tisdag 23 februari 2016

Hur känns stress?

Den som har ett gott och balanserat liv, känner troligen på sig när det börjar snurra lite väl fort. Men för den människa som levt mycket länge i ett stresstillstånd utan möjlighet till tillräcklig återhämtning, kanske ända sedan han eller hon var ung, så är det inte säkert att man känner skillnad på stress eller lugn och ro.

Kroppen kan "glömma" hur det känns att vara avslappnad. I stället lever man i ett kroniskt stresstillstånd, dag som natt. Det handlar om muskelspänningar, huvudvärk, magont, yrsel, muskelkramper, ytlig andning, andfåddhet, hjärtklappning. Svårt att sitta still, rastlöshet. Sömnsvårigheter. ångest och panikattacker. Med mera.

Det är när man har levt länge i ett sådant tillstånd, som där finns risk att man hamnar i utmattning. För mig var det så. Jag glömde hur det kändes att vara avslappnad. Det "normala" i mitt liv var att känna mig som jagad av en björn.  24 timmar om dygnet.

När sedan min kropp och själ äntligen började hitta lugn och ro igen, så kändes avslappningen som något mycket obehagligt, ovant och främmande. Ja, till och med något skrämmande. Ibland.

Den som har varit mycket spänd under en lång tid, blir väldigt trött när kroppen äntligen slappnar av.

Och ibland också sjuk.



4 kommentarer:

  1. Det är ju hemskt förfärligt att inte kunna koppla av eftersom
    det då känns ännu obehagligare än själva stressen. :((
    Då beror det på den egna karaktärens hävdelsebehov av oändligt
    många skäl. Jag vill inte provocera bara funderar lite.

    Tror du att det hade gått dig lika illa om du haft ett annat lugnare
    arbete? Bibliotekarie,,, eller skött en liten sybehörsaffär t ex.

    Saliga är de saktmodiga som han sa prästen ;)
    Nu önskar jag dig lite lugnhet dag för dag, en i taget. ((Kram)) Kalle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför man har muskelspänningar så att man inte kan koppla av, kan ha många olika anledningar. Det skulle jag kunna skriva ett inlägg om en annan gång. :)

      Jag har också fått lära mig att vi människor föds med olika muskelspänning. Om det verkligen är så, det vet jag inte säkert.

      Nej, jag tror inte att det hade hjälpt mig att ha ett annat yrke, Kalle. Möjligtvis hade jag hållit längre om jag haft ett rörligt arbete än ett stillasittande. Men det får jag aldrig veta, så ingen mening att fundera över det.

      Ibland krånglar livet till sig så att allt händer på en och samma gång och hur man än försöker så är där inte en chans att återhämta sig innan nästa slag i magen kommer. Det var så som det var för mig och då spelar inte själva yrket som man har någon större roll, tror jag.

      Jag jobbade heltid samtidigt som jag hade små barn och det hände en del riktigt jobbiga saker i mitt liv. På jobbet var det så mycket att göra att det hade inte varit så stressigt där någonsin förr. Det blev för mycket, summan av kardemumman. ;) :)

      Kram

      Radera
  2. Tänk så galet jag fått för mig. Tidningars larmrapporter och FK-
    statistiken har misslett mig. Men om nu psykisk ohälsa orsakas
    av ärftligheten då vänds ju allt upp och ner. Ja om det får du
    skriva mer Anna-Karin.
    Vet du vilket som är det farligaste kvinnoyrket i detta sammanhang,
    jo det är att var präst, följt av arbete inom sjuk-och socialvård,
    skolor och barnpassning.
    Ändå tror jag att du klarat dig utan skador som lärare i min småskola
    där min Fröken hade två småbarn, var gift med läraren i storskolan
    där de bodde i en trerummare.;)
    Ja det var andra nästan härliga tider. Nu får arbetsmarknaden slå
    ut och sönder människor helt vilt och evolutionärt.
    ((Kram)) Kalle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kanske skulle jag klarat mig där i den småskolan som du skriver om, vem vet? :)

      Tack för ditt brev till mig, Kalle, många skratt fick jag när jag bläddrade där bland bilder och artiklar. :)

      Kram

      Radera