lördag 19 maj 2012

Inuti och utanför

Inuti:

Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.

Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?

Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...

Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...

Igår bestämde jag det.

Idag börjar jag leva efter det.

Idag börjar mitt liv. Det nya.

Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.

Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.

Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.

Därute väntar världen.

Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.

Paradiset finns här på jorden.

Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.



Utanför:

Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.

Körsbärsträdet nyutslaget.

Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.

I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...

Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.

Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.

Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.


Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...

På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.

På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.

Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.



(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)

11 kommentarer:

  1. fin text i alla fall. Och bra med skrivövning :) Kram finaste Anna-Karin.

    SvaraRadera
  2. Tycker om att läsa det du skriver..Helst allt om din Mor som du beskrev det berörde det mig..Älskar din lilla vovve..Heltunderbar..Förstår när du skriver som om jag kände dig--Fortsättså Härliga hälsningar från Öland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för de fina orden till mig om hur jag skriver. De gjorde mig glad.

      Jag funderar över vem du kan vara. Är det första gången du läser i min blogg?

      Allt gott och kram

      Radera
  3. Ja, efter regn kommer solsken och så skall de dystra
    dagarna trotsas som du så fint beskriver det.

    Ut flyger orden
    med tankens fria framfart
    hos Maskroskvinnan.

    Nu blommar häggen
    syrenen om en vecka
    sa skomakaren.

    Anna-Karin, jag har också fått vaxpropp i örat, i det
    vänstra, hur är det nu, ska man då blåsa i det högra ?
    Jag har nåt lönnblomskul på gång till dig. :) K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hos mig blommar allt just nu på en gång. Och jag får knappt luft. Troligen för astman. Och så paniken på det ibland. Jag är så grymt trött just nu, Kalle. Jag tar en dag i taget bara.

      Tack för brevet med de fina korten till mig. Dina pratbubblor fick mig att skratta.

      Det skulle vara toppen om man kunde blåsa vaxproppar rakt igenom skallen. Fast det kan man ju inte. Imorgon ska den väck i alla fall, vaxproppen, i alla fall så mycket av den att jag kan höra och inte blir yr och illamående och har smärta så att jag mår illa för det också. Så jag förhoppningsvis kan börja sova bättre igen.

      Kram

      Radera
  4. Trots att det är en övning blir det vackert och tänkvärt. Även tänkvärt att jag ska testa att göra det samma, jag vill gärna lägga mig i sängen och strunta i allt vissa dagar, men det finns kanske andra metoder som funkar bättre? kram C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Cathrin, det är väldigt sällan som jag gör en skrivövning. Fast det var så roligt att göra det så jag kanske gör fler skrivövningar framöver.

      Ibland går det lättare att leva, ibland är det tyngre. Upp och ner som en berg- och dalbana är det. Ta vara på den dag som är, det är väl det bästa rådet just nu för den som är trött och sliten.

      Kram och allt gott till dig

      Radera
  5. att fånga ett ögonblick.
    jag gillar det, ska nog försöka mig på det en stund då jag vågar. sno din idé i all hederliga tjuvanda ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, prova Ninja, om du känner för det. Jag kommer säkert att skriva så här fler gånger, det är utvecklande och jag lär mig om mig själv när jag sätter mina tankar på pränt.

      Så, sno på du. :)

      Kram!

      Radera
  6. Carpe Diem / fånga dagen / fånga ögonblicket.

    Det är det som vi alla behöver göra! Stanna upp, fokusera, glädja oss åt små saker som vi tar för givet, försöka vända våra svåra stunder när det är som mörkast och se ett ljus i tunneln. För det finns där. Vi måste bara ha våra ögon tillräckligt öppna för att se det. Men jag lovar dig - det finns där - LJUSET. Ljuset i livet.

    Kram till dig vännen

    MariLou

    SvaraRadera