torsdag 21 juni 2012

Midsommar 2012


Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommafton.

Ända sedan mina barn föddes har min mamma varit med när vi firat midsommar. När mina ungar blev tonåringar, försvann de ibland iväg på egna midsommarfiranden. En sak brukar alla vilja vara med om på  midsommarafton hemma hos oss; födelsedagsfirandet av vår katt. Vi brukar göra en liten tårta med räkor, majs och vispgrädde till henne. Min mamma hade med ett paket till henne, med kattgodis eller en liten leksaksråtta i.

Förrförra midsommaraftonen var min mamma hemma hos oss och firade som hon brukade göra. Förra midsommarafton orkade hon inte komma hem till oss. Vi firade ett par timmar hemma hos henne i stället, i hennes lägenhet.

Jag minns att hon hade dukat fint till oss. Att hon bjöd oss på midsommarfika. På hennes soffbord stod den handmålade midsommarstången i porslin som hennes syster målat. Visst hade jag tankar om att kanske var det här den allra sista midsommaraftonen för mig tillsammans med min mamma. Fast jag hoppades. Min mamma hoppades också att hon skulle bli bättre. Bli bra. Vi har alltid hoppats mycket, jag och min mamma. Jag vet inte hur vi skulle orkat med våra liv och de utmaningar vi fick, om inte vi hade haft hoppet. Hoppet var verkligen vårt ankare, vår livlina.

I år är mamma inte med oss på det vanliga sättet när vi firar midsommarafton. Det gör ont i mig. Mitt bröst blir tungt av tårar som trängs och ibland rinner de över. Jag saknar henne mycket.

Människor säger till mig att jag ska väl ändå vara glad att mamma inte lider längre. Det är så klart att jag är tacksam att mamma inte lider längre. Jag är tacksam för alla midsommaraftnar som vi har fått fira tillsammans, för alla glada minnen, för alla jordgubbar och all potatis och sill och all gräslök, inte minst.

För alla skratt som vi kunde ha utan att behöva någon alkohol för det, för alla de nyktra, glada midsomrarna tillsammans med mamma och min familj. För alla midsommarkransarna, alla midsommardanserna ... alldeles särskilt för den där midsommaraftonen när vi allesammans dansade på vår altan i den ljumma midsommarkvällen, i det magiska ljuset, så mycket sommar.

Så klart att jag är tacksam för de där midsommaraftnarna när regnet vräkte ned också. När vi genomblöta stod under taket vid Fröjden i Jönköpings stadspark, där man dansade in midsommaren just den gången, i det regnet. Jag är tacksam för alltsammans.

Fast ... jag saknar min mamma mycket också. Samtidigt. Allt på samma gång.

Jag läste någonstans att det vi brukar kalla ett sorgeår stämmer väl in på en människas sorgearbete. Vi ska uppleva, för allra första gången, ett helt år med helger, firanden, födelsedagar och andra dagar utan den personen som förut levde och fanns med. Det känns.

Det skulle vara ännu mera sorgligt om inte det kändes, tycker jag. Om jag inte kände något alls.

Min katt fyller tio år i år. Vi ska fira henne som vi brukar. Kanske får hon extra många räkor i år när hon fyller jämt.

Den här midsommaren är Mimmis allra första midsommar. Kanske att vi gör en blomsterkrans till henne och sätter den på hennes svarta krulliga huvud? 

Lupinerna, prästkragarna, klöverblommorna och smörblommorna, hundkexen ... allesammans är där, precis som vanligt. Det tröstar när någon man älskar saknas. Naturen läker själen.

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommarafton.

Den meningen känns som en av de mest märkliga meningar att ta in som jag skrivit i hela mitt liv.

Det är så svårt att fatta när någon fattas.

6 kommentarer:

  1. Som vanligt - en mycket vacker text.

    Sorgen tar den tid som den behöver och kanske var det så att ungefär efter ett år, så började den förändras...

    Önskar dig en fin Midsommar-helg Anna-Karin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, SoF, för de fina orden om min text.

      Det är sant att sorg tar den tid den behöver. Det är olika dagar just nu, ibland lättare, ibland tyngre. Fast jag vet att det kommer att bli allt lättare så småningom. Jag har mycket att vara tacksam för hur det blev kring min mammas död.

      Kram!

      Radera
  2. Ja, det kan kanske kännas konstigt med en midsommarbukett på en grav men den är ju till din mamma. Jag ger min son midsommarbukett varje år, hade han levt hade han säkert inte fått blommor men det känns fint att jag kan göra fint på hans plats.
    Önskar dig en lugn midsommar och hoppas att du kan känna en liten gnutta glädje trots allt..
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mamma fick en bukett vackra blommor från mig på sin grav. Sådana blommor som jag vet att mamma tycker mycket om.

      Det fanns absolut stunder med glädje under min midsommar, särskilt med mina döttrar. Sorgen efter mamma dyker upp ibland i mig, då är det tungt. Fast den är där inte hela tiden.

      Det är stor skillnad på när en visserligen älskad fast ändå äldre och sjuk mamma dör, än när ens barn dör, tänker jag. Det är inte ett trauma som jag varit med om, utan en naturlig del av livet, även om det gör ont. Livet är också lidande. Inte bara glädje och lätthet. Det vet vi både du och jag, fina Gunilla.

      Tack för dina rader till mig.

      Varm kram

      Radera
  3. :')

    så mycket vackert, vilka minnen <3


    min fd överläkare talade med mig också om just ett år i sorgeprocess. han talade om att det kan vara som när gulliver blev fastbunden av lilleputtarna.
    när man lät ett fint minne vara ett fint minne så brast ett rep/tåt. och sakta men säkert brister rep för rep och man kan resa sig.
    den liknelsen har jag vårdat ömt.

    i den svenska filmen 'Jag saknar dig' från 2011 behandlar de även det ämnet om att sörja under ett år.

    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, kära Ninja, för att du skrev till mig om liknelsen med gulliver som blev fastbunden av lilleputtarna. Det hjälper mig MYCKET i sorgearbetet att tänka på den liknelsen. Jag har också berättat om den för mina döttrar.

      Varm kram

      Radera