lördag 13 april 2013

Relationer människor och djur


I en bra relation med en hund har man ögonkontakt. Man har roligt tillsammans. Litar på varandra. Rör vid varandra på ett kärleksfullt sätt.

Detsamma tycker jag gäller i bra relationer mellan människor. I en bra och kärleksfull relation till en annan människa, söker mina ögon kontakt med ögonen från dem hos en annan människa som söker min blick. Vi skrattar tillsammans, litar på varandra och rör vid varandra med ömhet och kärlek. Vi behandlar varandra på ett respektfullt sätt, försöker inte att ändra den andra människan.

Ändå är vi människor ofta så rädda att ta kontakt med eller röra vid en annan människa. Ibland också dem som står oss nära. Vi kan ibland vara mer rädda för att röra vid en annan människa, än vad vi är för att röra vid vår hund, ett djur som vi håller av. Jag undrar varför.

Kan det vara rädslan att bli avvisade som gör att vi är mer försiktiga vid att röra vid en annan människa än vid vårt husdjur? Eller är det att vi vet att vi har så mycket makt över vårt husdjur, det är så beroende av oss genom att vi ger det mat, att risken är mycket liten att det skulle lämna oss? Till skillnad från en människa som när som helst medvetet kan välja att lämna oss, att överge oss.

Vad tror du?

8 kommentarer:

  1. Är det mig du frågar Anna-Karin, då måste jag säga att jag
    många gånger velat ge dig en klapp på axeln och en Kram.
    Men hade jag fått lov? undrar Kalle i Tallebacken;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så klart att du skulle få ge mig en klapp på axeln och en kram om du träffar mig, Kalle! :)

      Kram

      Radera
  2. Ja där sa du nåt riktigt viktigt och intressant. Förmodligen ligger det en rädsla insprängd när det gäller kontakten och kommunikationen människor emellan. Vi är mer MOTmänniskor än MEDmänniskor i många hänseenden. Märkligt
    kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, märkligt är det här, tycker jag. Jag tror att vi vinner på att vara medmänniskor i stället för motmänniskor. :)

      Kram

      Radera
  3. Här är ju en ledig plats för mig med en notis om en
    ovanlig relation mellan människor och en liten hund
    som inträffade i förra veckan här i Tallebacken.

    En bekant till mig, en 60-årig ensamboende kvinna,
    råkade falla och slå sig så illa på toaletten att hon
    svimmade och kunde heller inte komma upp.
    Där låg hon hjälplös ett helt dygn tills grannen, som
    sett att hon inte varit ute med sin hund under hela
    dagen, kom till hjälp och ringde ambulans mm.

    Hoppas dina grannar håller koll på dig Anna-Karin,
    så kan Mimmi bli din livförsäkring om…..
    Kram, Kalle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en riktig solskenshistoria du berättar om här i min blogg, Kalle. Tack för den! :)

      Kram

      Radera
  4. Oj, här kom jag för långt på efterkälken. Synd du inte
    läste min sanna hundberättelse. Vow vow ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu har jag läst den ju, Kalle. ;)

      Kram

      Radera