fredag 13 juli 2012

En kärlekssaga - 2


- Pappa är död, sa han.

Jag kände inte igen hans välbekanta röst.

Min hand kramade hårt om telefonluren jag höll i.

- Jag kommer, svarade jag.

Jag lämnade mitt arbetsbord som det var. Förklarade snabbt för mina arbetskamrater att jag måste från jobbet direkt. Jag slängde mig på min cykel och cyklade de tre kilometrarna till hans föräldrahem, där han sagt att han var.

Han låg på sin pappas säng. Tittade upp i taket. Jag gick fram till honom, strök hans panna, såg hur glansiga hans ögon var. Den förtvivlade blicken.

- Vad har hänt, sa jag?

- Pappa är död, han har hängt sig, svarade han med grumlig röst. Jag hittade honom i garaget.

Sedan orkade han inte tala med mig mera. Jag fick veta att han kräkts efteråt. Att polisen varit där.

När natten kom låg vi tätt tillsammans i hans pappas säng. Vi höll om varandra. Jag vågade inte blunda. Jag skakade i hela min kropp.

Tidigt på morgonen föll något ur sängen. Han skulle plocka upp det. När han tog upp det tappade, fick han se att där låg en yxa under sängen vi sovit i. En yxa under hans pappas säng ... Vi pratade så förnuftigt vi nu kunde, med varandra om vad vi skulle göra med yxan.

Min älskade som jag förlovat mig med, smög ut med den i garaget för att spara hans mamma från den chocken ovanpå den andra. Jag kände mig som att jag var i en mardröm. Allt det som varit mitt verkliga liv var förvandlat till en känsla av overklighet.

Sedan den där allra första kvällen hade vi blivit ett par. Jag hade följt den planen jag hade för mitt liv. Flyttat hemifrån. Bott ensam i tre år i en liten lägenhet. Skaffat mig utbildning. Jobb. Funderat länge över om detta verkligen var Han, mannen med stort H. Var det honom jag ville dela mitt liv med? Kanske bilda familj med?

Vi hade tältat tillsammans. Seglat tillsammans. Paddlat kanot och levt scoutliv tillsammans. Rest utomlands tillsammans. Renoverat en lägenhet tillsammans. Lagat mat tillsammans. Älskat tillsammans.

Den här sommaren var vi nyförlovade. Vi var sambo sedan ett år tillbaka. Pingstafton, vid den lilla sjön, bland gullvivor och vitsippor, trädde han en ring på mitt finger. Jag kände mig så lycklig, så älskad. Jag kände att jag valt rätt. Det var just han, denne man som jag ville vara med, dela livets glädje och sorg med.

Vi talade redan om vårt bröllop. Om ett år tyckte vi var lagom efter förlovningen. Jag minns att jag ville njuta av varje lycka för sig; först förlovningen, sedan av bröllopet. Ta tid på mig.

Där på ängen i solskenet åt vi vår förlovningslunch. Kycklingsallad med mango. Den skira vårgrönskande naturen firade med oss.

Det blev en ovanligt het och torr sommar det året.

Vi for iväg till södra Europa på semester ett par veckor.

När vi kom hem till Sverige hade det varit varmare här hemma än där vi varit.

Jag minns att jag fick en känsla av att något inte var som vanligt med min blivande svärfar när jag såg honom. Jag minns hans sänkta huvud. Tungsintheten över hans ansiktsdrag.

Fast aldrig kunde jag ana ... Jag trodde att han var trött. Trött för all hettan den sommaren. Trött för allt han hade att göra. Trött för att han arbetat hårt ett helt år. Trött ... 

Min magkänsla hade varit rätt. Han var trött. Han var till och med livstrött. Så trött på livet att han valde att själv avsluta det, strax innan sommaren också gjorde slut på sig själv.

Jag minns hettan den där dagen han gjorde slut på sig själv. Den dagen han också bromsade så många andras liv genom att avsluta sitt eget. Jag minns den blå himlen utan ett enda litet moln. Alla de vackra sensommarblommorna. Alla kondoleansblommorna som vällde in i huset där vi efterlevande befann oss. Gråtande ansikten. Människor i chock. Alla frågorna inuti mig som lämnades obesvarade för alltid. Klumpen i min hals av gråt ... tårar som höll sig kvar där inne förutom de stunder då jag var i ensamhet och allt brast.

Och jag frågade mig själv, djupt därinne; hur solen kunde fortsätta att gå upp varje morgon, hur människor kunde le på gatorna, gå till jobbet som vanligt, handla mat, äta mat ... fåglarna kvittra, blommorna blomma ... hur livet överhuvudtaget kunde fortsätta runt omkring mig?

När något så fruktansvärt hänt som att en blivande snäll svärfar hängt sig i ett rep i sitt garage och en älskad nyförlovad man, hans son, hittat honom hängande där.

8 kommentarer:

  1. Sorgligt och vackert <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Moi. Sorgligt och vackert, som livet självt.

      Kram

      Radera
  2. ååå, vad du berör med dina ord. Jag ryser och tårarna rinner efter mina kinder. Så vackert, naket och kärleksfullt. För övrigt är det samma tankar jag också får när en närstående försvinner till andra sidan, hur livet bara rullar på. Kram på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Marie-Louise. Så fint att få beröra. Så vackert att kunna bli berörd som människa, en gåva.

      Ja, svårt att förstå att livet rullar på när man själv känner som att tiden frusit till is.

      Varm kram

      Radera
  3. Fredagen den 13-de!! Det var en skrämmande text för mig.
    Döden är förfärlig för de efterlevande. Vi har den alla
    gemensam. Men själva livet växer obekymrat vidare, mot
    något bättre får vi hoppas Anna-Karin. Kram från Kalle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Döden kan se så olika ut. Denna upplevelse av döden skiljer sig så mycket från upplevelsen av döden när min mamma dog för fyra månader sedan. Även om saknaden och sorgen finns där i båda fallen.

      Visst fortsätter livet. Det är just det som är det verkligt stora, tycker jag.

      Varm kram

      Radera
  4. Min vän - du är verkligen en talang när du skriver!
    Fantastiskt säger jag!
    Du får fram orden och meningarna så vackert och jag blir berörd! Jag ryser! Det är väldigt vackert såsom du skriver!

    Hotel California - det är väl vår årgång kan jag tänka mig! För jag har också många minnen med den sången!
    Kram min vän och en fin helg hoppas jag att du får!
    MariLou

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, MariLou, för de fina orden om min berättelse.

      Det är en gåva att kunna beröra och en gåva att kunna bli berörd som människa.

      Visst är Hotel California "vår" årgång. En underbar låt, en klassiker.

      Varm kram och en fin helg till dig också!

      Radera