söndag 2 mars 2014

Vår på Västra Torget i Jönköping

 

Pärlyhyacinter, påskliljor i buntar eller tete-à-tete i krukor, blommande penséer i mängder av färger i flerpack eller färdigplanterade i korgar.

När jag besökte Västra Torget igår förmiddag var det ingen tvekan om att våren hittat dit redan den första mars i år.



Jag fick en härlig pratstund med en glad knalle som sålde rökt fisk och kroppkakor från Öland. Han talade så kärleksfullt om kroppkakorna han sålde och om hans eget favoritsätt att tillaga dem på; att skära dem i skivor, steka dem och sedan hälla över gräddmjölk och äta dem med lingon.

Jag smittades av hans entusiasm över kroppkakorna och köpte med mig fyra stycken hem.

Det blir andra gången i mitt liv idag som jag äter kroppkakor. Senast jag åt det var för kanske femton år sedan. På Öland.



Mina tankar gick flera gånger till mamma när jag vandrade på Västra Torget. Det är märkligt hur nuet kan blanda sig med minnen från förr. Det jag ser med mina ögon i det jag tror är ett nu. Och det jag ser i bilder i min hjärna som sägs vara ett då, något som varit.

Hur kan man säkert veta vad som är nu och vad som är då?

Ibland känns det som att mamma går intill mig fortfarande där på Västra Torget. Vi skrattar tillsammans. Tittar och känner på kläderna, håller dem mot varandra därför att vi är tillräckligt lika i längd och kroppsstorlek och färger för att vi ska kunna använda oss av varandras kroppar som speglar när vi provar kläder. Passar blusen mig kommer den att passa mamma. Och tvärtom.

Ibland hittar vi en tröja, ett fynd. Vi är båda två lika ivriga och glada just då. Vi diskuterar gardiner, kryddor, liv och död och människor, delar våra känslor, glädjor och bekymmer. Tröstar, stöttar och peppar.

Irriterar oss på varandra och smågrälar om vi verkligen har gått i just den raden av torgstånd redan eller inte. Skrattar när vi upptäcker att jo, det har vi redan gjort.

Fikar tillsammans i Pingstkyrkan efteråt. Vilar våra trötta ben. Babblar om allt mellan himmel och jord.

Den av oss som är minst trött bär den andres potatis, morötter och kassar med fynd hem till mammas lägenhet där jag parkerat min bil utanför.

Jag inser alltmer att jag förlorat min allra bästa vän någonsin i den här världen.

Mamma, vad jag saknar dig.

Tack för allt du gav mig.

Tack för att du fanns där för mig i sorg och glädje.


#Blogg100 - Dag 3

6 kommentarer:

  1. Någon i min närhet miste nyligen sin mor. Så ofattbart - så hårt slag mot i detta fallet en ung människa. Jag hoppas hon så småningom finner tröst i tanken att hennes mamma fortfarande finns där även om saknaden säkerligen är där för alltid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan göra så ont när någon man älskar dör. Alldeles särskilt om man har stått varandra väldigt nära.

      Tack för att du delar med dig här i min blogg, Chris.

      Allt gott!

      Radera
  2. Sant och faktiskt, du får mig oftast på muntrare humör.
    Kan det vara lång och invand träning som ger effekt?

    Vad som hänt förut
    i vårt hjärta och sinne
    blir ett numinne.

    Nu ska jag pryda upp min balkong med en bunt penséer.
    Tack Granna-Karin ((Kram)) Kalle i vårbacken.
    Är det skillnad på Öländska och Småländska kroppkakor?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får jag dig på muntrare humör, Kalle, med det jag skriver här? Tack för att du berättar det, det senaste året tycker jag att jag har haft många fler deppiga inlägg här i bloggen än vad jag brukade förut. Det har så klart sina skäl. Jag har inte landat än efter de tunga åren med min mammas åldrande och död samtidigt med utförsäkring och en del annat.

      Fast jag känner att jag ibland hittar ut till något nytt. Ett ljus börjar ta sig in i mörkret som känts tungt och stort ibland. Allt har sin tid. Så är livet.

      Det låter härligt med penséer på din balkong, Kalle. Vilken färg tänker du välja på dina penséer? Maskrosgula, kanske? ;) :)

      Jag har ingen aning om hur det är med olika kroppkakor. Fast de var supergoda att äta så som vi tillagade dem igår. Skurna i skivor och stekta och så lite gräddmjölk och grädde till. Mums! :)

      Kram

      Radera
  3. Javisst är det vår redan nu, känns underbart och overkligt samtidigt. Att sakna sin bästa vän är en tung börda men samtidigt få förunnat att uppleva en sådan kärlek (tror jag). Så är livet - det både tar och ger. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Idag såg jag ännu fler planterade krukor inne i stan med vackra vårblommor. Visst är det tidigt, fast så härligt! :)

      Du har helt rätt, Cathrin. Det är en stor tröst i saknaden att man har de vackra minnena och att man har fått uppleva stark vänskap eller kärlek tillsammans.

      Det finns olika sorters sorg. Att sörja det som aldrig blev. Och att sörja det man hade. Väldigt olika kan sorg kännas, så som jag upplevt det.

      Varm kram

      Radera