fredag 16 mars 2012

De sista dagarna med mamma


Jag visste inte, fast konstigt nog kände jag det. Att det var den allra sista kramen jag fick av dig på förmiddagen två dagar innan du dog. När jag kom till dig och böjde mig över dig där i sängen, sken hela du upp och sträckte dina armar uppåt och kramade mig. Vi höll om varandra länge. Det var en riktigt härlig kram. Tack, mamma.

Sedan var vi så där glada en stund igen. Jag visade dig att körsbärskvistens knoppar hade slagit ut till vita blommor. Du höll den lilla blomman så nära din näsa du bara kunde och försökte känna doften. Sedan gav jag dig grenen från svartavinbärsbusken och du luktade länge på den. "Åh, så skönt", sa du, gång på gång. "Åh, så skönt" ...

Knopparna på lönngrenen hann inte börja blomma så att du fick se den. Fast den vita doftliljan njöt du av fortfarande. Du höll den länge i dina händer och luktade på den. Nästa dag orkade inte dina händer längre hålla blomman. Då höll jag den åt dig. Lukta, njuta och le kunde du fortfarande i alla fall.

"Guldet har inget värde", sa du leende till mig och dina ögon strålade. "Det är naturen och blommorna, det är det som är det verkligt viktiga i livet. Och kärleken.". 

Du var så vacker där i sängen när du log och vi skrattade tillsammans. Jag frågade dig om jag fick ta ett kort på dig, med min mobilkamera. "Jo, gärna", sa du. Du skrattade när jag tog kortet och sedan var du så ivrig och ville se hur det blev. Du var nöjd med det.

Nu tittar jag på kortet ibland för mig själv. Jag känner mig glad när jag minns, när jag ser hur du kunde skratta fortfarande så nära döden.

Jag läste citat av Tomas Tranströmer för dig, från mobiltelefonen. Jag höll din hand i min och ibland, när jag läste något som du tyckte om, log du och tryckte min hand.

Vi pratade med varandra.

"Du skriver väl där på datorn om det jag säger, så att du minns det jag har sagt till dig?".

"Ja, mamma, svarade jag och log för mig själv när jag tänkte på hur rädd du var då, för tre år sedan när jag började blogga. Du var så rädd för att jag skulle möta skumma, farliga männniskor när jag bloggade.

"Jag är en fegis", sa du och log med glimten i ögat. "Jag är en fegis ... för jag vill vila, sova. Fast jag vågar inte blunda, jag är rädd att jag aldrig mer ska få se dig, mina barnbarn, er ... jag är en fegis. Jag vill inte dö".

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag. "Du är modig".

Då log du.

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag igen, lite närmre ditt öra. "Du är ingen fegis, för du vågar berätta att du är rädd. Det är modigt, att våga berätta att man är rädd".

"Jo. Jag är en fegis", envisades du.

Och eftersom du faktiskt var döende, så trots att vi båda två är envisa, så gav jag med mig. Jag böjde mig fram över dig, kramade dig ömt och viskade i ditt öra; "Ja, mamma, lilla fegis. Jag älskar dig".

Vi log mot varandra.

"Det är så mycket jag vill fortfarande", sa du. "Jag vill lära mig alla fåglarna på CD-skivan".

"Du vet vad vi pratat om det senaste året, mamma, kanske blir du en fågel, vilken fågel vill du bli i så fall? En skata?"

"Mmmm ...", log du. "En skata ... en skata vill jag bli". 

"Vi gjorde så gott vi kunde, mamma", svarade jag. Och du höll med, du nickade. "Vi gjorde så gott vi kunde, det har vi alltid gjort".

"Gud är god", sa du och såg mig in i ögonen.

Sedan talade vi inte mer med varandra. Dina krafter var slut för den dagen. Jag kände att du försvann in i en dimma där jag inte längre kunde nå dig. Dina ögon var till hälften slutna. Jag satt bredvid dig och vakade över att du inte hade ont. Ibland fuktade jag dina läppar. Jag smörjde dem mjuka med cerat. Du låg så vacker där, med ditt silvriga, vågiga hår.

Jag tog en paus några timmar mitt på dagen. Vättern var stilla som en spegel. Ljusblå. Visingsö såg ut att flyta ovanpå vattnet. Luften var klar. Solen så stark att det kändes som att jag inte orkade allt det vita ljuset.

Din näst sista dag kände jag nästan ingen alls kontakt med dig, mamma. Det var som en hinna framför ögonen på dig. Jag "ritade" mjukt små hjärtan i din panna med mina fingertoppar medan du sov.

Du fick ett oväntat besök av två nära vänner. Jag såg på dig att du ville tala med dem. Fast du var för trött. Jag visste att mannen var kunnig när det gällde fåglar, så jag satte på CD-skivan och frågade om han kanske visste namnet på den där fågeln som du, mamma, säkert frågat mig hundra gånger nu vad det var den hette. Utan att jag kunde svara dig på det.

Det var kornknarren som du älskade ljudet från. Kornknarren ..., jo, du log lite, lite när du hörde det.

Din sista morgon fick jag samtal från änglarna att det var nära nu. Jag klädde mig så snabbt jag kunde. Våra sista timmar tillsammans andades du ytligt högt upp i bröstet, du snappade efter luft. Du var vacker och din lilla hand var len som siden när jag strök den. Ofta höjde du dina armar, rörde på dem långsamt, sträckte dem uppåt en liten bit mot taket. Eller om det nu var himlen ...

Tiden gick. Jag bläddrade i en tidning när jag märkte att din andning plötsligt ändrades. Den blev tystare, långsammare. Jag la ifrån mig tidningen. Hörde som två små flämtningar. Sedan var allt stilla. Jag väntade ... kanske skulle andningen komma igång igen. Eller ... kanske inte.

Det var över. Lilla trötta mamma vilade till sist. Friden kom till dig som en ängel. Omslöt dig, mig och de änglar som vårdat dig med så ömma händer de sista veckorna i ditt liv.

När vi tagit ett stilla farväl av dig plockade vi ihop dina saker. Jag ringde begravningsbyrån. Gav dig en puss på pannan en sista gång. Sa "Vi ses, mamma". Kanske var det inbillning. Fast det kändes som att du log när jag sa det.

Äntligen vågade du göra det du sagt till mig att du var så rädd för.

Flyga ...





11 kommentarer:

  1. Du och din mamma fick fina sista dagar tillsammans. Tårarna vill fram när jag läser din text. Kramar om dig hårt...

    SvaraRadera
  2. Fina underbara Anna-Karin ❤

    Tårar fullkomligt stömmar ner för mina kinder...
    Inte av sorg utan av glädjen för att du fick en sådan underbar sista tid med din mamma ❤

    Det är magiskt att läsa dina ord och det tackar jag dig ödmjukast för om och om igen ❤

    Anledningen till det är att du har skapat ett ljus över den sista tiden i livet som mycket, mycket ljus ❤ och det för mig är magiskt att få ta del av då jag plågats av dödsångest i stora delar av mitt liv ❤

    Så från botten av mitt hjärta fyllt med kärlek ett ödmjukt tack sänder jag dig ❤

    Kärlek ❤ Anna

    SvaraRadera
  3. Anna-Karin, ingen annan kan skriva som du skriver.
    Du har så vackert förevigat din mammas minne
    med alla dina kärleksord, denna sista tid.

    Allting har sin tid
    födas, leva, försvinna.
    INTE din mamma!

    Många kramar med hjärtlig hälsning från Kalle
    bland Tallbackens blommor och fåglar.

    SvaraRadera
  4. Nu storgråter jag.
    Men vet du vad?
    jag tror att strax innan man dör så får man en inblick till det vackra ställe man kommer till. Man når en slags frid och bara vet att det finns kära som väntar där och tar emot en.
    Stora kramar till dig A-K

    SvaraRadera
  5. Så otroligt innerligt och kärleksfullt du beskriver din mammas allra sista tid.
    Tack för att jag får läsa.

    SvaraRadera
  6. Åh ... allt som hände dig och din mamma under de sista dygnen är så otroligt likt det som hände mamma och mig.

    Jag blir alldeles paff faktiskt. Återupplever mammas sista tid i livet, vilket jag förstås gjort många gånger i min tankekevärld under tiden som gått sedan hon lämnade, när jag läser ditt inlägg.

    Den sista kramen, leendet, den sista blomman, de sista orden:" Hade aldrig klarat mig utan dig. Jag älskar dig jättemycket" - "Älskar dig också mamma, mycket mer än du vet. Och du, mamma, visst hade du klarat dig utan nig men jag hade inte klarat mig utan dig."

    Tidningen. Jag bläddrade också förstrött i en tidning då jag förstod att mammas andetag snart skulle ta slut.

    Instinktivt började jag massera hennes fötter och vader som redan var marmorerade men någonstans i min skalle försökte jag få liv i mammas svaga andetag trots att jag så klart visste att det inte skulle lyckas.

    Hon suckade svagt och ögonen öppnades som om hon tittade på mig och allt var slut. Det märkliga var att jag satt på läppstift på mina läppar, omedvetet på något sätt, men mamma tyckte att jag var snygg när jag hade läppstift så det var för hennes skull. Jo, hennes ögon var riktade mot mina läppar.

    Så kysste jag henne och viskade ord i hennes öra som bara hon får veta vilka de var.

    Kram AnnaKarin och Tack igen för ditt inlägg.
    Ninacian/Nincasol

    SvaraRadera
  7. Jag får tårar i ögonen min vän.

    Du skriver så fantastiskt vacker och jag känner igen allt...allt kommer tillbaka till mig.

    Det är nu 1 år sedan mamma dog - och jag kommer precis ihåg allt. Mina tankar går till mamma varje dag - numera med ett lugn för jag vet att hon har det bra! Och du kan vara säker på att din älskade mamma har det bra där hon nu är!

    Stora kramar till dig
    MariLou

    SvaraRadera
  8. Så innerligt och fint. Tack för att jag fått läsa. Varm kram

    SvaraRadera
  9. Åh, vad fint beskrivet. Jag är här för första gången och berördes ända in i hjärteroten, så jag fick tårar i ögonen.

    SvaraRadera
  10. Din ord går rakt in. Gråter en hel massa av att läsa detta, så himla fint att hon hade dig där. Love och kram/ Jennie

    SvaraRadera
  11. Ett varmt tack till alla som läst och skrivit så varma och stöttande ord till mig. Tack för att ni finns!

    Varm kram

    SvaraRadera