lördag 29 september 2012

Den jag en gång var



Jag hittade ett litet foto på mig själv när jag var sex år. Hon finns där i mig fortfarande, känner jag. Den här lilla glada tjejen med det rufsiga håret. Fast jag har inga tappade tänder längre. 

Tänk hur jag litade på människor då. På min mamma och min pappa. Att de alltid skulle finnas där. 

Jag hade inte mött döden än. Mer än i en död hundvalp. Och kanske en och annan fluga. 

Jag hade allt man behöver som barn. Ett hem, en familj, släkt och vänner. En lillebror som jag älskade.

Jag kunde läsa, skriva, ja, cykla också. Älskade att klättra i träd, gunga, springa, skutta och dansa. Äta godis och dricka läsk. Skratta och busa. Leka med kompisar. Leka i skogen. Smyga iväg på äventyr. 

Alla böcker som jag ägde hade jag numrerat och ställt i nummerordning i min bokhylla. Lekte bibliotek och gjorde lånekort till böckerna. Lånekorten hade jag i en särskild liten låda. 

Längtade efter att få börja skolan. Längtade efter att bli stor. För då trodde jag att jag skulle ha svaren på alla frågor som fanns i mitt huvud. 

Jag skrev dikter och sagor och ritade tidningar som jag sålde till gästerna när det var kalas. Satte andra i arbete med att göra tidningarna också. Älskade att leka postkontor och gosa med vår pekingnes.

Älskade när min pappa busade med mig och slängde mig högt upp i luften. 

Jag var prinsessan. Han var den snälla kungen. Vi bodde i ett slott. 

Sedan började slottet och vårt kungarike falla samman. 

För att aldrig mera finnas igen. 

8 kommentarer:

  1. En fin och tankeväckande text Anna-Karin.

    Undrar om jag kan hitta mitt inre barn också...

    Varma ÖS-regnshälsningar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, SoF!

      Ösregnat har det gjort hos mig igår kväll och inatt också. Fast nu på morgonen är det helt vindstilla och skön luft.

      Allt gott!

      Radera
  2. vi behöver minnet av igår för att uppskatta idag o se fram emot morgondagen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant som det är sagt, Malurva. Fina ord från dig, tack för dem.

      Allt gott!

      Radera
  3. Fint skrivet, gav mig inspiration att göra det samma. :) kram Jag har svarat inne hos mig på din fina kommentar. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Marie-Louise!

      Jag ska kika in i din blogg. Kanske får jag läsa där om den du en gång var när du var liten.

      Det är roligt att försöka minnas hur det var att vara liten. Och att kunna känna igen att den där lilla ungen finns där inuti mig fortfarande på många sätt.

      Vem vet? Kanske är det så att man egentligen ÄR den där lilla ungen? Fast har fostrats till och "leker" vuxen? Jag vet inte. :)

      Kram

      Radera
  4. Hejsan lilla pigga käcka vän.
    Inga ledsamheter pressar dig
    Ingen sorg i dina ögon än.

    Och Anna-Karin d.ä.!Du har kvar din leklust
    och din lekstuga i trädgården iaf?

    Den du en gång var
    kommer du aldrig ifrån.
    Det är tur för dig.

    Ha det gott alla två. Kalle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Kalle, för de fina orden du skrivit till mig.

      Det är nog så, att den vi en gång var kommer vi aldrig ifrån egentligen. Och det är tur det, som du skriver.

      Kram

      Radera