tisdag 30 april 2013

Valborgsmässoafton när jag var liten


Det var kallt om benen fast att jag hade finaste kalasbyxorna på mig när jag, mamma, pappa och lillebror gick för att fira Valborgsmässoafton tillsammans med de andra i det lilla samhället där vi bodde.

Utanför det röda gamla trähuset som var småskola, samlades alla samhällsinvånare som kunde den här kvällen för att fira våren.

Jag hade på mig en ny vårkappa. Det hade mamma också. Alla flickor och deras mammor skulle helst ha en ny vårkappa till Valborgsmässoafton. Vi hade gjort oss fina i håret innan vi gick till skolgården. Jag hade en liten hatt på mitt huvud. Min lillebror hade keps, fina långbyxor och sin finaste jacka. Pappa var finklädd i kostym och rock. Det var 60-tal.

De olika familjerna stod som i små grupper framför skolhuset och väntade på att kyrkokören skulle börja sjunga "Sköna maj" och alla de andra vårsångerna. Man hälsade på varandra och pratade lite. Sedan stod man där med sin "flock" omkring sig, sin familj.

Borta vid den stora brasan på skolgården sprang det redan fullt med barn kring den otända elden. Jag hade mycket spring i mina smala kalasbyxklädda ben och ville också springa där. Fast mamma ville helst att jag stod nära henne och lillebror och pappa. Jag kunde ju springa omkull och slå mig eller få gräsfläckar på mina kalasbyxor. När elden tändes fick jag absolut inte springa runt den. Mamma var rädd att jag skulle börja brinna, kanske brinna upp.

Allt folket tystnade när kyrkokören började sjunga. Kören stod på skolhusets trappa. Det var högtidlig stämning runt omkring. Alla barnen var tysta. Det räckte med en blick från en vuxen så visste man att man skulle vara tyst som barn.

Jag tyckte om att lyssna på sången. Jag kände mig lycklig inuti. På min kappa hade jag första maj-blomman. Det var fest i samhället. Jag gillade att känna feststämningen hos människorna. Samtidigt tyckte jag inte om att känna hur det där sprittet i mina ben var tvunget att stilla sig när det egentligen ville spritta ut i vild glädjedans över att det äntligen var Valborgsmässoafton.

Efter vårsångerna och vårtalet var det dags att tända elden. Jag stod och såg på när de andra barnen sprang runt den. Det knastrade från den stora brasan. I luften flög eldgnistor som blev till aska. Röken sved i mina ögon om vinden förde röken åt hållet där jag stod. Jag frös om mina ben och om mina händer. Fast värmen från den brinnande, orangefärgade brasan i vårkvällen växte sig allt starkare och värmde mig. För att till sist slockna.

Efteråt gick alla människorna, jag, lillebror, mamma och pappa hem till våra folkhem.

Fåglarna kvittrade som om de aldrig kvittrat förut.

Kring Storån lyste vitsipporna i det pastellfärgade skymningsljuset.

Det jublade i mig av glädje!

Nu visste jag säkert att det var vår.

Och äntligen fick mina skuttiga ben fira på sitt eget sätt i en vild, skuttig dans hemåt den allra första vårkvällen det året.





8 kommentarer:

  1. Hej, jag vet inte om du minns mig, antagligen inte men jag har tänkt på dig mycket då du var en person som hjälpte mig mycket för några år sedan.

    Jag drev en blogg för 3-4 år sedan, där jag skrev om min ångest och längtan efter att våga dö. Och en natt hade jag skrivit något i stil med att jag bestämt mig eller så. Och jag tror du var en av dom som ringde polisen för att se till så att jag inte skulle göra något dumt.
    Här är jag iaf! Och idag mår jag bättre. Finns så mycket jag skulle vilja berätta så om du minns mig kan du gärna skriva på mandistold@hotmail.com

    Om du inte minns mig vill jag bara säga tack. Du var en av få som fanns där för mig i de mörkaste. Och du hjälpte mig mycket. Så tack, du är en fantastisk person.
    Mvh Amanda Toldshöj

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så underbart, tack allra finaste Amanda för att du skriver till mig och berättar.

      Jag tror att jag minns. Det var när jag var ganska ny som bloggare. Så mycket märkligt som har hänt mig sedan jag började blogga. Så många människomöten i cyberrymden.

      Jag kommer att maila dig.

      Allt det bästa livet kan ge önskar jag dig och jag är så glad att du finns i världen!

      Stor kram/Anna-Karin

      Radera
  2. En Valborgsmässoafton för många år sedan körde man ett
    gammalt veterantågsätt, två vagnar. Klass 2 och Klass 3, ut på
    en minnestur och returresa. Ångvisslan tuta åt alla längs banan.
    Av gnistor från loket tog det eld i gammalt torrt gräs och ris vid
    ett skogsparti.
    Alla som såg röken, både av loket och branden, trodde det var en
    brasa som hörde till firandet, så det blev en dyr historia innan
    brandkåren äntligen ryckte ut. Tallebacken klarade sig. oskadd.

    Anna-Karin, har du ett hur kalvarna hoppar studsar och springer
    vilt omkring när de släpps ut på vårbetet? Tänkte på det när jag
    läste om ditt så fint skildrade barndomsminne. Kram / Kalle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken tur att du klarade dig oskadd, Kalle. Var du med på tåget alltså när det hände?

      Så härligt att mina ord fick dig att tänka på kalvar som släpps ut på vårbete! Igår fick jag se att de släppt ut korna här där jag bor. Då känns det som vår/sommar!

      Kram och en Glad Valborg önskar jag dig!

      Radera
  3. Så innerligt och varmt. Önskar dig en bra valborgshelg.
    Kramar
    Elisabeth

    SvaraRadera
  4. Så igenkännande du skriver om Valborg när du var liten.
    Mvh Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lotta. Härligt att du känner igen dig i mina minnen från när jag var liten. Vi människor är nog mer lika än olika varandra djupt därinne, tror jag. :)

      Kram

      Radera