tisdag 22 november 2011

Möte hos Försäkringskassan


Jag vandrade efter handläggaren i de nästan helt tomma lokalerna på Försäkringskassans före detta kontor i stan. Jag gick bakom henne, genom den tidigare stora receptionen som brukade vara full av människor, men som nu var helt mörk och tom på både människor och möbler.

Vi kom fram till ett litet kalt, vitt besöksrum där vi pratade i ungefär en timme. Jag fick veta att man hade problem med att jag dels har kvar min anställning och dels har startat eget i liten skala. Jag passar inte in i "mallen". Man behöver längre tid på sig för att räkna ut min ersättning.

"Som jag ser det nu kommer vi att besluta om att ge dig ersättning igen", sa min handläggare till mig.

"Ursäkta, sa jag. Men nu sa du att "vi" kommer att besluta om att ge mig ersättning. Vilka är "vi"? Vem beslutar om jag ska få ersättning eller ej?"

"Det är jag som beslutar om din ersättning", sa handläggaren. Jag ÄR Försäkringskassan.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt just i den stunden. Inte kan hon väl ändå tro att hon ÄR Försäkringskassan, tänker jag för mig själv. Det är inte bra att identifiera sig så med sitt yrke, har jag fått lära mig. Det är inte bra för självkänslan. Men så typiskt ett byråkratiskt myndighetsspråk att uttrycka sig på det sättet.

Handläggaren tyckte att jag verkade så lugn under mötet. Ja, det hade jag ju bestämt mig för att vara. Men vad som fanns inuti mig märktes inte. Där rasade paniken så jag kände mig som förlamad. I mitt minne rusade bilder fram från den gången jag satt där och skrev på pappret om att jag gick med på att skickas iväg på en månad lång rehabilitering för 40.000 kronor, trots att jag sa att jag inte skulle orka det. Men som jag ändå skrev på att jag skulle fullfölja efter att handläggaren sagt "Skriver du inte på så får du ingen ersättning". Det var under den "rehabiliteringen" som jag fick ett sammanbrott. Det är efter den "rehabiliteringen" som jag har kronisk ångest. 

Men för att sammanfatta det hela kort; jag blev relativt vänligt och respektfullt bemött på mötet idag. Där var några som jag tyckte märkliga frågor. Jag svarade så gott jag kunde på dem. Hon talade om att det kunde vara ett problem att jag jobbar oregelbundet, att jag inte alltid jobbar två timmar varje dag. Men det är ju just det som gör att jag orkar jobba överhuvudtaget. Att jag kan styra min tid mera fritt som min egen chef, vila en dag när jag känner att jag behöver det. Jag försökte att förklara det för henne.

Jag känner i alla fall ett visst hopp just nu. Men det kommer att ta ytterligare tid innan jag får beslutet. 

Att bli utförsäkrad är minst sagt en tålamodsprövande process.

Jag var riktigt trött efter mötet.



16 kommentarer:

  1. Vet inte om jag ska skratta eller gråta... Hoppas på det bästa för dig!

    Ömsint kram!

    SvaraRadera
  2. Klart du var trött - ja helt utmattad efter mötet.
    Det är så man reagerar.
    Anspänningen är sååå stor.
    Man är så spänd under mötet så sen brakar man - känns väl igen och jag har hört historien sååå många gånger, en högst normal reaktion.
    Och man vet ju aldrig vad man kan förvänta sig - kommer det att bli ett bra möte med bra resultat för mig med mina brister eller kommer jag att bli jagad med blåslampan i baken? Den ständiga frågan o känslan inför o under dessa möten.

    Blev lite nyfiken på vad det var för rehabilitering du skickades iväg på. Trist att det inte fungerade, men tyvärr inte ett dugg förvånande...

    JAG är försäkringskassan!!!! *ler snett*

    Tillsammans och med varandras stöd o erfarenhet får vi styrka!

    /Christine Holmberg

    SvaraRadera
  3. Förstår att du var helt slut, håller tummarna för dig/Gela

    SvaraRadera
  4. Låter som om du lyckades genomföra mötet så som du hade förutsatt dig.

    Varma novemberhälsningar!

    SvaraRadera
  5. Tålamodsprövande process, tror du fru F-kassan kan bestämma sig innan
    du får din folkpension? Till dess får du väl göra som min haikugubbe.

    JAG ÄR LÅNGTIDSSJUK
    MIN FARMOR FÖRSÖRJER MIG
    DEN FATTIGLAPPEN

    Långväga kram från Kalle i Tallebacken. :) Bestämdes inget nytt möte??

    SvaraRadera
  6. Puh, tur att det är över i alla fall. Jag har varit riktigt orolig för din skull. Ett litet hopp finns det tydligen, även om jag förstår att du är trött nu, såna här möten tar otroligt mycket energi. På något sätt dubbla budskap - dels är det bra om man som individ tar egna initiativ (starta eget som du) och dels passar man inte in i mallen pga arbetstider. Ack ja. Kan bara hoppas på det bästa för din skull. kram cathrin

    SvaraRadera
  7. Glad att du gjorde det du hade tänkt genomföra med ett lugn. Fantastiskt.
    Man funderar på om dom förväntar sig ett utspel av alla som kommer för bedömning? Nu har du försökt göra allt du kan för att fungera på bästa sätt. Det förvånar mig inte alls att de kommer med motkrav. Hoppas du kan genomföra den sk rehabiliteringen med samma lugn som du genomförde detta. Vad är det då man ska rehabiliteras till? En sk normal Svensson som passar in i mallen....?
    Ur led är tiden
    Kram Annika

    SvaraRadera
  8. Gökboet: Det är samma sak med mig. Jag vet inte än om jag ska skratta eller gråta. Eller rättare sagt så gör jag både och, just nu. Den här väntan tar på krafterna. Även om jag känner visst hopp samtidigt just nu.

    Kram!

    SvaraRadera
  9. Christine: Jag är fortfarande trött efter mötet i förrgår. Lite förvirrad känner jag mig också, det är svårt att veta hur det kommer att bli och det tröttar att leva med ovissheten. Men jag kan inte göra mer än jag gjort nu. Det här är utanför min kontroll just nu. Jag försöker att ta tag i det vanliga "livet" nu igen, som att göra adventsfint, t ex.

    "Rehabiliteringen" som jag skickades iväg på var egentligen en utredning för att se om jag verkligen var så dålig som jag själv sa att jag var. Man pressade mig på olika sätt. Både mentalt och fysiskt. Chefspsykologen på sjukhuset där jag bor mötte mig efteråt. Han sa att man hade hjärntvättat mig. Jag fick ett sammanbrott där och när jag kom hem efter "utredningen" kände jag inte ens igen mig i mitt eget kvarter där jag bor. Det var skrämmande. Så skrämmande att det fortfarande händer, fast inte så ofta längre, att jag vaknar med mardrömmar från det jag upplevde där. Jag skulle kunna skriva en bok om det. Kanske gör jag det så småningom, när jag blivit starkare.

    Tyvärr satte det långvariga spår i mig. Jag blev pressad så hårt att jag fick kronisk ångest. Hade jag haft krafter hade jag anmält alltsammans. Men jag fick rådet från en person som verkligen ville mig väl och såg mig, att strunta i det därför att det skulle ta ännu mera kraft från mig att gå igenom en sådan process.

    Idag ser jag på det som hände som en viktig erfarenhet som jag fått med mig i livet. Det kan hända det som man aldrig tror skulle kunna hända också i vårt lilla trygga Sverige. Kränkningar under en så kallad "rehabilitering" av en sjuk människa, t ex.

    Man förändras som människa när man varit med om en sådan sak. Jag kommer aldrig mer att bli så naiv och blåögd inför myndigheter igen som jag var innan det här hände mig. Jag har också mött andra människor sedan dess som upplevt liknande saker. Det finns de som fått bäras ut på bår (för att de varit så trötta) efter en s k "rehabilitering" som man "tvingats" iväg på under hotet att bli av med sin sjukersättning.

    Tack för att du frågade. :)

    Kram!

    SvaraRadera
  10. Gela: Helt slut kände jag mig efter mötet. Men långsamt reser jag mig nu igen. Men det är jobbigt att det tar så lång tid innan jag får beskedet och pengarna. Sedan är det väl snart dags att söka om ny sjukskrivning igen, gissar jag, med de nya reglerna. Det blir inte mycket andrum när man är inne i det här systemet.

    Så mycket jag önskar att jag var frisk och 100 % arbetsför, verkligen.

    Kram!

    SvaraRadera
  11. SoF: Jag lyckades genomföra mötet så som jag tänkt mig det, ja. Tankens kraft är stor. :)

    Kram!

    SvaraRadera
  12. Kalle: Att den här processen att bli utförsäkrad är tålamodskrävande är det minsta man kan säga. Risken är att jag inte får beslutet förrän det är dags att börja söka om att få bli sjukskriven igen. Det får man numera göra en gång per år mot förut vartannat år, som långtidssjukskriven, med de nya reglerna. Hur ska man hinna/orka med den här processen så ofta, då tänker jag i första hand både på läkare och personal hos FK.

    Jag fick ingen tid för något nytt möte. Men däremot fick jag höra en del annat som jag troligen kommer att blogga om i ett inlägg snart.

    Kram!

    SvaraRadera
  13. Cathrin: Det finns ett hopp nu när det gäller ersättningen för mig, det gör det.

    Vet du, jag tror aldrig att jag passat in i några mallar som helst, faktiskt. Inte när jag gick i skolan och inte senare i livet heller. Jag har försökt så länge i mitt liv att bli en helt vanlig "Svensson". Men jag har gett upp det nu. Jag är den jag är. Och det får räcka.

    Kram!

    SvaraRadera
  14. Annika: Jag vinner mest själv på att hålla mig lugn i sådana här situationer, det vet jag idag. Så klart att det finns en gräns. Jag kan idag också tydligt markera var gränsen går för min integritet, tack och lov.

    Säkert är det många som inte orkar vara lugna vid de här mötena. Man känner förtvivlan, maktlöshet, frustration och då är det lätt att det brister. Det vet jag av egen erfarenhet hur det känns och hur lätt det är att brista då, särskilt om man är svag.

    Jag har varit på "rehabilitering" för tretton år sedan. Läs gärna i kommentaren till Christine här där jag berättar lite om hur det var för mig.

    Motkraven man ställer på mig nu kommer jag att skriva om i ett inlägg snart här i min blogg.

    Kram och tack för orden till mig!

    SvaraRadera
  15. Det var det dummaste jag hört...tänk om jag skulle säga att jag var Jesus när jag predikar...måste skratta lite åt denna korkade människan som är anställd på f-kassan... Du skulle skrattat rätt ut, trotts allt. Maktmissbruk ! Håller alla tummarna samt ber en bön som vanligt.
    Kram från carola

    SvaraRadera
  16. Carola: Tack, Carola, både för tummarna du håller för mig och för att du ber för mig. Det är många som vi behöver be för i dagens Sverige.

    Kram

    SvaraRadera