Då är det som det är. Mammas lägenhet är tömd. Städad. Inte längre min mammas hem.
Mammas blommor står nu i mina fönster. Pelargonerna som hon satte sticklingar av i höstas. Kaktusarna som vi brukade tala om tillsammans, om hur vackra de var.
Och jag försöker ... försöker ... och försöker igen ta in att hon inte mera ... aldrig någonsin kommer att stå där i sitt fönster och vinka till mig igen. Bland alla sina blommor.
Mitt hjärta gråter.
Min själ saknar.
Så smärtsam sorg kan kännas.
Och kärleken.
Liv är ändligt.
Och oändligt.
Det kändes nog tryggt och säkert för din mamma de sista
SvaraRaderadagarna med dig vid sin sida.
Du var också en ängel Anna-Karin. En skyddsängel.
Starka minnesbilder lever oförglömliga i hjärndatan.
Det är gott att veta., menar Kalle.
Jo, säkert kändes det bra för min mamma att jag kunde vara så mycket nära henne som jag var den sista tiden. Det kändes bra för mig också att vara där då.
RaderaDu har så rätt om de starka minnesbilderna, Kalle. Tack för brevet du skickat till mig, jag har glömt att tacka för det i all röran som varit.
Kram