den stunden syns på bilden.

Man vänjer sig vid mycket här i livet. Jag vänjer mig vid att skjutsa in min mamma till sjukhuset. Mamma vänjer sig vid att åka in dit. Men vänjer jag mig någonsin vid tanken på att mamma en dag inte längre kommer att stå i sitt fönster som hon brukar och titta ut på livet där utanför?

Mamma lever fortfarande. En dag i taget. Acceptans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar