onsdag 14 september 2011

Idag känns det jobbigt


I morse åkte jag in till Vårdcentralen med ett prov från min mamma som sjukhuset bett mig om. Jag hade inte tid att stanna hos mamma idag och då blev hon arg på mig för det och sa "Du kanske hälsar på mig någon gång innan jag dör". Mamma ... jag var ju hos dig i förrgår. Och jag pratar med dig minst en gång varje dag. Du blir aldrig nöjd med mig vad än jag gör, känns det som ibland. Jag blev så ledsen, fick en stor klump i min hals när jag gick iväg till bilen med provet i min hand.

När jag äntligen kom fram till labbet på Vårdcentralen efter att ha väntat ett bra tag, fick jag veta att de inte kunde ta emot provet i burken som jag fått på sjukhuset. Provet skulle lämnas i särskilda små rör med en vätska i.

Jag känner min mamma så väl att jag vet att hon aldrig går med på att använda de där rören om jag ber henne att göra det. Så jag bestämde att distriktssköterskan får ta det med henne. Konstigt att inte de på sjukhuset visste om det här, tycker jag.

När jag kom hem bara grät jag. Jag kände som att nu orkar jag inte mer, det är för mycket, låt mig vara ifred. Jag kände mig som en tonåring där jag satt och lipade.

Imorgon ska jag på det första mötet för höstens arbete i Skrivklådan. Det tar emot eftersom jag är så trött. Men jag tänker på hur stolta mina döttrar och också jag själv är över att jag jobbar till viss del efter så många år som sjukskriven. Och jag tänker på hur roligt jag tyckte att det var att jobba i våras.

Jag ska försöka, jag ska ta ett steg i taget så som jag gjort hittills. Även om det känns tufft just nu efter allt som hänt det senaste året i mitt privatliv och efter sommaren som knappast innehållit mycket lugn och ro, så tänker jag i alla fall försöka den här gången också.

Inget ska få knäcka mig någonsin.

Och om det nu ändå skulle göra det.

Så är det bara att bryta ihop och komma igen.

14 kommentarer:

  1. Du klarar det!! Jag får en känsla av att din mamma har lite demens och då är det vanligt att som henne ge dig dåligt samvete :( Du gör mycket för din mamma, du ställer upp för henne, du gör allt vad du kan, det vet du innerst inne i ditt eget hjärta :)
    Det sägs: Det som inte dödar oss gör oss starkare!
    Det måste vara sant!!
    Jag önskar dig lycka till med allt spännande du har framför dig!
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Ja, nog är den en kamp många gånger, man ska vara stark och finnas till för andra när man knappt orkar med sig själv. Önskar jag kunde skicka lite kraft och energi till dig. kram Cathrin

    SvaraRadera
  3. Kram på dig Anna-Karin.
    Allt kommer ordna sig till slut!

    Tänk på att din mamma säger så för att hon egentligen oroar sig väldigt mycket nu och att det är hennes sätt att säga att hon känner sig trygg med dig.

    Hoppas det känns lite bättre idag!
    Kram Fredrik

    SvaraRadera
  4. När min mormor blev sjuk och jag visste att hon inte skulle stanna kvar så länge till så kunde hon säga väldigt elaka saker. Hon var inte sig lik, ofta fick jag en klump i halsen. Men någonstans visste jag att hon inte menade det, jag såg det i ögonen.

    Var stark nu, och bryt inte ihop Anna-Karin, din mamma behöver dig så väl nu tror jag.Hon älskar dig enormt mycket känner jag....

    Styrkekram till dig från carola

    SvaraRadera
  5. På tredje dagen, efter två nätters sömn, går dysterchocker över.
    Det ordnas av kroppen, hjärnan och själen. Inte sant? Anna-Karin.
    Med artig hälsning från Kalle kines :)

    SvaraRadera
  6. Gunilla: Tack, ja, jag vill tro att jag klarar det här, man vänjer sig vid mycket som människa. Men ibland finns det stunder när allt känns så tungt att man inte fattar hur man ska orka.

    Tack för att du bryr dig om mig. :)

    En fin helg önskar jag dig! :)

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Cathrin: Tack för dina ord till mig. Ja, ibland känns livet som en kamp. Det är väl just då som man ska lägga ned sina vapen och acceptera att allt är som det är. Men det är ibland tungt ändå, även om man accepterar. Det är tungt att se en människa man älskar må dåligt. Men mamma har bra dagar också, jag försöker fokusera på dem.

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Fredrik: Tack så mycket för dina ord till mig. Jag har läst dem flera gånger och de tröstar mig mycket. Jag blev glad att du dök upp här också, att du fortsätter att följa min blogg även om jag inte är kvar på Passagen.

    Ta väl hand om dig! :)

    Kram!

    SvaraRadera
  9. Marika: Tack så mycket. Kramar kan man inte få för många av som människa.

    Jag önskar dig en fin helg!

    Kram!

    SvaraRadera
  10. Carola: Tack, Carola, så fina ord du skriver till mig, det tröstar mig och ger mig kraft.

    Jag försöker vara stark nu, men ibland känns det som att jag går i bitar.

    Kram!

    SvaraRadera
  11. Kalle: Tack, Kalle, men riktigt så där snabbt går knappast dysterchocker över, ju. Vissa saker i livet får helt enkelt ta den tid de tar. Sorg mår bäst av att sörjas när den är där och att man låter den få ta sin tid. Det är tungt att se sin mamma åldras och bli sjuk.

    Jag önskar dig en fin helg, Kalle!

    Kram!

    SvaraRadera
  12. Åhhh vad jobbigt. Samvetet slår till en som en knytnäve fast man vet att man gjort allt. De gör så ont de där orden även om man vet att de är sagda i sjukdom.
    Tyvärr händer det här alltför ofta med sjukhusen att de varken skickar med remisser eller provtagningsmatrial och när du skriver ser man hur det drabbar. De skulle skickat med 3 vätskefyllda rör för att tas på 3 olika dagar. Så jobbigt för dig A-K. Kramar

    Marie K

    SvaraRadera
  13. Marie: Du förstår hur det är, känner jag, Marie. Tack för att du bryr dig. Det mest jobbiga är att vissa dagar är mamma helt underbar, glad och vi har roligt ihop. Och så finns det andra dagar. Och jag vet aldrig hur mamma är just den här dagen. Men det är inte mycket att göra åt det. Igår var mamma hemma hos mig och drack kaffe och vi hade det verkligen jättefint, det är de stunderna jag vill minnas. Jag älskar mamma, hon är en stark och beundransvärd kvinna på många sätt.

    Det var trist att det blev ett sådant missförstånd mellan sjukhuset och vårdcentralen. Men det får lösa sig på något sätt, tänker jag. Än har vi inte fått in proverna till vårdcentralen, mamma vägrar låta distriktssköterskan ta hand om det. Så det blir jag som får åka dit med proverna igen, det gör jag gärna, det är ju bara att det nu kolliderar med att jag fått massor av jobb.

    Kramar!

    SvaraRadera