lördag 15 mars 2014

Brev till mamma



Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.









#Blogg100 - Dag 16

21 kommentarer:

  1. Vilket fint skrivet brev till din mamma. Kram

    SvaraRadera
  2. Åhh så vackert och kärleksfullt skrivet. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Chris. <3

      Direkt ur mitt hjärta kom de här orden.

      Allt gott!

      Radera
  3. Så fint! Jag är övertygad om att de kan känna vår kärlek oavsett vart de som gått vidare befinner sig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anna-Karin. :)

      Det önskar jag att min mamma och andra älskade som dött kan känna vår kärlek. Så fint skrivet av dig till mig, tack. <3

      Kram

      Radera
  4. Så söt du hade!
    Blir glad då jag läser din kärlekshälsning till din mamma.
    Så klart att hon svarar dig för sådan tror jag verkligen på.
    Ler säkert i himlen och nickar kärleksfullt till just dig och säger "se vad min kära dotter har skrivit". Är lika glad nu som på denna bild.
    Kramar om /kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Spanaren, jag hade en mycket söt liten mamma. Hon hade stark utstrålning redan som ett litet barn och mycket vackra blå ögon där själen strålade igenom.

      Ju mer hon fick genomlida i sitt liv, desto vackrare blev hennes ögon, faktiskt. Hon hade det riktigt tufft många gånger fast hade också mycket lycka. Hon var en känslomänniska helt klart. Eller Highly Sensitive Person som man säger idag.

      Så vackert du skriver till mig, jag blir rörd, tack snälla Spanaren. <3

      Kram

      Radera
  5. Vilken glädje att få ha upplevt en så fin och kärleksfull mor-och dotterrelation. Vilken hyllning till din mamma! Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Elisabeth, det är en stor lycka för mig att få ha upplevt en så lång nära relation som jag hade till min mamma. Så många vackra minnen som jag har tillsammans med henne. Tacksam! :)

      Varm kram

      Radera
  6. Svar
    1. Tack, Språkfålen! :)

      Allt gott!

      Radera
  7. Blir så glad när jag läser ditt underbart fina brev fyllt med kärlek i varje ord till din mor . om alla fina minnen o allt kärt.
    Min mor dog för halvår sedan
    Jag känner igen mej , när du berättar att din mor finns där gående o på olika platser i sin stad.,precis som förr ....
    Så fin bild på din mor som ler så gott mot dej,
    från sin födelse-stjärna....
    Varm goa tankar o kram ..
    Kvällshälsningar från Dalom klädd i snö just denna stund.
    kram Marianne

    .
    .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Marianne, för att du läste mitt brev till min mamma. Tårarna rann hela tiden på mig när jag skrev det. Fast efteråt kändes det så skönt.

      Det känns när ens mamma dör. Jag har aldrig förut upplevt sorg och saknad på just det här sättet som efter min mamma. Därför att jag har nog aldrig förut varit med om att någon dött som jag har haft en så nära relation till som till min mamma.

      Ta väl hand om dig. Minnena från dem man älskat finns alltid kvar i ens hjärta.

      Varm kram

      Radera
  8. Mycket vackert skrivet Anna-Karin, ni kommer så bra överens
    du och din mamma tänker jag. och det är inte alls omöjligt att
    hon tagit plats i din hjärna, som hon funnit vara den allra bästa
    platsen på jorden hittills.
    Källa. Tallebackens Psykologiska och Spiritualistiska Cellskap.

    Nu närmar sig dygnets noll-tid ser jag, Nu får inget klicka ;)
    ((Kram))

    SvaraRadera
  9. Så fint Anna-Karin, jag blir rörd till tårar. Rädd över den dagen då mina föräldrar går vidare. Men tacksam för varje dag vi får/fick med dem. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Marie-Louise. :)

      Det är många känslor och minnen som rörs upp när ens föräldrar dör. Min pappa dog när jag var 30 år. Fast vi hade inte alls så nära kontakt som jag har haft med min mamma. Så det är helt olika sorg som jag upplever det. När det gäller min pappa sörjde jag det vi aldrig fick tillsammans. När det gäller min mamma saknar jag det vi hade. Både sorgerna känns starkt, fast på olika sätt för mig.

      Man får ta vara på de dagar man har varandra. Göra vackra minnen att spara på tills den dagen kommer när man inte längre finns där på samma sätt som förut, tänker jag. Vara rädda om varandra.

      Varm kram

      Radera
  10. Så fint Anna-Karin. Du har fått med dig fina egenskaper som du förmedlar vidare till dina barn. Din resa visar dem en sann och djup syn på livet. Vi kommer aldrig ifrån saknaden. Men det är väl ett sätt att visa vår kärlek. Vsst får vi tro att vi ses igen. Många kramar till dig! <3 Och tack för att du delade med dig av dina fina, ärliga tankar.

    SvaraRadera