lördag 20 april 2013

En apelsin med sugrör i - Solägget och mamma


Jag fick se en bild på en apelsin hos min vän Bo Lidén i cyberrymden. Direkt for mina tankar iväg till sagan om Solägget av Elsa Beskow. Det var min älsklingssaga när jag var liten. Min mamma fick läsa den sagan för mig gång på gång på gång.

Jag minns hur jag brukade ligga nära intill henne i sängen när hon läste för mig. Jag minns att jag tyckte om att hålla min hand på hennes svala överarm och känna min mammas doft när hon läste för mig.

Direkt efter den första tanken på sagan Solägget, dök ett annat minne upp kristallklart för mig. Ett minne från när jag kom hem till mamma då hennes sista tid i livet när hon var så sjuk. När hon inte orkade äta längre. Och ibland, på grund av anemin, verkade som förvirrad för mig. Fast om hon var det kan jag inte säkert veta. Mamma var aldrig dement. Däremot var hon mycket svag i slutet.

Jag minns att jag hittade en halvfull kasse med ituskurna apelsiner på köksgolvet den där gången när jag kom hem till henne. Jag kunde se hur min mamma hade försökt att suga ut saften ur dem. Hela hennes lägenhet doftade sött av apelsin just den gången. Jag minns min känsla av vanmakt, sorg och förtvivlan. Gråten i min hals.

På köksbordet låg en hel apelsin. Med ett sugrör i. Kanske orkade hon inte längre skära itu apelsinen? Eller kan där finnas en helt annan förklaring?

Plötsligt slår det mig. Kan där till och med finnas ett samband? Mellan min favoritsaga och sugröret i apelsinen de där sista månaderna i min mammas liv? Jag undrar vad hon tänkte på och kände i den stunden.

Fortfarande får doften av apelsin det att smärta i hela mig av längtan efter min mamma.

Dofter, minnet och känslor hör så nära samman med varandra.


8 kommentarer:

  1. Den ena tanken blåser snabbt vidare till nästa. Du går från ljus till mörker. Ett mysigt barndomsminne jag känner igen från min egen och mina döttrars barndom. Den där underbara närheten som var lika viktig som sagan eller boken.
    Det är alltid sorgligt när de vi älskar tynar bort. Steg för steg. kanske hör de två sakerna ihop. Starka minnen tenderar att komma tillbaka i slutet av livet. Det är nog de finaste och starkaste som kommer först. Liksom ouppklarade händelser som skaver. Din mamma låg kanske där och drömde sig tillbaka till de lyckliga lässtunderna med sin älskade dotter.
    Din sista mening stämmer verkligen. De tre ligger så nära varandra. Jag upplever det så också.
    Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina och varma ord till mig, Bosse.

      Kram

      Radera
  2. Hej, vill bara titta in och säga "Hej Anna-Karin". Dina blogginlägg väcker som vanligt mycket tankar och känslor. Men jag har svårt att formulera mig f n, glad att du finns i alla fall och att du har dina minnen. Kram Cathrin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir glad att du dyker upp här i min blogg, Cathrin. Och sen så känner jag starkt med dig för jag anar att du har det jobbigt just nu.

      Jag önskar dig kraft, Cathrin.

      Varma kramar

      Radera
  3. Hej Anna-Karin Mattsson, Bättringsvägen 3. SJÖNKÖPING
    Hjärtligt Grattis på din” 99-års” speciella bemärkelsedag, 21/4
    Ett år i taget, tänk så mycket gott om tid vi har framför oss.

    Tjälen har lossnat
    alla sorters vårblommor
    skjuter upp som skott.

    Önskar dig en skön firardag med Brämhults pressade apelsiner
    i glaset. Sagolikt god ;) Kram från Kalle i Blåsippsbacken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det helt underbart nu med alla blommor som dyker upp ur marken! :)

      Idag har jag sett snödroppar och scilla. Blommorna kommer lite senare här på höjderna kring Vättern än inne i stan.

      Kram

      Radera
  4. Kikar in för att säga hej, har varit väldigt dålig på att kommentera men ska nu skärpa mig.
    Är nu "arbetsbefriad" 2 mån med betalt sen blir det att gå till arbetsförmedlingen.
    Mår sisådär av detta. det är ju inte så att nån vill anställ en som har värk i hela kroppen:)
    men men det ska nog bli bra det här också.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du kikade in här i min blogg, Lena.

      Vi får stötta varandra på vägen till ett så bra liv för oss själva som det bara är möjligt, hur än omständigheterna är. Det är viktigt att kunna göra något litet positivt för sig själv hur eländigt livet än känns ibland, tänker jag. En dag ljusnar det igen, så brukar livet märkligt nog vara.

      Kramar

      Radera