fredag 19 juli 2013

När allt rasar

Du vet, de där gångerna när man har byggt sig ett högt, högt torn av legoklossar. Eller Duplo. Och så kommer det förbi någon eller något som gör att hela tornet faller samman och i bitar ...

Man blir arg. Ledsen. Sårad. Det gör ont.

Precis när man nått så långt ... den där kraschen.

Allt i bitar.

Det är då, precis då ...

Som min själ söker efter den där lilla, lilla klossen att börja bygga mig ett nytt torn med. Den allra första. Den som ska vara den stadiga grunden för mitt nya torn.

Kanske väljer jag samma som förra gången jag började på nytt.

Eller kanske ...

Väljer jag en helt annan bit att börja bygga med.


6 kommentarer:

  1. Varm sommarkram till dig Anna-Karin!

    SvaraRadera
  2. Hej Finaste Anna-Karin

    Jag behövde återigen din text...
    En del av mej...ett torn har rasat
    då min mamma helt plötsligt och oväntat dog
    från en timma till en annan..i tisdags
    Tror Du att jag klarar att bygga...tror Du
    snälla Anna-Karin
    Jag tackar så mycket att Du och Dina ord finns
    här
    Att jag kan titta in till Dej och få vara här en stund
    Varmaste kramen
    från den återigen "lilla" Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Louise, jag känner så starkt med dig när jag läser det du skrivit till mig.

      Ett oväntat dödsfall och dessutom din mamma, så tufft livet är ibland för oss människor.

      Dessutom mitt i sommaren när allt är så vackert ute. Fast vad hjälper väl det när någon som man älskar dör?

      Ibland känns sorg till och med tyngre när det är vackert runt omkring.

      Fast konstigt nog, en sekund, en minut, en dag och så småningom en vecka, en månad i taget så långsamt, mycket långsamt, börjar man bygga något nytt igen.

      De vackra minnen som man har haft tillsammans löser stilla upp sorgen som kan kännas förlamande.

      Låt dig känna allt du nu känner. Jag önskar att du har någon som stöttar dig.

      Försök att sova eller vila. Kom ihåg att äta. Möt tystnaden. Lyssna på musik kanske.

      Gråt när gråten är där och du orkar att gråta.

      Var i naturen och ta små promenader, det du orkar.

      Var rädd om dig. Det är tungt nu.

      Fast minns att när natten kommer, är gryningen redan på väg.

      Fortsätt ...

      Jag tror att du klarar att bygga, jag tror det alldeles säkert, Louise.

      Du får så väldigt gärna skriva till mig här i bloggen om det hjälper dig.

      Jag tänker på dig och du får många, många varma tröstekramar från mig genom cyberrymden.

      <3 /Anna-Karin

      Radera
    2. Tack

      Nu kom tårarna
      Jag kan gråta
      Du hjälpte mej

      <3
      Louise

      Radera