onsdag 14 maj 2014

Kontaktannons från utmattad

I många år sedan jag blev sjukskriven och starkare än jag var i början av min utmattning, har jag försökt att ta mig till något socialt sammanhang. Därför att jag är en människa och en människa är en mycket social varelse. Jag vill bejaka allt det friska i mig som finns kvar.

Jag har varit med i rehabiliteringsgrupper. Jobbat ideellt som sagotant på dagis. Ideellt på Röda Korset i Second-Hand-butik. Ideellt i Svenska Kyrkan. Jag är medlem i Friskis & Svettis där jag bor. Aktiv i sociala medier. Så småningom var jag så arbetsför (25 %) att jag startade eget. Under en period hade jag människor att samarbeta med igen i en liten skala. Det mådde jag bra av. Nu har jag en längre tid haft en dipp när det gäller företagandet. Då växer längtan efter möten med andra människor igen i mig.

Hela tiden fram tills den senaste tiden fanns barnen och deras kompisar där för mig dagtid. Min mamma, som nu är död, åt jag middag med ibland. Jag saknar den tiden. Fast vet att jag inte kan få igen den.

Jag trivs med att vara ensam och är inte rädd för ensamhet. Fast som sagt så är jag en människa. En människa är en mycket social varelse. Alltför mycket ensamhet mår jag inte bra av. Jag blir deppig.

Jag har lätt för att ta kontakt med människor. Kanske för lätt, tänker jag ibland. Kanske är där de som blir rädda därför att jag är en öppen personlighet och människa?

På arbetsplatser har jag alltid haft lätt att snabbt få kontakt med både chefer och arbetskamrater. Jag är social, öppen, glad, empatisk, gillar att samarbeta med andra, självgående, nyfiken på ett positivt sätt och intresserad av människor, generös. Pratglad fast kan också vara tyst och lyssnande

När jag jobbade brukade jag alltid äta med mina jobbarkompisar. Jag saknar det.

De vänner jag har är i en annan livssituation än jag själv. De jobbar heltid och de behov som de har i livet stämmer inte längre med mina. Inte tidsmässigt i alla fall. Jag söker någon att fika eller äta med på dagarna ibland medan de som jag känner jobbar för fullt dagtid. Eller så är de ålderspensionärer och superaktiva i PRO.

Sedan barnen flyttade hemifrån och min mamma dog har känslan av ensamhet blivit ännu starkare för mig. Jag har inga syskon i närheten. Soppluncherna i kyrkan en gång i månaden är för bullriga och där är för många människor för att jag ska orka med alla intrycken. 

Det jag önskar är två eller tre väninnor att ta en fika med. Eller äta tillsammans med. Kanske fönstershoppa. Dagtid. Eller någon att ta en promenad tillsammans med.

Jag har försökt hitta det på så många olika sätt nu. Fast när det nästan alltid är jag själv som tar initiativet tappar jag till sist lusten. Det börjar jag göra nu. Tappa lusten helt att söka nya vänner. Bli en eremit.

I morse innan jag klev ur sängen kom jag på att jag kanske skulle gå med i en dating-sajt. Lunchdata. Då får jag klä upp mig. Möta någon som är nyfiken på mig. Träffa en massa nya människor. Män, mera. Kravlöst. Fast det kommer så klart att kosta en slant. Om jag nu inte blir bjuden. Tänk så många spännande möten det kan bli. Helt nya erfarenheter för mig. Fast ingen romantik tänker jag. Fast kanske att den där oväntade passionen slår till som en passion alltid kan göra.

Sen kan jag skriva en bok om den tiden i mitt liv när jag lunchdatade män. Den boken kommer att bli en storsäljare, tror jag.

Är det så svårt att träffa nya vänner mitt i livet som jag upplever det, när hjärnan inte orkar med större sammanhang som After Work, mingel, kvällskurser eller vanligt arbete?

Vilka är dina erfarenheter?

Hur upplever du det att vara mycket ensam som utmattad?

Har du några tips att ge till mig, något sätt som jag inte provat än för att hitta nya vänner?



#Blogg100 - Dag 76

16 kommentarer:

  1. En länk till en sida där det finns fler av Oss.
    http://www.bryt-ensamheten.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för länken. Jag läste en artikel om den i "Dagen" också. Mycket intressant. Skönt också att känna igen sig, att man inte är ensam om att vara/känna sig ensam vissa perioder i livet.

      Allt gott!

      Radera
  2. Det jag tänker när jag läser ditt inlägg är, att ibland får vi "rollen" att vara den som tar initiativ. Bland mina vänner finns en kvinna som ALDRIG tar initiativ att träffas, så skulle vi andra tänka att hon hör aldrig av sig, hon vill nog inte, så skulle hon bli rätt så ensam.
    Men hon vill när vi ringer och frågar.
    Hon är bara van att andra hör av sig. Så låt inte det hindra dig, tänker jag. Det är lätt att omedvetet fastna i en roll som initiativtagare eller den som förväntar sig att andra fixar roliga saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Eva. Jag tror att det ibland kan vara så som du skriver om. Mycket tänkvärt och ett perspektiv på det hela som jag inte haft förut, känner jag.

      Kram

      Radera
  3. Jag här nog fortfarande för utmattad för jag har inga behov ännu att söka mer social kontakt än jag har om jag vill. Jag vill inte. Jag träffar en god fin vän, som jag har blivit vän med på fb, som är högkänslig och gillar att fotografera och filosofera. Honom träffar jag ibland. Andra vänner har jag även träffat genom forum med temat högkänslighet, dessa kan jag träffa också om jag vill. Men som sagt, det är nog förtidigt för mig ännu. Men kram och lycka till. Mitt tips är nog forum där du hittar jämlikar och sedan fråga om det finns någon som bor i närheten. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi befinner oss alla i olika livssituationer och har olika kraft, tänker jag. Just nu känns det så här för mig. Fast där har många gånger varit perioder när jag mest av allt behövt lugn och ro och ensamtid. Det handlar om att hitta den balans som man behöver här också.

      Jag önskar mig helst av allt en eller två väninnor som bor så nära att vi kan gå promenader eller ta en fika. Inget stort kontaktnät, för det blir för mycket för mig.

      Jag är glad att du har träffat en fin vän. Har man en fin vän där vänskapen är ömsesidig, är det fullt tillräckligt, tror jag.

      Tack för ditt tips till mig, kanske att jag har sökt efter vänner i "fel" grupper för mig, tänker jag. Där finns många som vill träffa mig och som jag också vill träffa. Fast oftast bor de långt bort från där jag bor. Det jag önskar är någon som bor i trakten där jag själv bor.

      Kram

      Radera
  4. hej fina du..vad synd att jag bor en bit ifrån dig geografiskt...du kanske har ett vårdhem i din närhet..de behöver alltid volontärer för sina boende...du kanske kan starta en .,.en ensam grupp på nätet..för det är en sorts social gemenskap...du kan väl gå till ditt lokala bibliotek o fråga om de behöver en sago tant igen???..varmt lycka till med dina förutsättningar...kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Birgitta, tack för dina förslag till mig. Jag har ju jobbat ideellt på flera olika stället. Det gav mig mycket socialt. Fast inte någon vän så som jag tänker mig det. Det ideella arbetet kan vara minst lika krävande som ett lönearbete. Där ska man prestera.

      Det jag söker är en kravlös vänskap med samtal, skratt, promenader och respekt. Någon att promenera med och ta en fika med. Jag hade gärna gjort det med dig om vi hade bott nära varandra.

      Kram

      Radera
  5. jag var också mer social tidigare..nu är jag inne i ett värk skov igen..jag har laggt mitt föreningsliv på hyllan ett tag..var mycket aktiv inom SRF synskadades riksförbund..dels som ledsagare, cafe värdinna o cirkel ledare..jag anmälde mig härom dagen som volontär till ett äldreboende här intill..står även listad som volontär på ett annat ställe..sen får man hoppas de ringer en dag när man orkar...hm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter klokt, tycker jag, att du tar det lite lugn nu, Birgitta. Var sak har sin tid. Att arbeta ideellt kan, ibland, ta mer än det ger, beroende på vilken kraft man har och var någonstans man är aktiv.

      Ja, jag känner igen det där. Att man ska ha kraften just när man är behövd. Det kan ibland vara svårt att få till just den delen.

      Kram

      Radera
  6. Härligt och samtidigt väldigt ärligt blogginlägg!
    Tack för att du delar med dig så öppet om detta ämne, som jag tror många tänker på..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Herr Dunderbar, så härligt att du gillade och uppskattade det jag har skrivit här.

      Det finns så många människor som är och känner sig ensamma idag i Sverige. Av olika anledningar.

      Det är skillnad på självvald ensamhet och ensamhet som man inte själv har valt.

      Allt gott!

      Radera
  7. Det var uppriktigt och modigt skrivet! Visst har man haft och kommer att ha olika perioder i livet. Och som du skrev, man mår inte bra av för mycket ensamhet! Dejta!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Moi. :)

      Ja, det är modigt att våga skriva och berätta om att man känner sig eller är ensam mer än man önskar. Det är så konstigt att det ska behöva kännas skamfyllt och som något man inte vill berätta om, den här ensamheten eller känslan av ensamhet. Att ha ett rikt nätverk hänger ofta samman med social status i vår tid.

      Jag tror att om vi vågade berätta mer öppet om att vi känner oss eller är ensamma, så skulle vi förmodligen i alla fall känna oss mindre ensamma.

      Något som jag ofta hittar kraft i när jag känner mig ensam, är att tänka på hur Dalai Lama skrivit om att om man kan känna samhörighet med allt omkring sig. Allt levande och också med tingen. Då försvinner mycket av känslan ensamhet. Vi är alla ett. Allt hör samman.

      Kram

      Radera
  8. Kalle i Tallebacken har så klart genast något urdumt förslag att komma
    med. Anslut dig till en trevlig gemenskap i ett politiskt parti – ja utanför
    Alliansen menar jag – där både skämt och slå näven i bordet gäller. ;)
    Ja Anna-Karin, du kan säkert charma in dig var som helst.

    Förslag 2. Du har nästa 3000 Långarydssläktingar i Jönköping att
    besöka och dricka kaffe hos, som du en gång skrev ;) ((Kram))
    Släktforskning med Riksarkivets SVAR och DDSS kanske kan roa
    dig vid datorn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tips, Kalle. Politiken har flera människor sagt att jag skulle ge mig in i. Fast nej tack, säger jag. Jag tror att jag skulle gå upp i atomer av byråkratin där och allt som sägs och lovas och allt som jag skulle bli ilsk över (kanske). ;) :)

      Långarydssläktingarna är ett bättre förslag. Har jag nästan 3000 släktingar här i Jönköping, det var det värsta. ;) :) Kanske får jag leta fram de där böckerna då, var i hela friden jag nu har dem någonstans? ;) :)

      Jag vill gärna hälsa på dig någon gång, Kalle. Fast du bor ju en bit bort du också.

      Kram

      Radera