fredag 7 september 2012

Barnet ingen lyssnar på


Djupt inuti mig hittar jag ibland henne; barnet som ingen lyssnade på.

Det är hon som inte ber om hjälp. För hon vet att det tjänar inget till att ropa. Ingen hör ändå hennes rop på hjälp. Ingen ser ändå skräcken och frågorna i hennes ögon.

Det är hon som i stället för att ibland fråga de som har redan har erfarenhet, själv skaffar sig erfarenheten och också därför ibland går på nitar.

Det är hon som söker sig till ensamheten och drar sig undan när hon behöver gråta. För hon vet att det finns ändå ingen som tröstar henne om hon gråter.

Det är hon som är glad inte för att hon är glad. Utan för att bli älskad.

Det är hon som är rädd att visa sin ilska, sin rädsla, sina tårar, sin svaghet. För hon vet att det är när hon är glad och stark hon är älskad. Inte annars.

Det är hon som redan som barn valde att lita mer till sig själv än till andra.

Det är hon som lyssnar mer till andras behov än sina egna.

Det är hon som kväver sig själv för att ge andra andrum.

Det är hon som är det lilla barnet i mig.

Jag håller om henne.

Tröstar ...

Älskar henne kravlöst så gott jag kan.

Berättar för henne att hon är stor nu. Vuxen.

Att hon har rätt att få vara precis den som hon är.

Och känna precis allt det hon känner.

Jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

Att jag litar på henne. Att hon kan lita på mig.

Jag kommer alltid att finnas där för henne.

Vad som än händer.

Jag viskar mjukt till henne att jag älskar henne mest av allt i världen.

6 kommentarer:

  1. Vackert och otroligt sorgligt. Känner igen många bitar från mitt eget liv. Men att jag förtfarande i dag sätter alla andra människor före mig själv är den svåraste biten att arbeta bort.
    Jag hoppas att jag har lyckats bekräfta alla känslor som min dotter bär på. <3
    Kram till er båda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vem du nu är. :)

      Det är samma sak för mig, det tuffaste är att sätta sig själv före andra. Så lätt att ramla tillbaka i gamla hjulspår, eller inte minst att känna skuld de gånger jag lyckas prioritera mig själv.

      Fast nu är min tid i livet. Bättre sent än aldrig.

      Allt gott och ta väl hand om dig!

      Radera
  2. Mycket vackert skrivet Anna-Karin, ja förskräckligt bra.
    Jag är dålig på psykologi men känner väl igen mig i dina
    tankegångar. Vi är ganska lika behandlade.
    Beröm på den tiden var lika sällsynt som solförmörkelse.

    Det var länge sedan den lilla flickan uppträdde i din blogg.
    Jag gillar henne mycket. Kramar från Kalle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, snälle Kalle, för de fina orden till mig.

      Luther-andan var säkert tuff att växa upp i. Man skulle inte förhäva sig själv, och en massa annat skräp. Jante-lagen som krympte människan så i stället för att lyfta henne.

      Idag gäller i min värld att vi alla har ett värde som människor. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan som helst. Det är viktigt att påminna sig själv om det ibland.

      En särskilt stor varm kram till dig, Kalle. Och jag tycker att du är fantastisk! <3

      Radera
  3. Tänkvärda rader att ta till sig denna morgon i september...kram och ha en fin lördag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Livskrafter! :)

      Kram och allt gott önskar jag dig! <3

      Radera