tisdag 4 februari 2014

Den rutiga filten


Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.

Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.

Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.

Jag minns inte att vi åt den kvällen.

Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.

Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.

"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.

Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.

Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.

Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.

Välbekanta känslor när man rör vid filten.

Färger och nyanser som man känner igen.

Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...

Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.

Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.

Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten. 

Det händer att jag kramar den.

14 kommentarer:

  1. Din berättelse påminner mig om vår flytt till ”Tallebacken”.
    Det var tidernas värsta vinter. Ingen ved, ingen mat, inget ljus
    förrän flyttlassen kom i kvällningen. Men det var spännande.
    Fick du också nya skolkamrater Anna-Karin?

    Det rymmer mycket
    ditt hjärtas skattkammare
    Ja äkta konstverk..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur kom det sig att ni flyttade till Tallebacken, Kalle?

      Jag fick vara kvar i samma klass trots vräkningen. Fast i stället för att kunna gå till skolan och till mina nya vänner som jag skaffat mig, fick jag åka buss både till skolan och till mina kompisar. Så det blev därmed också mycket svårare att träffa mina vänner på fritiden. Och som jag minns det hälsade de aldrig på hemma hos mig efter vräkningen. Avståndet blev för långt. Jag fick aldrig några nya vänner på det nya stället. Det var kaos och antingen var jag med min lillebror, min hund, mamma, handlade mat åt mamma eller lyssnade på musik eller läste läxor. Eller andra böcker.

      Det är en bieffekt många gånger av att barn vräks; att man rycks upp från många trygga sammanhang, inte bara själva boendet och omgivningarna, utan också från vänner och ibland också skola. Min lillebror fick gå i en annan skola efter vräkningen. Det var inget alls lyckat för honom, tyvärr.

      Konstigt att vi har blivit som vi har blivit, han och jag, tänker jag många gånger. ;) :)

      Kram

      Radera
  2. Vad kul att du tittade in på min blogg och att du bor i Jönköping. Tråkigt att du också har en nackskada. För mig blir det så att jag blir yr och får dimsyn och är uppspänd när det är som värst. Har gått på akupunktur i flera år men nu har jag övningar och annat som jag tar till när det krisar.

    Vilket rörande inlägg och så bra du förmedlar detta jobbiga som ni fick uppleva. Hemskt att vräka en familj med barn. Förstår att denna filt betyder mycket och att den kommer att följa dig resten av livet. Är inte förvånad över att du är journalist och poet.

    Får jag länka till dig för jag gillar din blogg och skall fortsätta läsa nu.

    Ha en skön kväll
    Med vänlig hälsning
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nackbesvär kan vara riktigt tuffa. Fast konstigt nog så lär man sig att hantera mycket här i livet.

      För min del är yoga (avslappning) och meditation det som hjälpt mig allra mest när det gäller smärtan så här långt. Jag har provat mycket mot smärtan fast inte akupunktur för jag gillar inte att man sticker in nålar i huden på mig.

      Så bra att du har övningar att ta till när det är jobbigt. Jag har avslappningsband som jag lyssnar på. Kruxet tycker jag är att man aldrig vet från en dag till en annan hur ont man kommer att ha. Livet blir ibland svårt att planera. Man kan bli så påverkad av den starka smärtan. Ha svårt att koncentrera sig och att fokusera. Hoppas att du mår hyfsat idag i nacken.

      Det var roligt att vi hittade till varandras bloggar. Jag såg en länk till din blogg hos Skrivmoster i FB. Vi bor ju bara några mil från varandra, du och jag.

      Tack för att du kikade in här och läste.

      Så klart får du länka till min blogg här, jag har länkat till din så att jag kan kika in hos dig ibland.

      Kram och allt gott!
      Anna-Karin

      Radera
  3. Så gripande och så bra du skriver.
    Varför skriver inte du i www.kapitel1.se som jag?
    Månadens novell pågår just nu så gå in dit och läs på osv.

    Så gripande och vilken tragedi!
    Har du skrivit mera om detta?
    Du berör mig verkligen *tack*

    Ha en bra dag/ kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Spanaren, för att du läste och för det du skriver till mig. Att kunna bli berörd som människa är en gåva.

      Jag finns med i Kapitel 1 fast är relativt anonym där. Har inte orken att vara aktiv där sedan min mamma dog för snart två år sedan. De sista åren i hennes liv var mycket tuffa för både mig och henne och min familj. Dessutom utförsäkrades jag samtidigt som mamma var döende. Det var som sagt mycket tufft. Fast långsamt återhämtar jag mig nu.

      Ja, jag har skrivit mer om det som hände mig de här åren i mitt liv. Det finns inlägg här i min blogg bland annat under "Minnen". Eller så kan du läsa under "Min bok" eller "Kärlek" eller "Sorg". Det finns inlägg här i min blogg om den här tiden i mitt liv lite överallt.

      Jag håller på att skriva en bok om det. Det tar tid. Mitt mål är att kunna ge den boken till mina barn så småningom. Min egen berättelse om det som hände.

      En bra dag önskar jag dig också. :)

      Kram





      Radera
  4. Jag hoppas att jag har rätt. Familjer med barn vräks inte idag.
    Men om man har en stor lägenhet kanske man blir tvungen att flytta till en mindre. För många år tillbaka blev familjer så gott som utslängd på gatan och barnen togs omhand - barnhem eller fosterhem.
    När jag läste ditt fina inlägg kom jag att tänka på min då tvååriga son som hamnade på sjukhus och han fick inte ha sin "isse" - en liten
    flanell-filt i sängen. Tänk vad det hade lugnat honom om han fått ha sin filt. I en främmande miljö, som din bror upplevde så fanns det en rutig filt som gjorde att han kände lite trygghet.
    Ha det bra.
    Kram Viola

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr, Viola, så vräks barn fortfarande i Sverige. I den här länken längst ned i min kommentar som är från 31 januari i år, berättar man om att 500 barn vräktes under 2013 i Sverige. Av dem var 50 barn närvarande vid vräkningstillfället.

      Tack för din fina berättelse som du delar med dig av om din son och hans "isse", ja, en filt kan betyda mycket för en människa, liten som stor.

      Kram och allt gott till dig!

      http://www.svt.se/nyheter/sverige/500-barn-vraktes-forra-aret

      https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2186956-barn-vraks-fortfarande-till-hemloshet

      Radera
  5. Vad bra för då sätter jag in en länk. Jag har också avslappningsövningar som jag tar till och lite yogaandning på kvällen. Vad kul att vi bor så nära varandra.Meditation höll jag på med mycket när jag var yngre.

    Ha en skön kväll
    Mvh
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är kul att du och jag hittat till varandras bloggar. :)

      Jag kikar snart in hos dig igen.

      Allt gott! /Anna-Karin

      Radera
  6. Mina farföräldrars lantbruk var för litet att leva på för
    utvecklingens effektivitetskrav. De tio tunnlanden och
    några småställen till köptes gärna upp av grannen.

    Två större gårdar var till salu och jag har ofta undrat
    hur det hade gått för mig om det inte blivit ”Tallebacken”
    Dock vet jag inte varför den skulle tillträdas i Mars.

    För en grabb på 20-talet fanns få möjligheter till jobb
    utom som dräng, sjöman eller flytta till Amerika.
    Min far prova alla. Han tröttnade efter några år som
    bonde. Sålde gården till grannen och höll auktion.
    Sedan flytta vi till en industriort.
    Far dog 60 år gammal, ganska besviken som offer för
    strukturförändringen som det heter.

    Jag var den förste ”invandraren” till nya traktens skola
    och jag fick senare veta att ungarna där hade bestämt
    sig för att ge mig stryk första dagen, men min glada
    uppsyn och –”HEJ allihopa” räddade mig ;)
    Någon mobbning eller disciplinproblem förekom inte
    i denna 5-6-7 skola. Läraren hade förut varit präst.

    Ett märkligt sammanträffande. Ägaren till Tallebacken
    hade en son på 3-4 år som jag mötte igen efter 30 år.
    Vi hade kommit till samma arbetsplats!

    (PS I fjor såldes ”Tallebacken” igen efter 65år, utan
    åkrar och skog för nära 2 miljoner kr. Dessförinnan
    hade under flera år sålts sten och grus till vägbygge
    för lika mycket. :) Ja det var lite om livet på landet.

    Tack för att du läste Anna-Karin. Vi klara oss ju fint ändå ;)


    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det du berättar, Kalle. Och tänk vad ett glatt "Hej" betydde för dig den där gången. :)

      Kram

      Radera
  7. Jag vet ingen som Du Anna-Karin, som berör mig så

    Varmt tack och varm kram

    Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina Louise. <3

      Jag önskar att du har det bra.

      Varm kram

      Radera