tisdag 28 februari 2012

Mammas farväl



"Åh, jag känner mig så lycklig att det känns som att jag ska gå på bröllop", sa mamma och hela hennes ansikte strålade mot mig ikväll där hon låg i sängen på sjukhuset.

Jag hade precis berättat för henne att imorgon får hon lämna sjukhuset för att komma till ett korttidsboende nära där jag bor.

Sedan tog min underbara, starka, kloka, visa, vackra mamma farväl av mig och mina nära på sitt alldeles eget, äkta, ärliga och speciella sätt. Hon berättade hur nöjd och tacksam hon känner sig att ha fått bli 85 år gammal. Hon sa att hon har inte ont och att hon är så lycklig att hon inte har ont. Hon sa att hon är inte rädd för att dö, trots att hon vet att hon är på väg att dö.

Vi kramade varandra länge flera gånger. Jag pussade henne på pannan och strök hennes silvergrå lockar. Vi talade om hur mycket vi älskar varandra. Jag tackade henne för allt hon gett mig, för att hon varit min mamma.

Mammas läkare talade med både henne och mig idag. Min mamma är mycket medveten om det som sker nu, enligt läkaren. Så känner jag det också.

Jag beundrar den styrka min mamma visar nu. Jag önskar att jag, när den dagen kommer, ska vara så stark som hon är.

Ja, mamma. Nu gör vi det. Vi gör ett "Happy End". Igen. Och vinkar glatt till varandra när vi skils åt. Med en känsla av att vi kommer att ses igen. Någon gång. Någonstans.

En gång sov jag under ditt hjärta, mamma.

För evigt bor vi i varandras hjärtan.

Ske det som nu ska ske.

En dag i taget.

"Tack min Gud för vad som varit"



Tack min Gud för vad som varit,
Tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
Tack för stund som inne är.

Tack för ljusa, varma vårar,
Tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat,
Tack för vad jag ej förstår.
Tack för bön som du besvarat,
Tack för vad jag inte får.

Tack för livets hemligheter,
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter,
Tack för blodets fridsförbund.

Tack för himmel blå i livet
Tack för moln du strött därpå.
Tack för solljus, av dig givet,
Tack för mörkret likaså.

Tack för prövningar och strider,
Tack för hopp som uppfyllts väl.
Tack för dagen som framskrider,
Tack för hopp som slagit fel.

Tack för rosorna vid vägen,
Tack för törnet ibland dem.
Tack för resta himlastegen,
Tack för evigt tryggat hem.

Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!

"Tack" ...viskade mamma. Med sin varma, vackra, tunna, beniga hand i min varma hand, såg hon rakt in i  mina ögon och läste tydligt och klart vartenda ord i den långa psalmen. Utantill.

"Jag har fått sån aptit nu. Jag åt så mycket idag. Jag är så glad för att jag äntligen fått aptit igen", sa mamma till mig. "När jag kommer hem ska jag plantera en palsternacka i en kruka. De har så vackra blad. Jag tänker på dill. På gräslök. Det är sådant som jag tänker på nu".

När jag lämnade henne sovande där i sängen, efter att jag stoppat om hennes lilla fjärilskropp med varma filtar, frågade jag personalen hur mamma haft det idag, om hon ätit.

"Nej, hon äter ingenting", sa sköterskan och skakade på huvudet. "Fast hon dricker fortfarande".







söndag 26 februari 2012

Döden och lidandet

Idag är en dag som jag önskar att jag inte hade behövt vara med om. Mamma fick kramper när jag var på sjukhuset och "kom bort". Hon kollapsade i rollatorn. Hennes ögon var vidöppna, hakan trillade ned och jag fick ingen kontakt med henne. Jag höll om henne, höll henne upprätt så gott jag kunde och trodde att hon dog i mina armar. Hon var helt stel.

Personalen har talat om att min mamma ibland "kommer bort", fast det är först idag som jag fick vara med om hur de menar.

Efteråt var mamma väldigt trött. Jag har aldrig förut sett min mamma så här. Det kändes smärtsamt att stå bredvid och inte kunna göra något.

Ikväll funderar jag kring meningen med lidandet före döden. Jag har sett det förut på nära håll. Finns det en mening med lidandet före döden?

Jag tänker på hur det är att föda, att det ibland kan innebära lidande innan man föds till världen. Kanske är lidandet före döden en födelse till något annat, till något nytt, ett liv? Jag vet inte. Jag funderar. Försöker att hitta sätt att hämta kraft för att orka.

Hur länge jag orkar hälsa på min mamma som jag gör nu, det vet jag inte. Det går en tid, det vet jag.

Jag har bara en enda bön nu ikväll.

Låt min fina, älskade, lilla mamma slippa lida. Låt henne få vila i kärlek. För det är hon värd.



Mamma och blommorna


Mamma sitter i fåtöljen vid fönstret på sjukhuset när jag kommer in till henne. Hon tittar i en bok med blommor som jag hämtat åt henne i bokhyllan i matsalen häromdagen.

"Vet du, jag har tänkt så mycket på blommor", säger mamma, och tittar på mig. "På tussilago ... gullvivor ... vitsippor ... och vad heter den där blomman nu igen, den tänkte jag så mycket på ...".

Mamma vilar sig, blundar och tänker.

"Liljekonvalj", säger mamma, tittar upp och ler. "Liljekonvaljer tänkte jag på. Hur de doftar. Och på björkarna, hur vackra de är när de slår ut, hur klibbiga de små gröna bladen är. Jag tänkte på de där rosa blommorna som växer i skogen, vad är det de heter?".

"Menar du linneorna, mamma", försöker jag.

"Nej, inte linnea, en annan liten rosa blomma, fast jag minns inte namnet".

Du klarar inte att stå på dina ben nu. Klarar inte att gå på toaletten själv. Du äter nästan inget alls, säger personalen. Dricker nästan inget alls längre heller. Bara små, små klunkar.

Jag tar en liten, liten bit av kanellängden när det är fika och räcker den till dig.

"Nej", säger du bestämt.

Fast du längtar efter en apelsin. Jag ber personalen om en och de skär den i klyftor åt dig så att du kan suga i dig saften.

Du vill leva. Fast du vill inte äta. Kanske kan du inte äta längre, kanske är det något inuti dig som gör att du inte kan det. Ingen vet. Inte jag, inte läkarna. Du har i alla fall inte ont, säger du.

"Det är inte lätt när det blir så här", säger sköterskan och lägger armen om mig när jag lämnar geriatriska avdelningen efter timmarna där.

Det gör så ont i mig att det känns som att någon skär i mig med kniv. Inget är någonsin över förrän det är över. Fortfarande har jag ett litet hopp i mig om en vändning. Det har du också, mamma.

"Du tror väl att jag kommer hem?", frågar du mig.

"Ja, mamma", svarar jag och tar mammas hand i min. "Det tror jag att du gör".

lördag 25 februari 2012

Kärlek på sjukhus



Du vinkar glatt till mig när du får se mig i korridoren. Hela ditt ansikte strålar. Du vill prata. Som alltid vill du prata med mig. Fast du orkar inte längre lika ofta och inte lika länge som förut. Vi följs åt till din säng och jag försöker hjälpa dig att lägga dig i den fast får ringa på en sköterska. Vi klarar det inte ensamma idag, du och jag. Trots att vi klarat så mycket tillsammans förut, du och jag, mamma.

"Ska du till hårfrisörskan? Ska du göra håret så fint då. Du är så fin när det är så där ljusa, gyllene slingor i ditt hår", säger mamma till mig där från sängen. Hela tiden tittar hon intensivt rakt in i mina blå ögon med sina blå ögon och ler mot mig. Sedan blir hon trött och vill blunda en stund. Jag stryker din panna, mamma, och säger till dig hur vackra dina silvergrå lockar är, hur vacker du är för mig.

Mamma vaknar till och pratar med mig igen. "Vilken fin blus du har på dig! Är den ny? Så roligt att du köper dig nya kläder. Jag är så glad att du köpte den lilla hundvalpen. Jag tror att det var det bästa du kunde köpa dig så som det är just nu". Mamma blundar igen. Vilar för att orka tala mera till mig.

"Tänk så glad jag är att jag fick se det du skrivit, den där artikeln om flickan utan armar och med ett ben, Lena-Maria. Jag tänker på henne ibland och tänker att klarar hon sig, ja, då ska jag också klara det jag lever i just nu. Jag är så stolt över dig, Anna-Karin, jag är så stolt över att du skriver så fint och att du kan arbeta igen. Fast du ska vara rädd om dig. Och du ska vara med de som är snälla mot dig, kom ihåg det, Anna-Karin". Sedan vilar mamma en gång till.

Jag sitter i fåtöljen intill henne och tittar på henne. Hennes lilla kropp är tunn som en fjärils vingar. Ibland läser jag i tidningen.

Jag hör klockan ticka på väggen i sjukhussalen. En sekund. En sekund till. Ännu en sekund. En sekund i taget ...

Mamma vaknar till igen. "Åh, så glad jag är att du kunde ordna så fina glasögon till mig! Och handkrämen, ja, allt det du ordnat till mig är så bra, jag är så glad för det ... och den fina necessären med fåglar på, tack snälla Anna-Karin för allt du gjort för mig".

Jag håller om mamma innan jag går. Vi kramar varandra som vi inte kramat varandra på länge, länge. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne, hur tacksam jag är för att jag fick bli hennes dotter, vilken förebild hon är för mig, hur jag beundrar allt hon klarat i sitt liv, hur modig jag tycker att hon är, hur hon vågat bryta upp gång på gång i sitt liv, hur hon vågat nytt.

Tyst tar jag min svarta kappa, jag lägger min svarta sjal med rosa rosor kring halsen och ger mamma en kram till.

Sedan vinkar vi till varandra. Vi ler mot varandra. Vi strålar mot varandra ... för vi vill minnas varandra just så. Strålande. Leende. Lyckliga. Tacksamma. Älskande. Vad än som nu väntar oss.

Tillsammans ska vi göra ett "Happy End", du och jag. Så som vi gjort så många gånger förut tillsammans i livet. Vad som än hänt så har vi försökt att göra ett "Happy End" av alltsammans. Vänt det mörka till ljus. Vi kan det. Vi gör det. En ... gång ... till ...

När jag långsamt lämnar den geriatriska avdelningen spränger mitt bröst av tårar. Vem ska någonsin tala så till mig som min mamma den dagen hon inte längre finns hos mig?

En rullstolsburen gammal man i keps vinkar till mig när jag går förbi. En tanke flyger förbi i mitt huvud;  "En gammal man med keps på sig inomhus? Precis så som unga killar ... Fick han kanske inte ha på sig kepsen inomhus när han var ung?".

Jag vinkar tillbaka till honom. Jag ler mot honom. Han ler mot mig.

fredag 24 februari 2012

"Fridag" idag för mig



Idag har jag "fridag" från sjukhusbesök. Det tar på krafterna att åka till sjukhuset varje dag. Jag vill verkligen göra det, jag vill verkligen träffa min mamma och stötta henne med det jag kan. Fast det tar ändå på mina krafter. Så idag har jag tagit mig en dag för att hämta kraft i mig själv och bland annat varit hos hårfrisörskan i salongen Hårfixarna.

Jag höll på att somna i massagestolen jag får sitta i när frissan tvättar håret på mig. Visst är det konstigt, så länge man är i full fart så känner man inte hur trött man är.

Fast efteråt ... när man börjar slappna av, så trött man kan känna sig. Jag tycker att jag har sovit dåligt varenda natt den här veckan och det märks; mer huvudvärk, jag har svårare att koncentrera mig och jag har mer dystra tankar på morgonen än jag brukar ha annars.

Tack och lov att jag har lilla Mimmi. Hon hjälper mig att lyfta när det känns tungt. Hon får mig att skratta och att leka och att tänka på annat en stund.

Vi har härliga vårpromenader ihop nu, Mimmi och jag. Jag har tänkt att ta kort på henne i helgen och blogga om hur hon är just nu. Det händer mycket med en hundvalp och utveckligen går snabbt. Ännu snabbare än med en liten bebis.

Den lilla nyfödda prinsessan ska heta Estelle, Silvia, Ewa, Mary. Om nu någon skulle ha missat det. Jag tycker att Estelle är ett mycket vackert namn på den lilla flickan. Allt gott önskar jag henne och alla andra barn i världen.

torsdag 23 februari 2012

Victoria och Daniels lilla flicka



Det blev en flicka!

Jag tror att många pappor kan känna igen sig i Daniels känslor när han berättar inför pressen om hans och Victorias lilla flicka som föddes i natt vid halv fem-tiden.

Precis då låg jag klarvaken i min säng och funderade kring min mamma och hur hon ska få ha det så bra som möjligt sin sista tid i livet.

Så är livet. Människor föds. Människor lämnar jordelivet. Var sak har sin tid.

Varje liten unge som föds här i världen är en tillgång, en rikedom, en lycka för oss alla. Oavsett bakgrund eller härkomst.

Stort grattis till Victoria och Daniel från mig!


tisdag 21 februari 2012

Första lunchen i uterummet i år


Idag värmde solen det inglasade uterummet så mycket att jag kunde sitta där och äta Korv Stroganoff med ris. Det var en fantastisk känsla att lyssna på takdroppet.

Jag kände solen värma mina ben och mina kinder genom glasrutan. När jag blundade kunde jag tro att det var sommar redan.

När jag öppnade ögonen såg jag snön som är kvar därute. Jag såg de frusna pelargonerna i de stora blomkrukorna.

Säkert var det ljuset från solen som gav mig lusten och kraften att ta bort de vissna blommorna, rycka upp dem. Börja drömma om att fylla krukorna med små påskliljor i stället.

Lilla Mimmi och min katt lekte en lång stund tillsammans idag. Det var nästan att jag trodde att de skulle riva huset. När de sprang genom hallen såg de ut som katten Gustaf och Ådi på pricken, jag lovar.

Efter en natt med dålig sömn och en massa tankar i mitt huvud kring mamma, ringde jag min kontaktperson på Hemtjänsten som letar efter lämplig plats till mamma. Jag fick veta lite mer om det boende hon kan komma att hamna på. Sedan kändes det bättre. Jag tror att det blir bra. Och blir det inte det, ja, då går det att ändra på det.

Efter lunchen i solen idag blev jag så trött att jag somnade och sov ett par timmar. Det finns kanske inget bättre sätt att hämta kraft på än att sova lite extra när man känner sig helt matt efter en jobbig tid.

Nu börjar jag känna mig ung på nytt. Som vanligt med andra ord. Härligt!

Tack, solen! Tack, sömnen!

måndag 20 februari 2012

Vårdplaneringsmöte

Idag var jag ett par timmar på sjukhuset. Bland annat var jag med i ett vårdplaneringsmöte för min mamma.

Mamma hade ramlat igen och inte kunnat ta sig upp. Tanken är att hon ska få komma till ett korttidsboende så snart man får fram en plats för henne. Det blir ett korttidsboende för dementa, trots att min mamma inte är dement, utan deprimerad enligt alla som undersökt henne.

Jag kände en undran inifrån mig själv när jag fick veta det. Är det verkligen humörhöjande för min mamma att hamna på ett boende för dementa? Jag har varit på sådana äldreboenden IRL. Jag ställde frågan till kvinnan från hemtjänsten och de två sköterskorna som var med på mötet. De menade att personalen på demensboenden är utbildade för att ta hand om patienter som är aggressiva. Eftersom min mamma är aggressiv ibland, tror de att personalen där kommer att vara den bästa för henne.

Jag önskar och litar till att de vill min mamma väl. Och blir det sedan inte bra för mamma, ja, då får jag försöka förändra det för min mamma därifrån hon är då.

Jag lämnade sjukhuset med en känsla av tomhet inuti mig. Jag gick genom de långa korridorerna på sjukhuset utan att riktigt kunna känna närvaro där. Jag kände mig gammal själv, just då. Gammal, ensam och trött.

Jag tänkte också tankar kring hur man fortfarande delar upp människor efter somatiska besvär eller psykiska besvär i olika boenden också på äldre dar. Trots att vi verkligen vet idag hur kropp och själ hör ihop.

Det finns mycket kvar att förändra fortfarande när det gäller synen på psykisk ohälsa.


lördag 18 februari 2012

Flickan och kråkan

Så många gånger jag känt mig som flickan i den fina låten "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe. Inte minst som tonåring kände jag mig ofta så.

Nu är det en sådan period i mitt liv igen när jag känner mig som flickan i sången.


fredag 17 februari 2012

Blott en dag, ett ögonblick i sänder


När jag och min äldsta dotter, som åkt hem spontant för att hälsa på mormor, får se dig, mamma, där i sängen på sjukhuset, har du ett stort blåmärke över halva pannan, en bula och ett litet sår. Du berättar att du skulle gå på toaletten på natten och ramlade. Du kunde inte ta dig upp själv. Det kom personal och hjälpte dig.

Du säger att du har inte ont. Nästan hela tiden när du pratar ler du. Den småblommiga, milt rosa sjukhusrocken har precis din färg. Den klär dina ljust blå, vackra ögon. Du som kallades "Blåöga" av de unga soldaterna som vinkade till dig från tåget när du var 14 år och stod där vid stationen och vinkade åt dem. Det var ditt tonårsnöje; att vinka till soldaterna som åkte förbi, på väg till krigsgränsen vid Norge. Ibland var det någon som slängde en lapp till dig och ropade "Blåöga", har du berättat. En lapp med en adress så att du kunde skriva brev till honom. Det gjorde du.

Ditt vackra, självlockiga, vågiga grå hår har ungefär samma färg som den grå mohairkoftan du har på dig. Du fryser inte nu längre. 

Du har efter flera försök lyckats få i dig de tabletter som doktorn vill att du ska ta.

På bordet intill din säng står den stora mattallriken full med svenska röda äpplen som jag åkte och köpte i Gisebo i förrgår till dig. Du sa i helgen att du längtade så mycket efter svenska äpplen. Du blev så glad när du fick dem, höll i dem, tittade på dem och vi luktade på dem, du och jag. Det var Ingrid Marie och en annan äppelsort. Jag bjöd din rumsgranne, en kvinna på 92 år med milda, vackra ögon på ett av dina äpplen. Igår hade du gnagt lite, lite på ett av äpplena. Du sa till mig att det hade smakat gott.

Sköterskan berättade att du druckit lite näringsdryck. Hon bad mig försöka få i dig lite mera. Jo, du drack. Kanske två matskedar, kanske mindre.

Jag fikade hos dig. För bara tio kronor fick jag en god skiva kanelvetelängd, några fyllda rån och en jordnötskaka och saft. Du satt upp när jag fikade. Du ville ha en lillfingerstor bit av kanellängden, inte mer.

Vi pratade med varandra. Du är klar, du tycker att människorna på sjukhuset är snälla mot dig, du var så glad att få träffa ditt barnbarn, min dotter. Efter en stund var du trött och jag hjälpte dig till sängen.

Du bad mig köpa tandstickor. Min äldsta dotter stannade kvar hos dig när jag gick till apoteket på sjukhuset. Jag köpte med mig en väldoftande handkräm för du hade så torra händer. Den blev du glad för och smörjde in dina händer och underarmar med den.

Just nu är jag så tacksam för varje stund jag ser att du inte lider, mamma. Att du kan le och för det vi säger till varandra. Från sjukhuset försöker man påskynda att du ska få komma till ett korttidsboende.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder ...

onsdag 15 februari 2012

I dödens väntrum

Igår träffade jag mammas läkare på sjukhuset. Min mamma är kraftigt undernärd, uttorkad och hennes tillstånd är livshotande. Hon vägrar mat, dropp, mediciner. Troligen har hon en djup depression med psykotiska inslag.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur ambulansmännen kunde säga nej i söndags till att ta med henne till sjukhuset i det tillståndet som hon var. När en människa blöder så att det syns, låter man inte henne förblöda. Men när själen håller på att förblöda, ser människor det tyvärr ofta på ett helt annat sätt.

Idag ska läkaren besluta om min mamma ska läggas in för tvångsvård eftersom hon är en fara för sig själv. Eller om hon kommer att skickas hem med personal omkring sig dygnet runt.

Just nu känner jag det som att jag befinner mig i Dödens väntrum. Jag har varit där förut, flera gånger nu, i mitt liv. Det är smärtsamt. Jag vänjer mig aldrig vid det. Det är väl att vara en levande människa att aldrig riktigt vänja sig vid att vara i Dödens väntrum, tänker jag. Själva döden, när den väl infinner sig, är lättare att acceptera än Dödens väntrum. I alla fall för mig.

Det är smärtsamt och det är acceptans, uppgivenhet, hopp om något annat som väntar både för mig och min mamma. Jag ber böner om ett slut på lidandet för min mamma. Jag tror på något större än det här livet, något annat som väntar på mamma. Det himmelrike som inte alltid finns här på jorden. Jag tänker på de lyckliga stunder och fina samtal som vi haft med varandra genom åren. Jag känner mig stolt och lycklig att just jag fick bli min mammas dotter.

Det är så många tankar, känslor och minnen som fyller mig just nu.

Det jag vill mest av allt är att min mamma ska slippa att lida.

tisdag 14 februari 2012

Alla Hjärtans Dag 2012


Idag är det Alla Hjärtans Dag. Mimmi har fått en rosa gris som säger grymtljud. Den är i ett gummiliknande material och hon älskar den. Jag gav henne den i förrgår. För man vet ju inte säkert hur livet ser ut lite längre fram.

Jag älskar att överraska! Jag älskar att ge bort presenter, blommor, att ge. Jag älskar att se andra bli glada. Därför firar jag Alla Hjärtans Dag.

Det behöver inte betyda att jag handlar något. Jag kan ge bort av min tid. Eller något jag bakat. Jag kan plocka en blomma i naturen. 


Fast idag blir det lite svårt att hitta blommor därute. Det är snöigt. Fast kanske att man kan hitta lite grön mossa och göra ett litet mosshjärta till någon. Eller ett ljus? Ett hopp. Ett skratt. Tröst. En kram. Kanske alldeles särskilt till den som är ensam eller lite utanför. Eller varför inte ge något till mig själv om jag känner att jag kanske inte får så mycket av andra?

Till alla mina underbara vänner här i cyberrymden önskar jag en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag! Jag ger er ett klipp med underbara bilder fulla av kärlek.

Vet du om att se bilder på djur stimulerar exakt samma område i hjärnan som när man har sex? Det är intressant med forskning, verkligen. 


En riktigt härlig Alla Hjärtans Dag önskar jag alla mina vänner!

KRAM! /Anna-Karin






måndag 13 februari 2012

Skratt och tårar



Igår var en dag med både skratt och tårar. Vi åkte till Borås och hade Mimmi med oss för allra första gången för att hälsa på hos äldsta dottern.

Strax innan vi skulle hem ringde jag mamma som sa att hon var mycket sämre. Sedan, väl hemma, fick jag verkligen kämpa för att få kontakt med någon inom vården en söndag.

Det blev ambulansfärd till sist till sjukhuset och hon är kvar där fortfarande. 

Mamma var uttorkad när hon åkte in till sjukhuset igår, precis som förra hösten.

Det är verkligen tufft med föräldrar som åldras, ibland. Det enda jag vill är att min mamma ska slippa lida och att det så långt det är möjligt ska gå att ordna det så som just hon vill ha det kring sig.

Det är inte ofta som jag blir arg. Men igår blev jag riktigt arg när ambulansmännen, trots att de sa att min mamma var uttorkad, ändå inte ville ta med henne till sjukhuset eftersom hon själv sa nej till det. Jag blev så arg och frågade dem vart deras hjärtan tagit vägen. 

Sedan åkte jag därifrån, jag lämnade mamma och sa till ambulansmännen att "nu får de ta hand om min mamma, för nu orkar jag inte längre och hon är ju både uttorkad och undernärd". Jag sa att jag anmäler dem om de inte tar med henne till sjukhuset. Och då gjorde de det. 

Ska man verkligen behöva bli så arg för att få in en 85 år gammal uttorkad kvinna till sjukhuset, tänker jag? Var finns empatin och medkännandet? Var finns viljan att hjälpa en gammal människa som inte längre ens orkar att dricka? Den drickan som jag hällt upp åt henne i förrgår hade hon inte rört. Hon kräktes dessutom.  Undernärd har hon varit sedan i höstas.

Jag kommer aldrig att förstå hur det kan vara så här. Nu är det andra gången som jag upplever det, med olika människor som ambulanspersonal. Förra gången det hände undrade läkarna på sjukhuset varför inte ambulanspersonalen tagit med sig mamma första gången de var där. Så det som hände igår tror jag inte är någon tillfällighet, tyvärr. När personal i vården skyller på svarta bokstäver på ett vitt papper för att inte ta hand om en människa som mår så dåligt som min mamma gjorde igår, är det så "mesigt" så jag blir rent förbaskad. 

Det har varit en natt med lättnad för att jag vet att mamma nu har människor runt omkring sig som kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än jag själv kan. Samtidigt tårar och sorg över att mamma åldras. Också känslor av otillräcklighet inifrån mig själv. 

Det är också många minnen som fladdrar förbi nu. Både minnen från alla våra lyckliga, glada stunder tillsammans och samtidigt minnen från när det varit tungt, från andra tider när min mamma var sjuk och apatisk. 

Ett minne poppar upp ibland från när jag och min lillebror satt intill henne och trodde att hon var död. Hon hade fått för hög dos lugnande medicin från läkarna den gången. Hon vaknade så småningom, jag var kanske tolv-tretton år då och jag kände mig ensammast i hela världen, Jag visste inte vem jag skulle ringa, vi hade ingen telefon hemma i lägenheten. Jag höll min lillebror i handen där vi satt helt tysta nära min mamma.

Idag börjar valpkursen för Mimmi. Jag har ingen lust att åka dit just nu. Fast jag tänker att kanske är det bra att jag ändå gör det. Bra att få in positiva saker mitt i allt det andra.

Vad jag längtar efter att få lugn och ro en längre period i mitt liv just nu.

Jag längtar efter stilla, grå, enkla vardagar.

lördag 11 februari 2012

Helghälsning från Mimmi


Mimmi växer så det knakar. Nu är hon på väg mot fyra månader. Hon är ett riktigt litet yrväder. Far omkring tills hon halkar och åker kana på sidan på trägolvet ibland.

Hon sover hela nätterna, ända tills jag går upp. Ger mig massor av hundpussar innan jag ska sova och minst lika många när jag vaknar. Hon sover i sin egen lilla bädd intill min säng.

Följer mig ofta tätt i hälarna när jag går omkring i huset, nyfiken som hon är. Fast ger sig också ut på egna små äventyr.

Nu har hon fått ett nytt hundtäcke. Ett som man kan använda året runt om det behövs. Fleecefodret inuti kan jag ta bort så har jag ett täcke som skyddar om det är mycket regnigt och blött ute.

På måndag börjar Mimmi och jag i valpskolan på riktigt. Det ska bli så roligt. Mimmi är läraktig och kan till exempel redan "Sitt" utan några som helst problem. Det mesta går bra med hjälp av lite hundgodis.

Snart är det också dags att klippa håret i Mimmis ansiktet. Det ska jag låta Mimmis uppfödare få göra. Kanske lär jag mig att klippa Mimmi själv så småningom, vem vet. Pudelns hår växer ju hela tiden, precis som på oss människor. Fast hon fäller inte alls, det gillar jag. Det räcker med allt håret i huset som min katt lämnar efter sig. Särskilt nu när det börjar bli vår.



Här ska Mimmi och jag ut på promenad tillsammans. Hon gäspar. Hennes tunga är lång, väldigt rosa och väldigt blöt också. Särskilt när hon ska pussas.

Jag får många skratt tack vare lilla Mimmi. Och mitt hjärta har hon stulit för länge sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet.

fredag 10 februari 2012

Kö till korttidsboendet



Det är tio personer före min mamma i kön till korttidsboendet. Samtliga tio som är före min mamma i kön kommer direkt från sjukhuset.

Som alternativ till korttidsboende, erbjöd hemtjänsten henne idag ... näringsdrycker.

Jag har aldrig förut någonsin sett min mamma så tunn som hon är nu. Långsamt ser jag henne tyna bort. Hon orkar inte alltid längre göra sig mat själv. Undernärd var hon redan i höstas.

Det gör så grymt ont i mig. Särskilt att lämna henne ensam i sin säng på kvällen gör så ont i mig.

Jag ber om hjälp. Fast det finns ingen hjälp att få.

Först måste hon bli så svag att man tar in henne på sjukhuset. Så att hon sedan kan komma därifrån till korttidsboendet. Om hon lever då.

Jag känner mig maktlös.

torsdag 9 februari 2012

Besök i Vita Huset från Änglagård 3


Igår var jag på ett spännande besök i Vita Huset från tredje filmen om Änglagård. Vita Huset finns strax utanför Sandhem i närheten av Mullsjö. Jag var där för att göra en intervju till tidningen jag jobbar med just nu.

Det är en av de saker jag älskar med att jobba som frilansjournalist; jag får komma in i miljöer och möta människor som jag annars kanske aldrig skulle fått möta. Höra berättelser som jag annars aldrig hade fått höra.

Redan när jag körde på den vintriga vägen mot Vita Huset och kom in på uppfarten genom allén, kände jag det som att jag förflyttades rakt in i den senaste filmen om Änglagård.

När jag kom in i den stora hallen med det svart/vit-rutiga golvet, väntade jag nästan att Fanny (Helena Bergström) eller Zac (Rikard Wolff) skulle dyka upp bakom någon dörr.

I stället mötte mig ägaren till Vita Huset, Gunnar Hartelius, den mannen som jag skulle göra en intervju med. Han visade runt mig i huset och berättade för mig om själva huset där hans släkt levt hela sex generationer tillbaka. Vita Huset så som det ser ut idag är från slutet av 1800-talet, då man rev det gamla huset och byggde nytt. Inuti huset finns inredningsdetaljer som är mycket äldre än så, bevarade från det gamla huset.

Jag fick också höra berättelser från filminspelningen av Änglagård 3 under sommaren 2010. Om när Colin Nutley besökte Vita Huset för allra första gången med sitt filmteam och utbrast: "What a bloody house! I really love it", för att sedan strax efter säga att han ville filma där.

Om hur det är att försöka leva i ett hus samtidigt som man håller på att spela in en film i huset. Hur viktigt det är med tystnaden då. Hur man kan tro att det är "tyst" fast att det egentligen inte är det.

Jag tog många bilder under mitt besök och jag fick lov att fotografera för privat bruk.

Välkommen att följa med på en visning av Vita Huset här i min blogg!



Entréen, trappan och den gröna dörren kändes så bekant för mig när jag kom till Vita Huset, fast att jag aldrig varit där förut. Tänk vad det gör att ha sett något på film! Hjärnan måste uppfatta det som att jag verkligen varit där, fast jag inte hade det egentligen.



Det var när jag stod här i hallen som jag kände som att Fanny eller Zac skulle kunna dyka upp när som helst. 

Gunnar Hartelius berättade för mig att han och hans fru precis renoverat hallen i rosa färg när de fick frågan om Vita Huset kunde användas för filminspelningen av Änglagård. 

En av de första sakerna filmteamet gjorde var att måla om hallen i gråa toner. Rosa tapeter, rosa rum är tydligen särskilt svåra för att skapa vackra filmmiljöer. Enligt Gunnar Hartelius skakade Colin Nutley på huvudet åt de rummen som hade rosa tapeter och kommenterade att de var helt omöjliga att filma i. 

Jag tyckte att hallen var fantastiskt vacker med de gråmelerade väggarna, de vackra, gamla höga dörrarna och fönstren och det svartvita golvet.



Gunnar Hartelius är alltså sjätte generationen som driver Vita Huset i Grimstorp. Han har kravmärkt nötköttsproduktion, skogsbruk och satsar nu också på bussvisningar av Vita Huset i samarbete med Ulricehamns Turistbyrå som anordnar Änglagårds Turistresor. 

Vid två tillfällen per år är det Öppet Hus i Vita Huset för allmänheten med guidad visning. 

Den senaste satsningen i Vita Huset är en nyrenoverad lägenhet som man kan hyra från ett dygn till en vecka. Där finns plats för sällskap upp till åtta personer. En fin liten oas om man söker lugnet och friden. 

Det var verkligen fridfullt i Vita Huset på Grimstorp och i omgivningarna runt omkring. Vita Huset ligger vackert med natur runt omkring och alldeles intill en sjö.



Här kände jag också igen mig från filmen om Änglagård. På spegelbordet står en liten staty med en flicka och en groda. Helena Bergström hade enligt Gunnar Hartelius samma staty själv och blev både glad och överraskad när hon fick se den stå där på spegeln första gången hon besökte Vita Huset.

Jag har alltid tyckt om gammeldags, stora förgyllda speglar. Allra helst om de har riktigt gammalt spegelglas, så där så att man nästan ser lite suddig ut när man speglar sig i dem.




I den stora matsalen spelade man in flera scener till filmen. Bland annat scenen där de båda "papporna" till Fanny kommer överens om hur de ska ordna det så bra för Fanny som möjligt tillsammans.

Här kunde jag lätt känna som att jag var mitt i filmen igen, med lite fantasi.

Vid jul och andra speciella tillfällen använder familjen Hartelius den här salen fortfarande.




Det finns två lavendelblå kaminer i den stora matsalen, en i varje ände av rummet. Jag kunde knappt ta ögonen från dem så vackra var de. Och jag kände att jag var tvungen att röra vid den vackra blå färgen med min hand.

På hyllan ovanför väggpanelen finns en vacker blå/vit gammal servis. Varje liten kopp var underbar att titta på för mig som älskar blå/vitt.

Jag tycker mycket om kombinationen blått och brunt också. Så den här matsalen gillade jag, den är både ombonad och vacker, tycker jag.




Det stora skåpet i matsalen köpte Gunnar Hartelius släktingar in på en auktion en gång i tiden. Det finns en rolig historia kring just det inköpet.

Maken och makan som var på auktionen hade av misstag kommit ifrån varandra bland allt folket. Båda två hade fastnat för samma skåp. De var i olika delar av rummet när auktionen började och så småningom slutade det med att de stod och bjöd över varandra.

Hur som helst, de fick med sig skåpet hem och en rolig historia om det på köpet. Även om de kanske själva hade sett till att det blev lite dyrare att köpa in än att det hade blivit om det bjudit på det tillsammans i stället för var för sig.




Vid det här bordet med utsikt över sjön, satt Fanny och Zac och drack kaffe i filmen Änglagård 3.



Det här rummet är ett rum med rosafärgade tapeter. Så vad skulle väl ett filmteam med ett sådant rum till? 

Jo, här sminkade skådespelarna sig. Före filminspelningarna. Och sminkade av sig efteråt.




Vem skulle inte vilja sova i det här vackra sovrummet? Jag skulle mer än gärna göra det. Undrar om där finns spöken? 

I filmen var det Fannys dotter som fick sova i det blå rummet. I verkligheten bodde Gunnar Hartelius farmor i det här rummet när han var en liten pojke. 

Till höger om sängen på väggen finns en svart telefonlur. Den använde man för att ringa på tjänstefolket. 

Det är viss skillnad på hur det var då och hur det är nu i Sverige. 

Jag fick se några gamla bevarade kläder också när jag var i det här rummet. En flickklänning och en annan klänning från 1800-talet och en hög hatt, bland annat.



Fönstren i Vita Huset är egentligen värda ett kapitel för sig. De var så vackra, vartendaste ett! Nästan som kyrkfönster. Oftast med djupa nischer. 

Jag älskar gamla fönster och gamla dörrar. Vilka konstverk och hantverk de är. Fast kalla och dragiga på vintern. Och jobbiga att putsa, kan jag tänka mig. 




I det här stora sovrummet sov Fanny och Zac i filmen Änglagård 3. Det var ett ombonat och charmigt rum med ett fantastiskt vackert dubbelfönster och ljusinsläpp. 

Vackra gamla trägolv fanns det i alla rummen jag såg i Vita Huset.



Den här kaminen gillade jag också. Den var stänkmålad. Troligen hade man använt sig av färg från riktiga blåbär för att skapa ett mönster på kaminen.



I denna vackra nisch står en liten babykorg där samtliga små bebisar i Gunnar Hartelius släkt har fått sova den första tiden i sina liv. 

Så fint att ha framme den lilla bebiskorgen fortfarande, tyckte jag. 

Kanske att jag skulle leta upp korgen här hemma som mina egna små bebisar sov i en gång? Jag har gömt undan den i garderoben jag, tills vidare. 

Min bebiskorg har två generationer sovit i, så här långt. Jag själv, min lillebror och så mina båda döttrar.




Den nyrenoverade lägenheten som från och med i sommar går att hyra för den som vill, ligger i Vita Husets bottenvåning. Här var förut själva köket i Vita Huset där tjänstefolket lagade all maten till de som bodde på gården.

Idag är det ett fullt modernt kök som jag tyckte var trivsamt inrett med en gammeldags charm, trots det fräscha, nya och moderna.




I lägenheten finns en bastu och en relaxavdelning. I bubbelpoolen kan man sitta och titta på TV under tiden man njuter av badet.

Det finns också tre fräscha sovrum i lägenheten och ett gemensamt ombonat vardagsrum med soffa, fåtöljer och TV.

Man får låna båt och har tillgång till sjön när man är gäst i lägenheten och man får också låna cyklar.

En liten oas för den som längtar till lugnet, som sagt, tycker jag.



Här lämnar jag Vita Huset. Jag kände väl igen de stora stenstolparna som ramade in vägen till och från gården från filmen Änglagård. Jag älskar trädalléer! Det är en särskild känsla att åka genom dem, tycker jag. Också att titta genom en trädallé är en särskild känsla för mig.

Det är spännade och intressant att få kliva in i hus från en annan tid, tycker jag. Det blir många tankar som dyker upp. Jag börjar fantisera om vilka som bodde där och hur de hade det. Också om hur olika levnadsvillkoren var för människorna då, vilka klyftor det var i samhället mellan de fattiga och de rika.

Jag tänker också mycket på hur vårt samhälle har förändrats på egentligen en ganska kort tid historiskt sett. De gamla gårdar som finns kvar har ett kulturvärde tycker jag. Jag är glad att jag fick uppleva Vita Huset så som det ser ut idag. Med mycket gammeldags charm bevarad fortfarande.

onsdag 8 februari 2012

Namninsamling mot utförsäkringarna


Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna hos "Stoppa utförsäkringarna av sjuka" (http://www.utförsäkrade.se). 

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga. 

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva. 

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.

Don´t give up


måndag 6 februari 2012

Om jobbet just nu

Just nu jobbar jag med att göra klart årets turisttidning för Mullsjö kommun i samarbete med Tidningsbyrån i Jönköping. Klicka gärna på länken och kika in i Tidningsbyråns nya hemsida. Jag finns med på bild där tillsammans med några av de andra härliga människorna som jag samarbetar med.

Tidningen Mullsjö Turistinformation delas ut i hela Mullsjö kommun och finns att få tag i på olika ställen under hela 2012 för turister eller andra intresserade.

Det finns många intressanta tips om utflyktsmål och sevärdheter i tidningen. Mullsjö kommun har inte minst en spännande natur, tycker jag. Där finns friluftsaktiviteter för hela året. Vintertid kan man till exempel åka utförsåkning i fina slalombackar eller hundspann om man hellre vill det.

lördag 4 februari 2012

Tid för ny adressbok



Idag har jag skrivit tackkort. Jag konstaterade att det är dags att jag skaffar mig en ny adressbok. En adressbok för där jag är idag i mitt liv. Med gott om plats för nya vänner. Och jag vill ha en sådan där "gammeldags" adressbok som jag kan skriva in namnen och adresserna i för hand.

Den gamla adressboken som jag har är full av namn på döda, älskade släktingar och vänner och en hel del jobbarkompisar som jag inte jobbar längre tillsammans med. Fina minnen som jag kan lägga i en byrålåda. Det är faktiskt plågsamt ibland att se namnen på alla jag älskat som nu är döda eller inte längre finns kvar i mitt liv av någon annan anledning.

Nu vill jag ha plats för det nya i mitt liv. Det som finns idag i mitt liv. Och det som ska komma.

Jag ska köpa mig en riktigt vacker adressbok till mig själv, tänker jag. Kanske redan den här helgen.

onsdag 1 februari 2012

Om svek


Så många gånger i mitt liv jag har känt mig sviken av människor. Så många gånger jag har förlåtit.  En människa, en hundvalp, en kattunge; alla föds med känslan att lita till de andra, tror jag. Sedan händer det saker med oss genom livet som förändrar vår känsla av tillit. Till viss del är det säkert nödvändigt och bra. Fast blir det alltför många svek under ett liv, så kanske man till sist förlorar känslan av tillit helt och hållet?

Vissa av sveken i mitt liv kändes svårare än andra. Särskilt svek från människor som stod mig mycket nära som människa. Vissa svek skar djupa sår i min själ och mitt hjärta. Sår som blev till ärr. Ärr som rivs upp igen när jag upplever svek från någon eller något.

Svek ... att svika. Att lova och sedan inte hålla det man lovat. Att gå bakom ryggen på någon. Att baktala. Att överge eller lämna.

Vad är det som får människor att svika? Rädsla, kanske?  Eller oförmåga till empati?

Vad är det som gör att vissa människor blir svikna fler gånger i livet än andra? Alltför stor tillit till andra, kanske? Eller en förmåga att tro alla om gott? En förmåga som ibland kanske kan vara på ont? Eller är det bara otur?

Vad är det som gör att jag så ofta valt och väljer att förlåta den som svek mig? Hur många gånger ska man förlåta den som sviker? Ska man lämna den människa som sviker redan vid det första sveket? Eller ska man ge den människan en andra chans? En tredje?

Kan jag lita på att det finns någon människa i världen som aldrig skulle svika just mig? Jag vet inte.

Det jag vet är att svek gör väldigt ont. Jag önskar att jag själv inte svikit någon annan människa. Fast säker kan jag inte vara. Jag kan inte veta hur någon annan uppfattar just mig och mitt handlande.


Hur tänker du kring svek?