fredag 15 mars 2013

Ett år sedan mamma dog


Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter nu sedan mamma dog. När jag tittar ut genom fönstret kan jag se henne hänga tvätt därute på torkvindan som hon brukade göra.

Vid den här tiden på året brukade mamma börja fråga efter om vi hade satt upp torkvindan än i trädgården.

"Nej, mamma, det är tjäle i jorden fortfarande", sa jag.

"Så synd", sa mamma. "Så synd. Jag längtar så mycket efter att få hänga tvätt där i trädgården".

Tittar jag lite åt höger genom mitt fönster ser jag de rimfrostklädda vinbärsbuskarna. Det var från dem jag bröt en gren av den svarta vinbärsbusken när mamma låg på sin dödsbädd, för att hon skulle få se bladen slå ut.

Jag minns hur hon njöt när hon kände doften från de nyutspruckna svarta vinbärsbladen. Hur jag strök bladen mellan mina fingrar och lät henne känna doften. Minns hennes glädje och förundran över allt hon kunde njuta av från livet ända in i döden. Om det nu var döden hon mötte. Det kändes inte så då.

Jag ser vinbärsbuskarna därute och jag ser från minnet mamma sitta där på den bruna träbänken hennes sista sommar. Hennes ryggtavla, hennes silvriga, lockiga, vackra hår när hon plockar vinbär medan jag går omkring och pysslar med annat i trädgården.

Ibland går jag fram till henne och säger att hon behöver inte plocka så många. Hon får plocka så många som hon vill. Fast hon behöver inte det.

"Tänk på att du kanske blir för trött", säger jag till henne.

Jag förstår inte hur mamma orkar plocka vinbär som hon gör. Bär efter bär efter bär, med sina små vackra händer. Hon ler när hon plockar vinbären.

"Ja, men, jag vill plocka vinbär", säger mamma leende till mig och tittar på mig med sina stora, klara, glada blå ögon. "Jag älskar att plocka vinbär".

När mamma reser sig från träbänken är alla vinbären avplockade från busken. Jag säger till mamma att hon får allesammans av mig när det är hon som har plockat dem. Fast mamma envisas med att jag ska ha hälften eftersom de vuxit i min trädgård.

Vi delar dem på hälften. Lägger dem i plastpåsar, sätter på etiketter med innehåll och datum och stoppar in hälften av dem i min frys. Hälften tar mamma med sig i en brun pilkorg när jag skjutsar hem henne i bilen. Hon är så lycklig när hon kan lägga påsarna med röda och svarta vinbär i sin frys. Vinbär som hon ska ha att äta när det blir vinter.

Fast den vintern som kommer kan mamma inte äta mycket längre. Hon får allt svårare att svälja.

Till sist får hon inte ens ned en enda droppe vatten.

Jag fuktar hennes läppar med vatten och mamma njuter av det.

"Vi gjorde så gott vi kunde".

Säger vi till varandra. Och ler.

Mamma kramar mig den allra sista gången i mitt liv. En lång, varm kram.

Sedan går hon in i en dimma dit jag inte riktigt når fram till henne längre.

Det är ett år sedan idag. Sedan min mamma dog.

Det känns inte alls så länge sedan. Det känns mer som att tiden har stannat för det som var jag och min mamma tillsammans. Nästan var jag än är. Nästan vart jag än går, har jag minnen från mig och mamma. Så många minnen. Ibland rinner tårarna när jag minns. För att jag saknar. Ibland ler jag. För att jag minns hur lyckliga vi var. Hur vi skrattade. Jag tänker inte på mamma hela tiden längre. Fast varje dag gör jag det.

Det känns högtidligt idag. Ett år ... Som något att fira.

En konstig känsla, för man brukar ju inte fira att det är ett år sedan någon dött. Fast jag känner lust att fira. Köpa de där rågkakorna som mamma älskade från konditoriet tvärs över gatan där mamma bodde. Köpa en Allas veckotidning och en bukett rosor till mamma. Ringa på dörren hemma hos mamma. Se henne öppna och höra henne säga mitt namn:

"Anna-Karin, åh Anna-Karin! Vilken överraskning! Så roligt, så glad jag blir att du hälsar på mig!".

Fast mamma bor inte där längre. Skulle jag ringa på den dörren, är där någon annan som öppnar den.

Mamma ... Du är i mitt hjärta. För evigt.

Idag ska jag åka till ditt vilorum på kyrkogården. Tända ljus och lägga en bukett rosa rosor där.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". (Jacques Werup)

Tack för alla vackra minnen tillsammans med dig, mamma.

Jag älskar dig.

Nu går jag vidare i mitt liv. Ett steg i taget. Så som du också alltid gjorde.


Från hjärtat/
Anna-Karin



22 kommentarer:

  1. Fint du skrivit! Känner med dig. Min mor dog 1981 , endast 52 år gammal. Sörjer fortfarande och tänker på henne varje dag. En mamma förblir alltid en mamma. Hon somnade in en vacker aprildag. Verkade nöjd, jag och min syster satt och höll handen. Det var fint! Men hon är med mig! Är glad jag fick henne till mamma, och ledsen att mina barn inte hann träffa mormor! Kram på dig denna dag! // Äwa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Äwa! Så vackert att du och din syster höll din mammas hand när hon dog. Jag tror som du att mamma är med mig fortfarande på något sätt. Sakna henne kommer jag att göra. Fast livet går vidare, så som det är meningen att det ska göra.

      Varm kram

      Radera
  2. Åh så vacker hon är, din mamma, på bilden. Och så vackert enkelt du skriver om henne. Jo jag tror vi kan fira också en s k "dödsdag".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Maria! :)

      Man väljer själv hur man vill sörja. Och om man nu känner att man vill fira en dödsdag så kan man ju göra det, tänker jag, på något sätt.

      Man kan fira alla minnen tillsammans och man kan fira att man själv som efterlevande faktiskt har tagit sig igenom det första tunga året av sorg och saknad efter en älskad människa som stått väldigt nära mig som människa.

      Varm kram

      Radera
  3. Anna-Karin, du har en själens guldgruva i ditt nervomlopp!

    Han som sjunger med sådan inlevelse O store Gud ,
    på den vackra dvdn, tillhör han din bekantskapskrets?
    Kram från Kalle (med ögonväta)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Kalle, du har nog allt en själens guldgruva inuti dig du också. :)

      Nej, jag känner inte mannen som sjunger här, hittade klippet på YouTube och tyckte om det.

      Varm kram

      Radera
  4. Loppan G-sson15 mars 2013 11:33

    Har det gått ett helt år!?! Tyckte det var som igår när jag läste om Din Mamma och nu har det gått ett år. Ja Du... Suck. När jag läser tänker jag på min Mamma och inser att det är 4 år sedan hon dog. Vart tar tiden vägen egentligen? Och vad gör våra Mammor nu tror Du? Vem vet - De kanske just nu sitter på en äng och luktar på blommorna, drar historier för varandra om sina underbara döttrar.
    Kram & Hej från Mej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ett helt år, Loppan. Och några dagar till nu. Tiden är ett märkligt ting, jag tror aldrig jag riktigt blir klok på den.

      Jag tror att våra mammor har det bra och att de vakar över oss. Att de sitter på en äng och luktar på blommor och drar historier för varandra låter underbart, jag önskar av hela mitt hjärta att det är så.

      Varm kram till dig, Loppan, tack för det du skrev till mig. <3

      Radera
  5. En underbart rörande text Anna-Karin!

    Kan inte fatta att det har gått ett år...känns inte alls så länge sedan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, SoF, för att du läste det jag skrivit. Direkt ur mitt hjärta kom det och tårarna rann när jag skrev. Sedan efteråt kändes det lite bättre. Det är en av de saker som är så fantastiskt med skrivandet för mig och också för andra, tror jag.

      Visst är det konstigt med vår tidsuppfattning.

      Varm kram <3

      Radera
  6. Vackert och berörande skrivet om fina minnen med din mamma.

    Styrkekramar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack goa Gunilla. <3

      Varm kram

      Radera
  7. Vacker skrivet Anna-Karin. Mycket vackert och jag känner igen det så mycket!
    Våra mammor är med oss...i våra minnen och känslan som vi har runtomkring oss. De finns där för oss!
    Kram
    MariLou

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, MariLou. <3

      Minnena och känslorna våra mammor gav oss lever för alltid inom oss. Så tror jag också.

      Varm kram

      Radera
  8. Åh, vilken text....

    SvaraRadera
  9. Fint skrivet! Ja man hr dem med sig och tänker på dem lite extra på årsdagar. Både jag och min man är nu den äldsta generationen :)

    SvaraRadera
  10. Lite nyfiken - är du ett maskrosbarn eller miljöpartist - kanske båda ;) ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är det man ibland kallar ett maskrosbarn som idag är en vuxen kvinna. :)

      Allt gott!

      Radera