tisdag 18 mars 2014

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

22 kommentarer:

  1. Jag förstår vad du menar. Trots att jag inte har egna barn. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läste, Carina. :)

      Kram

      Radera
  2. Så fint. Och så klokt det du skriver. Tänk att vi kan vara kloka ändå samtidigt som vi känner sorg.Vi får ta långsamma steg och går framåt. Att erkänna att det är en sorg är också ett steg. Dessutom känns det väl på ett sätt bättre för flickorna att vi är ledsna för att de flyttat. Kram på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Långsamma steg är bra vid stora förändringar i livet. Sant, Lotta.

      Det kan kännas tokigt att erkänna att man sörjer att barnen flyttat hemifrån när man vet att de har det bra. Fast det är en process, det är en viktig tid i livet som är över. Helt naturligt att det framkallar starka känslor, tänker jag. Mycket blandade känslor tycker jag att det blir i mig sedan mina barn flyttat hemifrån. Glädje och saknad och lätt förvirring. ;) :)

      Kram

      Radera
  3. Vad bra skrivet om detta ämne. Min ex man och jag skildes redan då min son var 2 år så vi har delat på vårdnaden och sonen flyttade hemifrån när han var 17 år till Härnösand där han gick på Musikgymnasium. Jag kan inte minnas att det var sånt trauma för mig men jag tillhör en generation som inte fick vara för blödig man skulle bita ihop. Nu är min son 41 år så han är medelålders och det känns verkligen mer konstigt ;)) Du får en alltid att tänka efter lite och tankarna går nu i huvudet hur man egentligen kände. Jag var ju van att vara ifrån honom en eller två veckor och mitt ex tog ofta med honom på resor även jorden runt.

    Ha en härlig dag
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Malin. Jag vill dela med mig av sådant som jag tror att andra människor också upplever. Vi är ju ofta mer lika som människor än olika. Även om vi kan tycka olika så känner vi ofta väldigt lika som människor.

      Tack för det du delar med dig av från ditt eget liv.

      Jag tänker att jag har kanske blivit mer bunden till mina barn eftersom jag varit hemma så mycket med dem sedan jag blev sjukskriven. Mycket mer än om jag skulle arbetat heltid alla år. Det har varit underbart att få följa dem och deras vänner på så nära håll. Många fantastiska samtal har vi haft, många upplevelser och tankar har vi delat med varandra.

      Jag har lärt mig så mycket genom mina barn. De har gjort mig medveten om mina egna fördomar och fått mig att växa som människa. Vidgat mina perspektiv. Och så har vi haft väldigt roligt tillsammans.

      Där finns en saknad i mig att den här tiden är över. Fast också en glädje och tacksamhet över att jag fått vara med alla de här åren i mina döttrars liv. Och en förväntan om att få uppleva mycket tillsammans med dem fortfarande. Bara på ett annat sätt.

      Kram

      Radera
  4. Vi har några kompisar som fick abstinensbesvär när barnen flyttade. De hade skjutsat sina barn på olika träningar och olika saker med musik osv. Sedan så stannade allt av när barn efter barn flyttade. De har tre. Fast efter ett tag så hade de skaffat sig nya intressen plus att barnbarn finns nu ... fast inte i närheten av dem.

    Själv så begåvades vi inte med några barn så jag kan bara föreställa mig hur tomt det skulle bli ;.)

    Sjukpensionär är jag också och trivs med make, hund och självvald ensamhet på dagarna. Är verkligen dålig på hälsa på men är väldigt social när jag går bort eller så. Trivs med mig själv osv.

    Ha en bra dag fina vän/kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, Spanaren, jag har allt vissa abstinensbesvär jag också efter att mina ungar flyttat hemifrån. Fast det blir bättre och bättre dag för dag.

      Många positiva möjligheter öppnar sig ju också den dagen barnen lämnar boet. Jag har massor av tid för mig nu, mer än någonsin förut i hela mitt liv, tror jag.

      Jag trivs med ensamhet ibland. Och ibland vill jag ha sällskap. Det är olika dagar vad jag behöver.

      Sjukpensionär skulle jag helst velat sluppit att bli. Jag skulle vilja vara arbetsför till 100 %. Fast ibland får man försonas med livet och sig själv och göra det bästa av det så som det är. :)

      Kram till dig, fina vän!

      Radera
  5. ”Förväntar mig bli överraskad av livet självt.” Ja Anna-Karin
    det kan du vara alldeles säker på att du blir ;)) Så bra att du har
    dator och telefon. Telefonräkningen stiger kan jag tänka.

    Man blir uppiggad
    av skapande arbete
    psykoterapi.

    Ännu inga löv i backarna. God fortsättning. ((Kram))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också att livet kommer att överraska mig, Kalle. Det har det ju gjort hittills. :)

      Inga löv än hos dig, ok. Hos mig ser jag grönskande häckar och stora gröna knoppar här och där nu. :)

      Kram

      Radera
  6. Jag /vi har inga barn, den separationen vet vi inget om. Att bli pensionärer, börja vara hemma alla dagar, fylla dagarna med bra-saker som vi båda tycker om och vill göra eller inte göra..... DET ÄR EN KONST DET OCKSÅ! En stor konst så att båda blir belåtna, det hade vi inte tänkt på! Det går bättre och bättre! Ha det gott! PS. Hur ska Du kunna skriva såååå bra i sträck i hundra dar? Säg till om Du vill ha tips av en som tänker på vissa saker ibland men inte kan få ord på tankarna/ Agneta utanför Piteå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut är det en stor livsomställning också att bli ålderspensionär eller sjukpensionär, Agneta. Fast jag tror att hälsan spelar in för hur svårt eller lätt man har att klara den omställningen. Hur tänker du där?

      Härligt att det går bättre och bättre för er båda i den nya livssituationen! :)

      Tack för att du gillar det jag skriver här, Agneta. Jag skriver ur mig tankar som far omkring i mitt huvud när jag kommit upp ur sängen. Sedan blir det som det blir. Och jag kan avbryta Blogg100 när jag vill. Det är ingen tävling. Bara en kul grej för mig. :)

      Ja tack, du är välkommen att tipsa mig, Agneta, om vad du önskar att jag ska skriva om. Kanske får jag inspiration till ett inlägg då igen från dig? :)

      Kram

      Radera
    2. Visst har hälsan STOR betydelse. Vad bra att Du kan avbryta, att det inte är en sorts överenskommelse. Man ska inte ha så mycke' måsten. Men idag har jag haft måsten, imorgon gäster på pitepalt och jordgubbs-och hallonkräm. Allt klart så då ska jag bara njuta, mest av den minsta gästen: 1 år! / Ha det gott./ Agneta

      Radera
    3. Det håller jag med dig om, Agneta, inte så många måsten. Frågan är hur mycket man egentligen "måste" som människa? Finns det några "måsten" i livet överhuvudtaget? Det var en stark upplevelse när jag insåg hur många av mina "måsten" en gång i tiden inte alls var några "måsten". Utan mera gamla vanor, sånt jag fått lära mig och som jag gjorde mycket på rutin. Jag har omvärderat många måsten i mitt liv. Går mer på vad jag vill idag än vad jag måste. :)

      Pitepalt tror jag aldrig att jag har ätit. Hoppas att du hade en härlig dag! :)

      Kram

      Radera
  7. jag befinner mig i den här fasen. Det är otroligt jobbigt vissa dagar. Precis den där tanken. Att vad händer nu? Vad kan hända mer som är större än det här? Jag är ensam med en 16 årig son på halvtid, älskar när han är här hos mig. Sedan har dottern fått jobb i Stockholm, så hon kommer hem på helgerna och det är en tidsfråga när hon flyttar till eget. När hon är hemma på helgerna får jag vara glad om vi hinner fika någon timme. Vi som varit som en person i två kroppar. Pratat om allt och delat sorg och glädje. Det är en stor sorg att inse att hon är på väg ut i livet. Äldsta sonen bor i möblerat boende i Stockholm där han har sitt jobb också. Han har lite saker och möbler kvar hos mig när han var tvungen att säga upp sin lägenhet här i stan när han hittade sitt boende i Stockholm. Han kommer hem vissa helger, men inte alls ofta. Men på något sätt är glädjen så stor när vi träffas, pratas vid i telefon, när det händer något bra i deras liv, så det överväger ibland. Precis som du skriver, mer tid till mig. Jag har börjat fundera på hur jag vill bo, här och rusta eller köpa mindre lägenhet snart? Mer tid till mitt eget, var sak ligger mina ensamma veckor där jag lämnade dem osv. Ja, det är livet. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det många blandade känslor i oss människor när barnen flyger ur boet. Enormt glädjerus när man möter sina barn efter att ha varit ifrån varandra en längre tid. Och saknad och kanske sorg över en tid i ens liv som är över.

      Jag tänker på när min äldsta dotter for iväg till London och vi inte sågs på nio månader, om jag minns rätt. Vilken lycka när jag fick se henne igen ett par dagar. Och så ont det gjorde i bröstet att skiljas från varandra sedan igen och veta att jag inte skulle se henne på flera månader. Det är tufft. Fast jag klarade det, hon klarade det och idag har vi en mycket bra vuxenrelation till varandra, tycker jag.

      Man får ge sig tid att känna det man känner. Skapa sig ett bra liv för sig själv tror jag är viktigt efter många år som förälder och mycket ansvar. Ta hand om sig själv riktigt ordentligt. Göra det som känns meningsfullt och lustfyllt.

      Kram

      Radera
  8. Det måste verkligen vara en stor omställning i livet när barn flyttar hemifrån. Själv har inga barn, men utifrån andras erfarenheter och även din har förstått att det inte är så enkelt. Livet kommer nog att överraska och så bra att du har öppet sinne och ser möjligheter. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allting har sin tid i livet, Moi. Och det är väl som med våren; "Ja, visst gör det ont när knoppar brister..."

      Varje människa är så unik som individ att varje relation är fullkomligt unik. Det är ju inte konstigt att det "rör om i grytan" när ungar lämnar boet, tänker jag.

      Nu väntar något nytt!

      Kram

      Radera
  9. Hej Anna-Karin,

    Googlade runt och hittade dig! Jag har mina två barn, 16 och 20 år gamla, fortfarande hemmaboende men har börjat inse att det sannolikt kommer att bli jobbigt när de båda flyttat ut. Pappan, till lika mannen i mitt liv, jobbar "konstiga" tider, går upp 03.20 och lägger sig 20-21, så mina vardagskvällar är redan idag ofta tråkiga. "Småttingarna" har ju oftast sitt, även om vi umgås en hel del också. Är en social person som vill ha folk omkring mig och dessutom inte så intresserad av "hemarbete". Det blir en hel del Facebook, vilket ju är bra på sitt vis men nu har jag börjat känna att jag vill göra något mer av min tid...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lena, så kul att du hittade hit till min blogg! :)

      Jag tror att det är klokt, om man har möjlighet, att förbereda sig i tanken och också kanske i handling på när barnen kommer att vara utflugna. Fundera över vad man vill hitta på att göra som man tycker är roligt. Kanske plocka upp ett gammalt intresse eller hitta en ny hobby? Ta hand om sina vänner och kanske också hitta nya vänner. FB är ett sätt att hitta nya vänner, om man vill det.

      Det finns en härlig frihet i att barnen flyttar hemifrån också. :)

      Lycka till!

      Allt gott!

      Radera
  10. Hej..Där är jag nu. Sista "plutten", sladden, har lämnat boet med lätta vingar, lyckligt fri och utforskande av allt i världen som bara väntar. Här sitter jag, sjukpensionär sen många år och med livlinan fastsydd i barnens omsorg och överlevnad, trots de själva (den äldsta) har 3 egna barn. Det blev så förfärligt tomt här, så jag vet inte hur jag ska "överleva" detta. Sjukdom, värk och eländesmående genomsyrar mitt liv, men barnen har haft den förmågan att hålla mig upprätt.De är jättelyckliga! Men min process i livet frontalkrockade och nu ligger jag i en hög och vet inte om jag orkar gå upp....Märkligt vad livets förändringar gör med en...Det var gott att höra din upplevelse. Tack för det. Jag tänker att nu är det barnen som lämnat mig på skolan/dagis och så ska jag förstå att jag ska klara mig utan de..för de kommer väl tillbaka?
    kram till dig
    Fia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Livets olika faser kan man inte veta hur de känns förrän man är mitt i dem, tänker jag. Jag tror att det är svårare när barnen lämnar boet när man varit mycket hemma med dem, så som jag förstår att både du och jag själv varit. Det blir så tomt. Den där tomheten försöker jag att fylla med annat. Nytt.

      Fina känslor och tankar som du delar med dig av här i min blogg, varmt tack för det.

      Allt gott och kram

      Radera