lördag 10 maj 2014

Barnfattigdomen: Om att vara fattig som barn

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den fjärde artikeln som jag skrev. Just då fanns det en livlig debatt kring barnfattigdomens existens i Sverige eller inte efter ett TV-program av Janne Josefsson. Jag ville med mina ord berätta om hur en barnfattigdom i Sverige kan se ut. Både då när jag själv levde i det och hur den kan se ut idag i Sverige. 

Hur det kan vara att vara barn i en familj där föräldrarna av någon anledning en period i sitt liv behöver hjälp från samhället för att klara sig. Det handlar ofta inte om att ha kläder eller inte kläder. Inte om att ha mobiltelefon eller inte mobiltelefon. Utan om en fattigdom av ett helt annat slag. 

Vägen dit är idag kortare än de flesta av oss anar. Sjukdom, arbetslöshet, en skilsmässa, en konkurs, så kan du, en vän eller någon som du älskar hamna där. I bidragsberoende med allt vad det innebär idag i Sverige. I ekonomisk utsatthet både för dig själv, anhöriga och först av allt för barnen.

Artikeln som jag skrev om barnfattigdom fick stor spridning. Den delades av många. Jag fick respons tillbaka från människor som läst det jag skrivit. Många uttryckte hur berörda de hade blivit av mina ord. Några berättade om sina egna upplevelser av barnfattigdom. Både en gång i tiden och också från dagens Sverige.

Till sist hände det för mig otroliga att min text lästes upp i S:t Clara Kyrka i Stockholm av prästen Anna Rosengren under ett event där. Texten fanns också att läsa som en tavla under hela den helgen i S:t Clara Kyrka. Jag kände mig mycket stolt över att få vara en röst för andra barn och människor i fattigdom och utanförskap i Sverige. Både de som en gång var det. Och de som är det idag.




Barnfattigdomen i Sverige talas det inte mycket om idag. Den verkar ha glömts bort i dessa valtider. Trots att den lever sitt liv här bland oss alla varje dag. Cirka 77.000 människor har utförsäkrats nu i Sverige till exempel. Det är vuxna människor. Hur har barnen det i de familjerna?, frågar jag mig själv när jag ser sådana siffror. Hur mår de, barnen?

Barn vräks fortfarande i Sverige år 2014.

Jag citerar Zlatan ur boken "Jag är Zlatan:"

"Du kan ta barnet ur ghettot. Fast du kan aldrig ta ghettot ur barnet.".

Har man en gång upplevt barnfattigdom blir man en annan än den som inte varit där. Visst kan man skaffa sig ett bra liv ändå. Fast där finns spår som ökad stresskänslighet. Kanske ångest som Morgan Alling berättat om att han har som en rest efter att ha varit barnhemsbarn. Det stannar kvar en stark känsla inuti av att allt hänger på en skör tråd i livet. En visshet om något sant som man inte ska behöva få erfarenhet av förrän man är tillräckligt mogen att hantera den.

Detta som jag skrivit är en del av det jag upplevde som barn. Vad som hände något längre fram var att jag fick uppleva att bli akut fosterhemsplacerad utan att vara förvarnad om det. Jag hämtades i skolan av en för mig okänd människa från socialen och kördes till en för mig okänd familj i en för mig okänd stadsdel där jag fick bo jag vet inte hur lång tid. Därefter placerades jag hos släktingar längre bort. Min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Min lilla hund som jag älskade togs ifrån mig. Så småningom efter ett par år kunde vi återförenas med vår mamma och bli en liten familj igen.

Alla barn har rätt att ha en rik barndom. Rik på trygghet, omsorg, kärlek och det basala som mat, bostad, kläder och nöjen.

Det är alla vuxna människors skyldighet att se till alla barns bästa.

Tack till dig som tar dig tid att läsa det jag skrivit här.


OM ATT VARA FATTIG SOM BARN 

(Artikel publicerad i Newsmill, 2013-01-24)



Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom.

Om författaren: Jag har levt i ekonomisk utsatthet/barnfattigdom som barn och vill berätta mina tankar kring hur det påverkar ett barn.




Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.

Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.

När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.

Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.

För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.

Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.

Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.

Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.

En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.

Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.

En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.

Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.

Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.

Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.

Sedan blir det värre.

Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.

Vi blir vräkta.

Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.

Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.

Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.

Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.

Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.

Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.

En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.

Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.

När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.

Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.

Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.

Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.

Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.

En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.

I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.

Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?

Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och  fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.

Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.

Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.

Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.

"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".

Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.

Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.

Fattigdom sätter spår.

Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.

Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.

Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.

Fast att det är 40 år sedan det hände.

Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.

Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.

Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.

Därför att jag vet vad fattigdom innebär.

Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.

Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.

Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.

Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.

Det gör så ont att minnas.


Anna-Karin Mattsson


(Publicerad i Newsmill: 2013-01-24 07:01, Uppdaterad: 2013-01-24 07:01)



#Blogg100 - Dag 72

12 kommentarer:

  1. Stark läsning. Fint skrivet.

    SvaraRadera
  2. Tack för att du berättar!
    När jag läste din blogg i förmiddags blev jag väldigt rörd och berörd! Du skriver fantastiskt bra och att minnas och kunna dela med dig av det du upplevt i din barndom är fantastiskt tycker jag. Mycket starkt av dig.
    Kram, Anne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anne! :)

      Kram och allt gott!

      Radera
  3. Det absolut förnämligaste du skrivit Anna-Karin. Oförglömligt.
    Du hade ändå tur som inte hade ett socialt arv av fattigdom med
    dig sedan generationer tillbaks. Du visste hur ett hem borde vara.
    Levnadsstandarden steg också otroligt på 70-och 80-talet. Tills…

    Jag undrar nu liksom i fjor, fick ni ingen hjälp av släktingar,
    som jag minns var brukligt förr? Även om det inte var beordrat
    av Reinfeldt;) Önskar dig allt gott i fortsättningen. ((Kram)) Kalle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Kalle. :)

      Jag tror att det är ännu tuffare idag än då att vara ett barn som lever i ekonomisk utsatthet, är fattig, i Sverige. Det handlar ännu mer om "yta" i vår tid än då på 70-talet som jag skriver om när det gäller mig. Och så har vi ju utförsäkringarna. Med mera, med mera.

      Fast det var tillräckligt tufft för mig och min familj. För mycket trauman under alltför kort tid.

      Det har format hur jag ser på livet, människorna och samhället. Jag har fått med mig så många olika perspektiv.

      Innan jag hamnade i barnfattigdom så hade jag ju ett rikt liv som barn. Det var säkert en del i att jag klarade mig som jag gjorde, tror jag. Jag var mycket efterlängtad och älskad av båda mina föräldrar. Sedan var där något som gick snett och allt blev pannkaka under en period. Och livet blev aldrig som det varit förut för oss i vår familj. Vi splittrades och jag tappade nästan helt kontakten med min pappa efter det som hänt.

      Som du vet, Kalle, håller jag inte med Reinfeldt om att det är en bra lösning att man ska söka hjälp hos vänner och anhöriga när man blir sjuk eller arbetslös i stället för att kunna få hjälp från en tillräcklig trygghetsförsäkring i samhället. Det Reinfeldt talar om skapar beroendeförhållanden och skuldkänslor som kan förstöra relationer fullkomligt. Varje vuxen människa ska ha rätten och möjligheten att vara självförsörjande anser jag.

      Visst var där människor som gav oss hjälp ibland. Färska ägg, lite kött, en peng. Fast jag kommer aldrig att kunna förstå hur människor som visste hur vi hade det, kunde stå bredvid och se på när vi som var små barn blev vräkta. Aldrig förstår jag det. Fast jag inser att det är ibland svårt att vara människa.

      En sådan situation som min familj befann sig i då skapade jag vet inte hur många konflikter mellan människorna. Det var ett kaos för alla inblandade, tror jag.

      Min mormor var den som var den trygga klippan i alltsammans för mig. Hon förstod och tog ansvar, tog ställning och sa ifrån när det behövdes. Fast när det var som värst bodde jag inte nära henne. Sedan när jag kom tillbaka till där hon bodde så dog hon snart.

      Kram

      Radera
  4. Tack för ett mycket viktigt inlägg. Du skriver med sådan värme och innerlighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Elisabeth. :)

      Varm kram till dig

      Radera
  5. Jag kan inte annat än att hålla med dom andra som kommenterat. Det är verkligen stark läsning och du förmedlar det så bra som vanligt.

    Ha en skön kväll
    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Malin, för att du läste och skrev till mig. :)

      Kram

      Radera
  6. Skriv mera, jag väntar på din bok. Det du berättar är viktigt och jag känner igen mig. Även som vuxen finns oron där - tänk om jag inga pengar har... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Cathrin! :)

      Jag skriver. Till och från. Det är delvis en tung bok att skriva om mitt liv. Fast kanske finns den där en dag, berättelsen om det jag upplevde då, som bok. Just nu håller jag på att förverkliga en annan bok och det är så roligt att göra det! :)

      Ja, det stämmer, den där oron kring ekonomin vill gärna dyka upp titt som tätt också när man har blivit vuxen om man upplevt fattigdom som barn. Man får jobba med sina tankar då för att minska stressen inuti. Öva sig i tillit. Alldeles särskilt mycket då där verkligen är perioder med ekonomisk stress i livet som vuxen.

      Kram

      Radera