söndag 11 mars 2012

Början på slutet eller är det tvärtom?



Telefonen ringde lördag förmiddag.

"Hon hade starka smärtor i morse. Kunde inte dricka, inte svälja någon tablett. Därför ger vi henne morfin nu, en låg dos", sa sköterskan till mig i telefonen.

Jag gjorde mig klar i lugn och ro och åkte ner till mamma. Himlen var klarblå, utan ett moln och jag såg stora flockar av kajor samla sig högt uppe i det blåa när jag öppnade dörren till äldreboendet.

Mamma verkade sova. Fast, när hon hörde min röst log hon med slutna ögon.

"Tack", sa hon. "Tack, tack, tack, tack". Och log.

Hon var dåsig under dagen. Ibland kvicknade hon till en liten stund och talade med sin vanliga, tydliga, klara röst.

"Blommorna, vitsippor, grönt gräs, åh, så vackert, åh, så skönt", sa mamma där hon låg ömt ombäddad i sängen av änglarna på äldreboendet. Fågelsången från CD-spelaren fyllde rummet.

"Hackspetten", sa mamma. "Hackspetten ...".

"Ni måste ha stått varandra väldigt nära som har ett så själsligt band mellan er", sa en av änglarna till mig när jag pussade mammas panna och mamma strök mina kinder.

Vi hjälptes åt att fukta hennes läppar, hennes panna och kinder. Änglarna kammade hennes vackra silvriga hår och smörjde hennes kropp, hennes ben, fötter och händer med olja. Mammas böljande lockiga hår flöt ut över den rena vita kudden som en gloria.

"Jag blir bra, sa mamma och tittade på mig". "Visst blir jag bra".

"Ja, mamma", sa jag. "Allt kommer att bli bra, mamma. Allt blir bra".

Ibland brast jag, ibland rann stilla tårar nedför mina kinder. Ljudlöst, för mammas skull. Ibland log jag för mig själv när jag tänkte på ett vackert minne jag har med min mamma.

Jag höll mammas hand, den var varm, så vacker. Tankar kom om "Hur länge till, mammas hand så nåbar, så varm?". Tankarna gick igen. Som tankar gör.

Jag fick en god rulltårtsbakelse med en stor klick vispad grädde och tre nerstuckna bananskivor i grädden och té av änglarna. På kvällen fick jag té och kex och stora pepparkakshjärtan.

Sköterskan talade med mig på kvällen. Hon kände precis som jag att jag kunde åka hem för att sova i min egen säng.  Jag har så nära till boendet, fem minuter med bil. Mamma sov lugnt just då och utan smärta. "Hennes puls sjunker alltmer", sa sköterskan till mig innan jag åkte hem.

När jag lämnade mamma kändes det som att jag slets itu inuti så som jag känt det varje gång den senaste tiden jag lämnat min mamma. "Hur många gånger till? Hur många ... ". Tankarna kom. Och gick. Som tankar gör.

Jag har sovit inatt. Nu ljusnar det därute. Himlen är blå. Solen skiner.

När mörkret sänker sig. Är gryningen redan på väg.

14 kommentarer:

  1. Vännen - det är kanske början till slutet, eller något annat. Det låter som om din mamma har det bra, med dig och änglarna, och smärtlindrande. Försök sköta om dig också när du följer med din mamma på det som kanske är hennes sista resa. Stor kram/Margareta

    SvaraRadera
  2. Jag skickar många styrkekramar till dig och din mamma. Jag tror och hoppas att vi när vi lämnar livet kommer vi till något annat.

    Idag fyller min pappa 80 år och jag känner mer och mer att föräldrarna kommer inte finnas med för evigt.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Kärlek till dig, kram Anna-Karin

    SvaraRadera
  4. Min mamma gick vidare den 12 september 2011 och tiden före var naturligtvis mycket sorgesam och väntande...men också en lycklig tid, en av de bästa i mitt liv, kanske även i mammas.

    Vi hade, just som du och din kära mor, också en innerlig och fin relation och under hennes sista månader låg vi ofta på dubbelsängen och samtalade. Mamma förlorade talet senare pga hjärntumör men hon kunde "tala" med mej på andra sätt.
    Hon skänkte mej visa ord för mitt fortsatta liv och hon hjälpte mej att reda ut frågetecken. Hon var hemma och hon somnade in hemma, i kretsen av sina närmaste.

    Hennes sista dagar var nästan lite uppsluppna, hon kvickande till, kunde plötsligt tala igen och minnet återkom delvis.
    Hon bad mej att kalla samman hennes syster, min son m familj och min bror m familj. Hon bara LOOOG när alla var samlade runt henne!
    Vi har vackra bilder på när vi alla är runt henne och hennes syster och hon sjunger en gammal judisk sång tillsammans och mamma utbrister sen: "jag KOM ihåg den, jag kom ihåg den!"

    Mamma "befallde" mej att tillaga "letcho" en ungersk rätt som hon och hela familjen älskade..Hon t o m åt lite av det.

    Sen ville hon att var och en skulle komma in till henne ensam och prata en stund. Jag antar att hon ville säga farväl till oss alla och kanske välsigna oss en och en.

    Hon log, jag log och grät..det var sannerligen blandade känslor att veta att min älskade mor skulle försvinna från mej men samtidigt att hon var helt nöjd med sitt liv och färdig för färden.

    följande dag var hon klar att gå vidare..vi satt samlade runt henne i 8 timmar,även mitt första lilla bebisbarnbarn var med.
    Vi småpratade och väntade och smekte mamma på händer, armar, kinder och håret..såg hur hon njöt och andades allt saktare.

    Ja, min vän..visst är det en sorg du är i...men jag är säker på att efts även du har en god relation med din mamma så kommer du - i sinom tid - att vara lycklig i minnena, även dessa sista.

    Önskar dig styrka och förmedlar stor kärlek till dej. <3

    SvaraRadera
  5. Du har en så fin förmåga att sätta ord på det som sker just nu Anna-Karin!

    Tack/Solskenshälsningar!

    SvaraRadera
  6. Kärlekssorg och minnen <3 Starkt och mycket vackert i det skrivna.I all den känsla du förmedlar så fint kunde tårarna inte hejdas.
    Tack för att du delar med dig <3
    Kram Nina

    SvaraRadera
  7. Känner verkligen med dig Anna-Karin! Din beskrivning är så sorglig och rörande men samtidigt så vacker. Har alltid tyckt att din mamma är så snäll och fin och hon måste vara så stolt över dig. Ta väl hand om dig själv också. Tänker ofta på er!

    Kram från kvinnan vid gatan bredvid

    SvaraRadera
  8. Dina ord tar tag i mig. En stor varm kram till dig/Gela

    SvaraRadera
  9. Håller med de övriga, de finns både sorg och vackra ögonblick i din skildring (som känns unik, jag har läst många böcker men inget som detta). Du berör oss alla. var rädd om dig. kram C

    SvaraRadera
  10. En ”Carola-bild” har jag kommit till bloggen dit jag skulle?

    En symbolisk bild . . . . . . . . . . . . . .Tankar går igen
    vitsippor har evigt liv . . . . . . . . . . . .trevliga och rysliga
    outrotliga. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i hjärnkontoret.

    Har nog skrivit förut om mina vitsippsobservationer, men
    tankar går igen. Idag har jag bara funnit snödroppar, krokus
    och vintergäck. Nu kommer solsken som en stormvind.
    Vårkram Anna-Karin, från Kalle i blombacken :)

    SvaraRadera
  11. Anna-Karin!
    Detta är nog, i mitt tycke, det vackraste inlägg du någonsin skrivit. Kanske tycker jag på det viset eftersom jag fullkomligt kan identifiera mig själv och min mamma i situationen.

    Mamma hann se vitsipporna slå ut och trädens knoppar slå ut i grönt från sin sjuksäng där jag satt bredvid henne varje dag under 14 dagars tid. De sista två nätterna sov jag över på hennes rum.

    På morgonen den 8:e maj, 06.48, drog hon sitt sista andetag och somnade in lugnt och stilla. Hon fick frid. Det var så vackert och fridfullt genom tusentals tårar.

    Och ... nu gråter jag igen.
    Tack för ett oerhört fint inlägg som ger mig tröst.
    Varma hälsningar med empati från Ninacian.

    Till sist: Var inte rädd Anna-Karin.
    Allt blir bra även om sorgen efter en mor och en far, men i synnerhet en mor, aldrig lämnar.

    SvaraRadera
  12. Tillägg.
    Glömde skriva att ovanstående hände 2011.
    Ninacian

    SvaraRadera
  13. Känner igen.
    Min mamma och jag hade inte den närhet som du beskriver. Inte nån gång.
    Men på slutet, i sin sårbarhet, blev hon mjuk. Inte hela tiden, men ibland.
    Jag vet att det inte är slut när någon dör.
    Jag tror också på, att inte säga "du får inte dö", även om man känner så.
    Det skapar kamp.
    När min svärmor dog viskade jag "du får gå nu".
    Det var fint.
    Allt är som det ska.
    Jag tänker, behöver du dölja din lessenhet för din mamma?
    Varma tankar till dig.
    Du skriver så fint.

    SvaraRadera
  14. Tack alla som läst och skrivit till mig. Ni kan inte ana vad det betytt för mig, vilket stöd det har varit och fortfarande är.

    Allt gott till er och kram

    SvaraRadera