tisdag 17 november 2015

20 år sedan Den Stora Snöstormen

Den där morgonen, den 17 november 1995, såg jag nästan inte alls ut genom fönstret när jag gick in i köket från sovrummet. Fönstren var täcka av stora snöflingor. Snön yrde. Strömmen hade gått. Det var iskallt i huset.

Jag hade nyss börjat ett nytt jobb. Kände att jag ville till jobbet. Dels för att jag var nyanställd. Men också för att det säkert var varmare där än hemma i huset, tänkte jag. Och säkert var det varmare för våra barn på dagis och förskola än i ett hus där strömmen gått och både snön och nordanvinden ven om knuten.

Vi gjorde oss i ordning för dagis, skola och jobb. Pulsade i djup nysnö fram till bilen och satte oss i den. Backade med bilen och upptäckte snart att det var omöjligt att komma loss ur snön.

Vi ändrade oss och bestämde oss för att gå in igen och stanna hemma i stället. Då har låset i ytterdörren frusit igen. Tillbaka till bilen och där satt vi och visste först inte vad vi skulle göra. Men kände att vi inte hade något annat val än att försöka komma iväg med bilen. In mot stan.

Precis då hörde vi hur snöplogen kom körande på vår gata. Plogen körde upp en hög kant med snö bakom vår bil ned mot gatan.

Ut och skottade bort vallen efter snöplogen. Sedan körde vi utan större problem mot dagis och förskola. Väl framme där fick vi besked om att man hade slagit ihop alla dagis och förskolor den här dagen eftersom det inte kom så många barn på grund av snön. Där var i alla fall varmt och skönt och mat. Vi lämnade barnen där och åkte vidare in mot stan.

Framme på jobbet skyndade jag mig att stämpla in. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt arbetsrum. Telefonen ringde. Jag svarade. Det var min chef. "Är du där?", skrattade han och berättade att han ringde för att säga att han inte kunde ta sig till jobbet den här dagen på grund av snön. Fast att han bodde inne i stan och jag en mil utanför.

Några av mina arbetskamrater dök upp. Men vi var inte särskilt många den här dagen. På radion uppmanade man människor att hålla sig inomhus och att stanna hemma. Vid lunchtid gick man ut med uppmaningen att människor skulle försöka ta sig hem, för snöstormen kommer att förvärras ytterligare. Min chef ringde och sa att vi skulle ta oss därifrån, vi som var på jobbet.

Jag gav mig ut till fots i snöstormen. Min man hade bilen på sitt jobb. Det blåste så kraftigt och snöade så stora flingor att jag fick kämpa mig fram i ovädret. En meter genom den ibland mer än knähöga snön i drivor tog kraft och tid. Ibland kände jag att vinden fick fatt i mig så att jag nästan ramlade omkull. Jag såg knappt framför mig där jag gick. Allt var vitt, vitt, vitt. Jag pulsade vidare.

Efter ett tag kom jag fram till busshållplatsen. Så småningom kom det en buss. Jag fick veta att bussarna bara gick inne i stan. Inte hem till där jag bor, på grund av igensnöade vägar.

Jag bestämde mig för att hoppa av på Torpa. Pulsade i snön till min mamma. Hon bjöd mig på mat och kaffe och prat. Timmarna gick. Vi lyssnade på radion. Jag ringde min man som berättade att han kommit in i vårt hus. Han skulle ta pulkor och gå och hämta våra barn. För köra bil till förskolan var omöjligt.

Omkring klockan sju på kvällen började bussarna köra utanför stan igen. Jag lämnade min mamma. Efter en stund kom bussen som skulle köra mig hem. Det var mycket snö på vägarna och halt. Vid Skogskyrkogården körde bussen fast. En vänlig människa stannade sin bil och hjälpte busschauffören att skotta så att bussen kom loss.

Först klockan nio på kvällen var jag äntligen hemma och alla samlade i huset igen.

Strömmen var tillbaka.

Den 17 november 1995. Den Stora Snöstormen. En av de dagar som jag minns så starkt fortfarande. Och många, många med mig.

Vilka minnen har du från Den Stora Snöstormen 1995?

11 kommentarer:

  1. Minnen från snöoväder har jag många men jag bor ju också högre upp i landet. Minns en morgon när snön hade vräkt ned så otroligt. Jag bad maken vänta tills plogbilen skulle komma men nej. Han backade ut och fastnade direkt i snön. Gick inte att köra fram eller bak. Grannen var ute så hon och jag fick hjälpa till att få in vår bil på vår infart. För bilen kunde inte stå mitt på vägen om plogbilen kom. Efter några timmar kom plogen och maken kunde åka iväg. Bor man i en by så är vi nästan sist på listan att få plogat. När det stora strömavbrottet var hiskeligt många år sedan då blev det kallt i husen. Vi har direktel så då förstår du. Detta med frusna billås känner jag också till. Bad polisen komma en gång men de ville inte slå in rutan. Minns inte om jag fick lämna bilen till dagen efter *tror det* En gång fick jag tina billåset med en hårblåsare. Finns många minnen till. Rasar snön ned med så stora massor så blir det fort bekymmer med snö och kollektivtrafik med mera. Tur att det gick så pass bra för er ändå/kram Kaktusen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kaktusen för dina fina minnen som du delar med dig av. :) Börjar jag tänka efter så poppar det upp det ena minnet efter det andra kring snö och snöoväder. Fast för mig är där nog inget så starkt minne kring snöoväder som den där dagen för 20 år sedan.

      Undrar hur den här vintern kommer att bli? Inatt har det varit -10 grader hos oss. Det är fullmåne nu och jag tror att den här natten också blir kall. Fast vi har inte fått mycket snö. Inte än.

      Kram!

      Radera
  2. Underbar läsning.
    Vi hade precis flyttat till Blekinge ifrån Stockholm och lämnat snöskyfflarna där. För i södra Sverige snöar det inte... Trodde vi. Som tur var hade de förra ägarna lämnat sina snöskyfflar, eftersom de hade flyttat in till stan. Grannarna skyllde snöstormen och de meterhöga drivorna på oss, att vi hade tagit snön och kylan med oss norrifrån. Strax efter snöstormen reste vi till Nya Zeeland på 6 veckor. Då frös pump toalett och lite andra saker i huset. Ingen bra första vinter i det nya huset.
    kram Kim

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Kim, för att du läste! :)

      Oj, vilken upplevelse med ett sånt snöoväder precis när ni flyttat till Blekinge och nytt hus.

      Bäst att ha snöskyfflarna redo nu. I Skåne och Blekinge bland annat har det ju kommit mycket snö i helgen. Här i Vätterbygden slapp vi snön den här gången. Fast det får gärna komma lite lagom snö till första advent för mig, det blir så mycket mysigare då tycker jag. :)

      Kram

      Radera
    2. Vi har skottat i tre dagar här i norra Blekinge. Det kom 25 cm över natten. Så mycket snö på en gång. Vi har gott om snöskyfflar nuförtiden.
      Kram Kim

      Radera
    3. I Vätterbygden slapp vi den senaste snön. Vilken tur att ni har gott om snöskyfflar nuförtiden! :)

      En skön advent önskar jag dig, Kim!

      Kram

      Radera
  3. Vilket ruggigt vinterminne du har framställt. Mig hände inget
    dramatiskt. Nu har det getts ut en bok som jag gärna vill titta i
    Den heter ”När Skåne försvann” Ett 20-årsminne av Snötäcket.

    Du frågade mig 16 nov om ”vägen till fred” och slut på det onda.
    Jag tror aldrig det blir någon varaktig fred med krig och bomber.
    Det är allt förtryckande av människor som måste upphöra.

    Håller helt med Margot Wallström i det fallet. Vilket stormigt
    tjut det blev efter hennes blygsamma uttalande.
    FN borde få igång fredsförhandlingar, men det saknas pengar.

    Fridens ((Kram)) Anna-Karin. Undertecknat av Kalle i Tallebacken

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är klok du, Kalle. Jag tror inte heller att bomber gör någon nytta om man vill fred. Tyvärr kommer nog alltsammans att trappas upp ju fler bomber som släpps. Men det är ingen lätt situation i världen nu. Man får ta en dag i taget som "vanlig" människa. Hoppas på det bästa. Och göra det goda man kan för de som är nära.

      Kram

      Radera
    2. Åh jag har glömt att tacka för brevet från dig, Kalle, och de fina korten! Det gjorde mig glad, tack för att du tänker på mig. :)

      Kram

      Radera
  4. Vilken dramatisk dag och så bra skrivet. Vi bodde då i Katrineholm men jag kom inte ihåg om vi hade det så. Jag frågade min man men han kom inte ihåg heller. Jag älskar snö men så mycket vill man inte ha. Förstår att du inte glömmer dom dagarna

    Ha en skön söndag
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en dag jag inte glömmer, den här snöovädersdagen för 20 år sedan. Det händer att vi pratar om den ibland fortfarande i familjen. Jag kände att jag ville skriva ned mina minnen här i bloggen.

      Det är fint med snö. Fast när det kommer så här mycket på en gång och med så kraftig blåst samtidigt, då blir det kaos.

      Kram

      Radera