fredag 28 februari 2014

#Blogg100, 2014 - Länge leve bloggandet!



Idag den 1 mars 2014 startar #Blogg100 för oss bloggare. Blogg100 är en utmaning till sig själv att blogga 100 dagar. Det spelar ingen roll om det är ett kort eller långt inlägg. Huvudsaken är att där finns något nytt varje dag i bloggen.

Tanken är att genom att blogga något varje dag, dyker det där riktigt bra blogginlägget upp hux flux, det där som får mitt hjärta som bloggare att klappa lite extra när jag skrivit klart det. Och förhoppningsvis också någon annans hjärta; du som är läsare i min blogg.

Fredrik Wass är den person och bloggare som drog igång Blogg100 för tre år sedan. Jag var med för första gången förra året och tycker det är härligt att kunna vara med i år igen med min blogg Maskroskvinnan.

Förra året deltog 600 bloggare i Blogg100. Tillsammans skrev vi över 16.000 blogginlägg och 19.000 tweets med #Blogg100. Utmaningen avslutades med ett event i Stockholm där man fick möjlighet att träffa både andra bloggare och lyssna till föredrag om bloggandet.
 
Så här skriver Fredrik Wass om Blogg100:

"Att blogga handlar om att investera tid i en egen plattform och inte någon annans mötesplats. Det handlar ibland om kunskapsdelning och ibland om att bygga relationer med andra. Det finns också en möjlighet att reflektera över den yttrandefrihet som människor före oss kämpat sig till och vetskapen om att vi alla kan tala fritt i ett öppet och demokratiskt samhälle. Och sen är det kul också."

Länge leve bloggen, bloggandet och yttrandefriheten!

#Blogg100 finns också på Facebook och på Twitter.

HÄR hittar du en lista över de nästan 500 deltagarna i Blogg100 i år. Antalet deltagare kan öka. Det går fortfarande att anmäla sig till utmaningen. 


#Blogg100 - Dag 1

tisdag 25 februari 2014

Soluppgång och solnedgång

Tänk att en soluppgång i februari kan vara lika rosaskimrande vacker som en solnedgång mitt i sommaren.

Och en solnedgång i februari lika vacker som en soluppgång mitt i sommaren.



Så har det varit hos mig på höjderna kring Vättern idag.

Ljuset bländar mig.

Jag älskar skymningen.

Och gryningen. 

Ett ljus som är mjukare för själen än det under dagen.

Flyg!

Känner du dig
vingklippt?

Flyg!


(Anna-Karin)

måndag 24 februari 2014

Pusslet livet

Har du känt hur alla eller många av pusselbitarna i livet ibland kastas runt huller buller? Så många pussel som jag lagt i mitt liv, pusslat ihop resterna från något som varit. Till något nytt.

Där är jag idag i mitt liv igen. Det pussel jag lagt under många år har fått längre mellan pusselbitarna än det var förut. En del är borta helt. Andra är längre bort än förut. Det som var är över. Gårdagen är förbi.

Jag tar en pusselbit i taget och pusslar ihop den med en annan.

Pusslar ihop mitt liv igen.

Bit för bit.

Nu pusslar jag nytt.

torsdag 20 februari 2014

Vårkänslor


Jag hörde hundratals gäss när jag gick ut i trädgården med Mimmi idag. Snöflingor hade lagt sig för att vila på trädens grenar. Fast inte ens det kunde hindra känslan av vår som kom med gässens rop.

I gräsmattan hittade jag en blommande tusensköna. Tusenskönan som aldrig blommade över denna vintern. Tänk att aldrig vissna.



Idag ska jag äta soppa. Grönsakerna luktar gott och är så vackra att jag känner att jag blir glad bara av att titta på dem.



I köksfönstret har jag två pelargonsticklingar som trängs med de gamla omplanterade pelargonerna.




Därute kraxar skatorna och letar grenar. Bobygge på gång. Skatkärlek.

Vårkänslor i mig!

onsdag 19 februari 2014

Parkeringshus och ångest

Idag glömde jag checka ut från parkeringshuset när jag var i stan. Så jag fick åka in i p-huset igen för att checka ut.

För mig är det en seger att parkera i ett parkeringshus överhuvudtaget. Något som varit ångestframkallande för mig i hela mitt vuxna liv.

Men nu bestämmer inte ångesten längre var jag ska parkera. Det gör jag. Även om jag kan bli så trött efteråt fortfarande.

tisdag 18 februari 2014

Bloggat i fem år


Idag har jag bloggat i fem år. Jag började mitt bloggande på Passagen för att sedan flytta över det hit till Blogspot.

Jag har funderat ett tag på hur jag ska fira det. En tävling! Tänkte jag först. Fast då blir det ju bara en eller några som vinner och jag gillar inte det. Jag vill att alla ska få ta del av när jag firar något här i min blogg.

Sen så tänkte jag att jag skulle ju kunna ge bort ett exemplar av diktantologin som jag är med i, "13 poeter söker läsare". Fast det var ju samma sak där. Bara en person skulle få den i så fall. Och hur jag än letade här hemma så hittade jag inte de där exemplaren som jag trodde fanns i ett skåp här någonstans.

Jag kanske skulle bjuda in alla som följer och läser min blogg till en bloggträff, var nästa tanke. Det är en bra idé. Fast jag kom på den lite i senaste laget (häromdagen) för att kunna förverkliga den just idag. Kanske att jag kan ordna en bloggträff någon gång i år? Vem vet, jag gillar den tanken mycket i alla fall.

Nåväl. Min blogg handlar ju ofta om att gilla det enkla. Det vi ibland kallar det lilla livet som egentligen är det riktigt stora, för mig. Så just nu räcker det för mig att skriva det här blogginlägget och att dela med mig av det.

Att dela med sig av sina tankar och känslor är en viktig gåva till varandra som människor, tycker jag. Kanske ibland rent av den mest viktiga gåvan.

Jag köpte mig en semla på hemvägen från stan när jag kom på i bilen att min blogg fyller fem år idag.

Semlan är uppäten nu. Den var god. Min katt fick smaka på grädden. Mimmi märkte det inte för hon låg och sov i sin hundbädd under tiden som jag firade mitt bloggande.

Ett stort och varmt tack från mitt hjärta till dig som läser i min blogg och kanske också kommenterar här. Det betyder mycket för mig. Du som delar med dig av dina tankar här är, som jag ser det, en viktig del av min blogg och mitt bloggande. Vi skapar bloggen tillsammans.

Tack!


Från hjärtat/
Anna-Karin


HÄR kan du läsa vad jag skrev för ett år sedan om mitt bloggande och vad det bland annat lett till under tiden som jag bloggat. 

måndag 17 februari 2014

Vårdepp

Många människor blir deppiga den här tiden på året. Jag är en av dem som känner "vårdepp" när ljuset börjar komma tillbaka till Norden. Sådan har jag varit i halva mitt liv, minst.

Jag minns när mina ungar var små och vi åkte till fjällen hur jag samtidigt som jag packade vinterkläder och slalompjäxor och skidkläder, undrade hur jag skulle orka. Varför jag överhuvudtaget gav mig iväg på skidsemester när jag var så grymt trött?

Fast efteråt. Vilken energikick jag hade fått efter att ha varit i solen och snön och rört på mig, åkt skidor, varit utomhus hela dagarna i friska luften och med allt ljuset där.

Om man är en människa som är känslig för årstidsväxlingar, blir man efter vad jag läst mer och mer känslig för det ju äldre man blir. Det känns inget kul.

Man får göra det man kan för att må så bra som möjligt tills kroppen ställt om sig. Att motionera utomhus så mycket som möjligt hjälper. Att äta D-vitaminer påstår en del hjälper. Det har jag gjort två vintrar nu. Kanske att jag har haft färre infektioner, fast det är svårt att säga säkert vad det beror på.

Sova ordentligt är viktigt. Lägga sig i tid på kvällen och gå upp senast när ljuset kommer. Sova lagom mycket, varken för lite eller för mycket. Kvinnor behöver i allmänhet mer sömntimmar per natt än män.

Att äta bananer, ägg och valnötter till exempel ska också vara bra mot vårdepp.

Att vara med människor som man trivs med och att skratta tror jag alltid är bra mot depp. Vad än det beror på.

Känner du att du kan bli trött och deppig när ljuset kommer tillbaka efter vintern?

Har du några knep som du tar till för att få mer energi och må bättre då?

lördag 15 februari 2014

Ur Newsmill - "Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa och sjuka"


Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den första artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. En lika aktuell artikel idag som då jag skrev den när det gäller hur Reinfeldt ser på vem som har ansvar för arbetslösa och sjuka. Tyvärr, tycker jag. Och önskar att vi en dag har ett samhälle som stöttar i stället för att stöter bort svaga grupper i samhället igen. 

När jag skrev artikeln var jag själv utförsäkrad efter en lång tid som sjukskriven för utmattningssyndrom.



Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa och sjuka 

Den stora frågan för mig när det gäller Alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer. Jag anser att det är kränkande, skriver Anna-Karin Mattsson som är utförsäkrad.


Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen. "Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är "värt" det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD "Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?". Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan. "Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor", säger Fredrik Reinfeldt.
Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000.

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns? Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv. I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt. Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än. Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Den stora frågan för mig när det gäller alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer? Jag anser att det är kränkande. Jag anser att varje vuxen människa ska ha möjligheten att kunna försörja sig själv också om man blivit arbetslös eller sjuk.

Jag är också undrande över SvD:s fråga om hur man ska kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor som utförsäkrad. För min del har jag inte fått ens så mycket pengar som långtidssjukskriven. Och som utförsäkrad får jag just nu noll kronor varje månad från Försäkringskassan.

När det gäller det minskade antalet förtidspensionärer som Fredrik Reinfeldt verkar känna sig så stolt över att hans politik medfört, skulle jag vilja veta hur de här många människorna har det idag. Har de arbete? Hur mår de? Kan de sova om nätterna? En stor del av dem är utförsäkrade idag. Fler än 50.000 människor utförsäkrades förra året. Under 2011 kommer mer än 100.000 människor att utförsäkras. Hur många av dem lever med snaran om halsen om inte de redan dragit åt den?

Det är en inhuman politik som alliansen för när det gäller trygghetssystemen. Jag är inte det minsta imponerad över de siffror som Reinfeldt talar om. Jag känner sorg, förtvivlan och ilska när jag läser om dem. Jag kan se människorna bakom siffrorna. Kan statsministern det, undrar jag? En direkt fråga till Fredrik Reinfeldt: Om de här människorna var dina vänner? Skulle du låna av dina pengar till dem?

Det skulle kanske inte skada om alliansen fick smaka på sin egen politik, tänker jag. Fråga föräldrar och vänner om att få låna pengar till hyra, kläder till barnen och mat. Men inget är nytt under solen. Vissa människor har högre ekonomisk fallhöjd med sig i nappflaskan. Och då blir det svårt att förstå varandra. Men jag kräver att en statsminister i en demokrati ska kunna förstå också de människor som inte har det som man själv har det. Jag kräver att en statsminister ska värna om alla människor i samhället. Också de som hamnat i sjukdom eller arbetslöshet.

Anna-Karin Mattsson

(Ur Newsmill: Publicerad: 2011-10-22 14:10, Uppdaterad: 2011-11-02 14:11)


Se även: "A-kassan är nu på samma nivå som försörjningsstödet" (DN, Debatt, 2014-04-07) 

fredag 14 februari 2014

Alla Hjärtans Dag 2014



Alla Hjärtans Dag - antingen du gillar att fira den eller inte, så önskar jag att du får en bra dag idag för just dig.

En speciell varm hälsning till alla dem som kanske plågas av att se alla kort och bilder att skicka till någon som man älskar, just för att du kanske själv sörjer eller saknar någon du älskar. Det kan göra så ont att älska ibland.

Fast min övertygelse är att man även i smärtan har möjlighet att älska den man älskar. Att älska är inte att äga. Att älska är så mycket större än så.

Att kunna känna känslan att man älskar en människa eller något annat levande är för mig allt. Det största av allt.

Kärleken är inom mig. Fri att dela med mig av till världen och människorna när det känns rätt för mig.

Och ibland händer det stora miraklet att där är en annan människa som vill dela med sig av sin kärlek som han eller hon känner för mig.

Det är värt att fira alla dagar och när det än sker, tycker jag.

Länge leve kärleken!

Inom oss, omkring oss, över hela världen och i universum!

I ensamhet, tvåsamhet eller i gemenskap med andra.

Hipp, hipp, hurra, hurra! 



onsdag 12 februari 2014

Koll på vårmodet på A6 köpcenter

Jag åkte en sväng till A6 köpcenter idag och tittade på vårkläder. Det är uppiggande den här årstiden, tycker jag. Mest kikar jag runt för att se vad jag kan använda ur garderoben jag har där hemma som jag både trivs i och känns vårigt. Ibland kanske jag unnar mig något nytt.

Svart, blått, vackra milda rosa nyanser, beige och jeanstyger såg jag mycket av. Det fanns gott om randiga och prickiga mönster. De mönstren gillar jag.

Efteråt var jag väldigt trött.

Fast nu ikväll börjar jag piggna till och känner lust att gå igenom min garderob någon dag. Ta undan murriga höst- och vinterfärger och plocka fram pasteller i rosa och blått till det svarta och mörkt blå.

En ny jeansskjorta i blommigt jeanstyg köpte jag mig i förra veckan på Kapp-Ahl.

Den gillar jag mycket. Tyget är så mjukt och skönt att ha på sig. Skjortan kommer säkert att vara en favorit året om för mig.




söndag 9 februari 2014

Skärvorna och livets kärna


Jag läser Marcus Birros tröstande ord i en frågespalt till en kvinna som sörjer. Han skriver om att sorg är som ett krus som går i tusen bitar. Fast att Gud tar hand om en av de där skärvorna och skapar något nytt av det. Det blir aldrig någonsin som det en gång var. Gud skapar något nytt av människan.

Oavsett om man är troende eller inte, så tycker jag mycket om Marcus Birros ord om sorg och hur man påverkas av den som människa.

Det krossade kruset där en skärva av det som en gång var, blir grunden för det nya som växer fram.

Som att det finns något inuti var och en av oss som oavsett vad som händer oss i livet, förblir oförstört. Något att grunda sig i. Något som är botten i mig, det allra mest djupa, själva kärnan. Varifrån jag utvecklas som människa.

Vad som än händer mig finns där alltid något kvar att bygga nytt av. Att växa vidare från. En rot där det kan växa upp något nytt från det som kapats av.

Eller som Håkan Hellström sjunger om, "... det finns alltid nåt äkta att hålla fast vid".

Så är det ju.

Även om det kanske inte alltid känns så, när man befinner sig mitt i stora förändringar i sitt liv.



Filmen "Hallå, hallå" - en varm berättelse om att resa sig igen

Igår såg jag filmen "Hallå, hallå" av Maria Blom på bio. Det är en film om en ensamstående kvinna med två barn. Hennes man har lämnat henne för en annan kvinna.

Filmen visar huvudpersonens väg från sveket till att hitta sig själv och styrkan i sig själv igen.

Fast filmen handlar om så mycket mer, tycker jag. Det är en berättelse om värme, empati, medmänsklighet och där tidsandan i vårt moderna samhälle får sig härliga käftsmällar i dialogen ibland. En film om att resa sig igen när allt man trodde man hade, fallit samman.

Skratt blandades med tårar för mig och tiden rusade iväg när jag såg filmen.

En film som jag önskar att alla människor skulle få se.


SVT sänder inte filmen "Godheten" före valet

SVT har beslutat att inte sända filmen "Godheten" av Stefan Jarl före valet. Filmen anses för känslig att visa enligt dem. Stefan Jarls film handlar enligt honom själv om ett samhälle med allt större ekonomiska klyftor, där det gemensamma säljs ut och de fattiga blir fattigare. Den är inte partipolitisk, säger han.

"Vad gäller Stefan Jarls film Godheten har vi en visningsrätt i tre år. Det är vår avsikt att sända filmen vid lämplig tidpunkt framöver. Filmen har inte haft någon tablåplats i SVT:s kanaler och har därför inte stoppats. Men den rätta tidpunkten att sända filmen är inte månaderna före två allmänna politiska val, då vi självfallet har särskilt skärpt uppmärksamhet på balansen och opartiskheten i vårt utbud.  Den här filmen är starkt systemkritisk utifrån en ensidig beskrivning och tendens, vilket gör att vi väljer att sända den vid senare tillfälle, säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT." (ETC).

Jag anser att vi som har rätt att rösta är vuxna och myndiga människor som är fullt kapabla att själva ta ställning till det vi ser i TV. Också före ett val.

Vill du bestämma själv vid vilken tidpunkt du ser filmen "Godheten" i stället för att SVT ska bestämma när du ser den, så se den HÄR

Det pågår också just nu en namninsamling för att filmen "Godheten" ska visas före valet.

lördag 8 februari 2014

Pelargonerna fram i ljuset


Idag började jag förbereda mina pelargoner för våren. Jag klippte ned dem och tog bort vissna, döda blad. Imorgon ska jag köpa ny plantjord och lecakulor och plantera om dem. Sedan sätter jag dem i fönstret så att de får massor av ljus.

Så här såg några av pelargonerna ut i höstas innan jag tog in dem för vinterförvaring i källaren:




Den stora potatisblomman på stam i bakgrunden har vita blommor. Jag har övervintrat den också, något som jag aldrig förut gjort. Den har fortfarande små gröna blad. Snart hoppas jag på att kunna sätta ut den i det inglasade uterummet.

HÄR hittar du mycket läsning om pelargoner och hur man sköter dem.

onsdag 5 februari 2014

Nyfiken på partiledaren - Fredrik Reinfeldt

Bilden kommer från www.luvcelebs.com

Det går en intressant serie nu på SVT som heter "Nyfiken på partiledaren". Det är Poul Perris, läkare och terapeut, som intervjuar samtliga partiledare i Sverige.

Jag har lyssnat på två program hittills. Min tanke är att lyssna på samtliga. Det är ett så viktigt år i år, ett valår. En möjlighet till förändringar i politiken.

Jag tycker att programmen är värdefulla, att de visar en annan bild av partiledarna än den vi är vana vid att se. Det är en annan sorts frågor som ställs.

I det första programmet som jag såg var det Fredrik Reinfeldt som Poul Perris samtalade med.

Jag upplever det som att Fredrik Reinfeldt inte riktigt trivs i att sitta i stolen mitt emot Poul Perris. Han intar försvarsställning i kroppen. Fast kanske hade han en dålig dag vid samtalet, vad vet jag.

Fredrik Reinfeldt berättar om att han vet minsann vad besvikelser innebär. För han drömde en gång om att bli basketspelare fast han var för kort i längden för att lyckas som det.

Jag tänker när jag lyssnar att det finns besvikelser. Och så finns det besvikelser. Det är så olika perspektiv man har i livet som människor, beroende på vad man har upplevt. Detta skriver jag med full respekt för att det säkert var en stor besvikelse för Fredrik Reinfeldt att inte kunna bli basketspelare på grund av sin längd. Fast han blev ju statsminister, bra jobbat efter den besvikelsen.

Fredrik Reinfeldt talar om att det är kärleken till frihet som fått honom att välja Moderaterna som sitt parti. Här blir det väldigt kluvet inuti mig. För vad är frihet? Så olika vi människor kan tänka och känna kring det begreppet.

Själv har jag upplevt att min frihet som människa där jag är som långtidssjukskriven, kraftigt inskränkts och begränsats sedan Moderaterna och Fredrik Reinfeldt fick så stor makt i vårt samhälle. Inte minst att bli utförsäkrad, de ökade antalet blanketter som skulle skickas in, den ökade kontrollen av mig som sjukskriven inskränkte min frihet starkt som människa. Också den minskade sjukersättningen som jag har fått.

Jag har aldrig valt att bli sjuk. Jag har önskat och önskar fortfarande inget hellre än att jag kunde arbeta för fullt. Fast ibland ser verkligheten annorlunda ut för oss människor. Vem som helst kan drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk. Eller både och.

Moderaternas frihet är inte min frihet. Fredrik Reinfeldts frihet är inte min frihet. Det skulle vara intressant att tala mer med Fredrik Reinfeldt om vad frihet är, tycker jag. Som statsminister anser jag att man ska se till alla människors frihet. Inte bara vissa gruppers frihet, som jag anser att moderaternas politik gör.

Utsatta grupper har fått det mycket tuffare under en till stora delar moderatledd politik i snart åtta år. Det handlar om sjuka människor (hur mycket frihet har man då, Fredrik Reinfeldt, som sjuk, mer än sin egen inställning till de besvär man har?). Det handlar om de arbetslösa. Om invandrargrupper i ytterområden till storstäderna. Om hemlösa. Om de människor som utförsäkrats som till största delen är kvinnor och ofta ensamstående. Om barnen till de utförsäkrade. Skolbarnen som hux flux blev av med både klasskamrater, skola och undervisning när privatägda John Bauer-skolan kraschade, vilken frihet hade de eleverna, Fredrik Reinfeldt?

Reinfeldts prat om frihet känns för mig som ett hån mot många människor i Sverige idag. De som drabbats av regeringens olika beslut. Inte minst utförsäkringarna. Skattelättnader för människor som redan har det bra och har arbete som bland annat barnen och äldrevården och sjuka människor har fått betala.

Att se andra tycker Reinfeldt är viktigt efter det han säger i programmet. Fast ser Reinfeldt de utförsäkrade? 

När Reinfeldt berättar om sin människosyn känns den annorlunda än min egen. Han talar om att alla människor har en destruktiv sida inuti sig. Och att bland annat politiken finns till för att få människor att undvika att använda sina destruktiva sidor.

Jag själv tror att människan föds god. Och att det är det som vi upplever i livet som formar vår eventuella destruktivitet. Där har politiken för mig en uppgift att skapa ett samhälle som gör att människors medfödda godhet får växa i stället för att krympa. Tillit till människors godhet inuti sig som en stor kraft för oss alla.

Fredrik Reinfeldt ser mycket allvarstyngd ut genom programmet. Han talar också mycket om vilket stort ansvar han har, att hans humoristiska och lättsamma sida har han delvis fått lägga åt sidan som statsminister.

Poul Perris ställer en mycket intressant fråga till Fredrik Reinfeldt:

"Vad gör det med dig som människa att inte längre ha tid att ställa sig de stora livsfrågorna?".

Ja, vad gör det? Hur påverkas man som människa av att ha ett så fullt schema under så lång tid som nästan åtta år som statsminister? Eller av att leva i Reinfeldts Arbetslinje-Sverige där du endast premieras efter vad du presterar?

Jag lämnar frågan öppen att fundera över för dig som läser det jag skrivit.

Fredrik Reinfeldt ser mycket trött ut i programmet. Sliten. Rent av sorgsen. Jag tror att han behöver en lång paus från det jobbet han haft i åtta år. Jag önskar att han ska hitta till något i sitt liv där han kan få tid att fundera kring de stora livsfrågorna. Han har ju också gått igenom en skilsmässa under de här åren. Något som alltid är en stark negativ press på en människa.

Jag tror att Sverige också behöver en mycket lång paus från politiken Reinfeldt har bedrivit.

Inte bara en paus.

Utan ett avsked från den för alltid.


Lästips: Martin Mobergs betraktelser: "Vi och Dom Sverige - ingen plats för solidaritet"

Kärlek prioritet nr 1 i mitt liv


För en del människor är pengar prioritet nr 1 i livet.

För mig har det alltid varit, och är fortfarande, kärlek som är prioritet nr 1 i mitt liv. Därför blir jag troligen aldrig en ekonomiskt förmögen människa har jag insett. Och det är inte heller mitt mål i livet som människa.

Min längtan är en annan rikedom; att kunna känna kärlek, att kunna dela med mig av den till världen, att få känna mig älskad.

Vi är alla olika. Ibland blir jag överraskad av hur olika vi människor är, hur olika våra värderingar kan se ut.

Varken det ena eller det andra är fel.

Bara olika.

Ibland kan det ställa till det mellan människor när en människa prioriterar pengar och en annan människa prioriterar kärlek.

En del av kärleken är för mig att acceptera varandras olikheter.

Att inte försöka förändra någon annan människa mer än sig själv.

tisdag 4 februari 2014

Den rutiga filten


Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.

Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.

Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.

Jag minns inte att vi åt den kvällen.

Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.

Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.

"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.

Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.

Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.

Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.

Välbekanta känslor när man rör vid filten.

Färger och nyanser som man känner igen.

Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...

Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.

Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.

Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten. 

Det händer att jag kramar den.

Mimmi på SPA


Idag var det dags att fixa till Mimmis krulliga päls igen. Förra våren lät jag klippa henne kort alldeles för tidigt. Så hon frös, stackarn, när det var nollgradigt ute. Det misstaget gör jag inte om.

I stället nöjde jag med mig att få nosen och de vackra ögonen framklippta. Tassarna. Klorna. Öronen plockade på hår. Tänderna rena och fina. Min lilla vovve blev både badad och fönad.

Mimmi tittade frågande på mig när jag lämnade henne på SPA:t. Fast hela behandlingen hade gått så bra. Mimmi hade till och med pussat personalen där.



Älskade lilla hund ... mitt hjärta smälte när jag hämtade dig där efter klippningen.

Så mycket kärlek jag känner för dig!

När du kom hem ville du sova i soffan intill mig.



måndag 3 februari 2014

101-åriga Dagny Carlsson - världens äldsta bloggare?

Dagny Carlsson från Solna skaffade sig en dator när hon var 93 år gammal och nybliven änka. Idag är hon 101 år och bloggar för fullt. Dagnys blogg heter "123minsida.se/Bojan".

Jag såg och hörde Dagny i Fråga Doktorn ikväll och ja, nu har jag hittat ännu en förebild i mitt liv. Drivkraften för Dagny är nyfikenheten. När det gäller sin ålder känner hon sig inte som 101 år. "Det känns inte ett dugg", säger hon. "Det känns som när jag var 80".

Dagny föddes den 8 maj 1912. Några dagar efter att Titanic sjunkit och några dagar innan August Strindberg dog. Hon har upplevt två världskrig och hon måste ha så mycket att berätta om för världen, tänker jag. Det är viktigt att lyssna till det äldre människor har att berätta för mig. Hur de har hanterat tuffa tider och hur de tänker om hur världen ser ut idag.

Tack vare datorn och sitt bloggande lever Dagny ett mycket aktivt och ganska ovanligt liv. Hon blev inbjuden och var med på galapremiären av filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Dagny gick alltså på röda mattan tillsammans med kändisar för första gången i sitt liv när hon var 101 år.

"Datorn är min bästa vän", berättar Dagny Carlsson. "Med den kan jag kommunicera med människor snabbt, enkelt och billigt".

När Dagny var 100 år var hon lärare i ett halvår för andra pensionärer så att de också lärde sig använda en dator. Dagny bloggar idag åt ett försäkringsbolag, skriver i sin egen blogg och nyligen fick hon skriva en artikel åt Cancerfondens tidning. Hon har också bloggat för Vårdguiden under 16 månader.

Till dem som är rädda för datorn säger Dagny:

"Var inte rädda för datorn. Det är bara roligt".

Det Dagny gör för sin hälsa, förutom att blogga, är att äta ordentligt och promenera varje dag.

Om några månader fyller Dagny 102 år.

Stort grattis i förskott önskar jag Sveriges och kanske världens äldsta bloggare!

Vilken människa och kvinna!

En flyktig stund av lycka

Det var när jag precis kom ut från parkeringshuset inne i stan som himlen ljusnade och minsann om inte där var lite ljusblått däruppe en stund. En känsla av lycka for igenom mig från jag vet inte var.

Sådana flyktiga stunder är värda så mycket mer än guld för mig.

Tack för den stunden idag!

söndag 2 februari 2014

Mauro och Plura tågluffar i Frankrike

Mont St Michel (bilden tillhör visitnormandy.wordpress.com)

I helgen har jag varit i Frankrike. Känns det som. Fast jag tog en genväg. Via TV3:s serie Mauro & Pluras tågluff. De två är ett härligt ressällskap, tycker jag. Humor som jag gillar och får mig att fnissa i soffan ibland när jag hör dem ordvitsa med varandra. De har en värme mellan sig som känns genom TV-rutan, tycker jag.

Nu har jag, tack vare Mauro och Plura, varit i både Normandie, Bretagne och Bourgogne. Jag har sett pittoreska hamnbyar, massor med ostron och platser som jag drömt om att besöka IRL ända sedan jag var 21 år och precis läst klart franska 20 p på Högskolan.

Som Mont-St-Michel, klostret på ön mitt i havet med tidvatten runt om. Och den platsen där Marcel Proust ska ha skrivit "På spaning efter den tid som flytt", ett skönlitterärt verk som jag drömde om att läsa på franska då som 21-åring. Fast som jag fortfarande har kvar att läsa. Stranden där landstigningen gjordes under andra världskriget. Mäktig, vild natur och vackra stenhus. Brusande blått och turkost hav. En liten bilfri ö i havet där klimatet är medelhavsklimat. Vinprovning i Bourgogne, så nu vet jag hur man provar ett vin.

Bodil Malmstens hus i Finistère där hon bodde i sju år, skrev en bok och flera bloggböcker och artiklar, letar Mauro och Plura sig också fram till i TV-serien.

Nästa del visas på lördag och handlar om Baskien.

Jag längtar till Frankrike nu.

Frankrike IRL.