torsdag 20 mars 2014

Våga gå utanför ramarna


Hudkrämen på apoteket var inte markerad med det erbjudande jag sett i broschyren jag fått med direktreklamen i veckan. Jag tog med mig förpackningen och gick fram till kassan.

"Är det rabatt på den här hudkrämen", frågade jag. "Jag läste det i broschyren från er."

"Nej, tyvärr", svarade kassörskan. "Det erbjudandet gick ut igår."

"Okey", svarade jag och började vända mig om.

Kanske såg kassörskan min besvikelse.

"Vänta", sa hon.

Jag vände mig tillbaka mot henne igen.

"Vänta, jag kan fixa det åt dig", sa hon. "Kom till mig i kassan när du handlat klart så ska jag fixa så att du får rabatten i alla fall."

Hon blinkade mot mig och log.

Jag log tillbaka. Hämtade två förpackningar i hyllan. En dagkräm och en nattkräm.

Fick rabatten som var på 30 % vilket i det här fallet betydde mer än hundra kronor mindre att betala för mig än utan rabatten.

Fast det som gjorde mig mest varm i hjärtat var inte pengarna jag tjänat på rabatten. Utan att jag hade mött en människa som vågade gå utanför ramen. Som kunde fixa till den där rabatten trots att vi idag har så många system som styr och ställer över människan själv. Att där var en människa som inte såg den direkta lönsamheten som det viktigaste just då. Utan att jag blev nöjd i stället för besviken.

Efteråt ledde det som hänt mig vidare i tanken till den där dagen som jag önskar att jag aldrig behövt uppleva i mitt liv. Den där dagen när ambulansmännen vägrade ta med min mamma till sjukhuset. Trots att de konstaterade att hon var oförmögen att ta hand om sig själv, att hon var döende, uttorkad och djupt deprimerad. Därför att mamma i sin vilsenhet och utmattning just då sa nej till att de fick ta med henne till sjukhuset.

"Tyvärr. Jag har mött massor av sådana här fall", sa ambulansmannen vänd till mig där jag satt i soffan i det rum där min mamma låg med ansiktet mot den motsatta väggen i sin säng. Hopkrupen, så liten, tunn och trött som bara en döende, svårt sjuk, gammal människa kan vara.

"Hon kan inte ta hand om sig själv", fortsatte han. "Men hon säger nej till att vi tar med henne till sjukhuset, så tyvärr kan jag inte ta med henne."

Hade inte jag den gången protesterat så kraftigt som jag gjorde, vet jag inte hur det hade blivit för min mamma. Vilket lidande hon skulle ha mött i det lidande hon redan led.

Och jag undrar ibland hur det hade varit för alla de där andra likadana fallen som ambulansmannen sa att han hade mött. Hade han lämnat dem ensamma i sina hem i det tillståndet? Därför att de var så förvirrade att de sa nej till att han skulle ta med dem?

Vad är det som gör att en människa vågar gå emot svarta bokstäver på ett vitt papper för att i stället lyssna på sitt hjärta?

Eller att en människa inte vågar göra det?

Jag tror inte att ambulansmannen var ond och kassörskan på apoteket god.

Jag tror att det handlar om att välja feghet eller att välja mod.

Det behövs modiga människor i världen.

Människor som ifrågasätter regler och som ibland också vågar gå emot dem i handling.

Som vågar lyssna till och följa sina hjärtan.



#Blogg100 - Dag 21

10 kommentarer:

  1. Det är ju enormt stor skillnad på de där två fallen!

    Himla glädjande i apoteksfallet,

    I det andra fallet, med din mamma, begär du att ambulansmännen faktiskt ska gå emot din mammas uttryckliga vilja! I vilka fall ska de bestämma att en människa vill något annat än vad den säger, och i vilka fall inte? En människa de inte känner alls. När är det ok att ta kommandot och när inte? Vilka övergrepp skulle de inte riskera att begå helt ofrivilligt.

    Men om de har en anhörig som kan ta det beslutet blir det ju lättare.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är där skillnader i exemplen, Camilla. Fast också likheter.

      Fallet med min mamma handlar för mig om etik. När är regler ett hinder som behöver brytas för att det är mest rätt och medmänskligt att göra så? Det är en komplicerad fråga som jag funderat mycket över sedan den här händelsen.

      Jag vill ställa motfrågor till dig. Föreställ dig att en människa hittas uttorkad och döende utomhus till exempel på en gata eller en strand. Man tillkallar ambulans. När ambulansen kommer dit, säger den döende människan att han/hon inte vill följa med ambulansen. Lämnar ambulansmännen då den människan där? Vad är skillnaden? Vilket tycker du är rätt att göra i den situationen?

      Ännu en motfråga: Om en människa på grund av depression vill ta sitt liv och en anhörig griper in och tillkallar ambulans. Ska då den självmordsbenägne lämnas åt sitt öde om han/hon säger nej till att följa med ambulans?

      Jag anser att man aldrig ska överge eller lämna en döende eller svårt lidande människa i ensamhet åt sitt öde. Det handlar om etik, medmänsklighet och empati. Det kan handla om att rädda liv. Eller att minska ett lidande. Inte ens elefanter överger en annan döende elefant, har jag läst.

      I min mammas fall talade ambulansmännen så småningom lugnt och vänligt med min mamma. De lyckades när de tog sig tid att nå fram till henne, trots att hon var så svag att hon knappt var kontaktbar. Så hon ville av fri vilja följa med dem till sjukhuset sedan. Där fick hon dropp. Utan det hade hon dött hemma i sin säng. Hon fick blodtransfusion eftersom blodvärdet var så lågt att läkarna sällan förut sett någon med så lågt blodvärde. Hon var undernärd och mycket skör. Hon fick leva nästan ett halvår till och vi hade en mycket fin sista tid tillsammans, hon och jag.

      Allt gott!

      Radera
  2. Jag tror inte det handlar om mod/feghet utan om jag tror apoteket i ditt fall var drivet i privat regi. Där kan ,tror jag, personalen göra ett sådant val pga att de har befogenhet att kunna fatta egna beslut. Betr din mamma känner jag inte till din mors historia men funderar som Camilla ovan....kan det faktiskt i vissa fall inte vara så att individen helt enkelt har fattat ett beslut om att inte vilja leva längre och avstår i så fall från tex sjukvård. Svår fråga som tål att fundera lite på.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. När det gäller hur det fungerar på just det här apoteket avseende personalens tillåtelse att fatta egna beslut har jag inga fakta kring det.

      Hur som helst är det normala som jag upplevt det att man i affärer håller fast vid datum för när erbjudanden gäller. Håller till och med benhårt fast vid det. Därför blev jag överraskad av generositeten jag mötte på apoteket igår.

      Berättelsen om min mamma handlar för mig om etik. Jag ber dig läsa mitt svar till Camilla, Maj.

      Sedan tänker jag att om en människa fattar ett beslut att inte vilja leva längre och man är där som anhörig/medmänniska/vårdpersonal, vad är då etiskt rätt att göra? Så klart har varje vuxen människa rätt att vägra vård och undersökningar. Förutsatt att personen det gäller bedöms som tillräckligt klar i huvudet när han/hon fattar det beslutet.

      Men en människa som är så svag att han/hon är förvirrad, i chock eller kanske djupt deprimerad är inte i stånd att göra en sådan bedömning själv. Om han/hon behöver vård eller inte.

      Jag anser att vi aldrig får överge och lämna en förvirrad, döende människa i ensamhet och lidande även om han/hon ber om det. Som jag skrivit till Camilla så lämnar inte ens elefanter en döende elefant. Vi är flockdjur och ska finnas till för varandra, tycker jag. Alldeles särskilt i de mest svåra stunder av dem alla, i dödens närhet och vid svårt lidande och sjukdom.

      Jag håller med om att det här är en svår fråga. Fast för mig är den idag en mycket lättare fråga än förut. Jag har funderat mycket kring det.

      Allt gott!

      Radera
  3. Tyvärr finns det nog regler att man inte får ta in någon mot personens vilja såvida inte personen inte kan ta vara på sig själv och det måste väl ha varit så med din mamma.

    Apotekets personal är mycket trevliga nu för tiden, det är en fröjd att vara kund. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst finns det regler kring när och hur man får ta in en människa till sjukhus med ambulans. Det är jag medveten om. Fast min fråga handlar om när det kanske är mest medmänskligt och etiskt riktigt att våga bryta de där reglerna? Om du orkar och har lust, läs gärna de tidigare svaren jag gett här. Komplicerad fråga fast viktig, tycker jag.

      Här i stan är personalen olika på olika apotek. Så jag har mina favoritapotek. Personalens bemötande är mycket viktigt för mig.

      Kram

      Radera
  4. Hej Anna-Karin! Jag tycker ditt inlägg är bra, idag och alla andra dagar också! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lotta, så roligt att du gillar att läsa det jag skriver.

      Jag har inte haft så mycket tid och kraft att läsa i andras bloggar just nu. Men rätt som det är dyker jag upp i din blogg igen och läser. :)

      Kram

      Radera