tisdag 2 februari 2016

Regniga dagar

Regnet smattrar mot rutan. Blåsten viner runt knuten. I soffan sover katten. I hundbädden vilar min sömniga hund. Själv fryser jag om fötterna.

Det är tvära kast i vädret nu. Ena veckan kan man knappt klä sig för varmt i den nästan minus 20-gradiga kylan. Nästa vecka är all rimfrost och vit snö puts väck och solen tittar fram och jag får vårkänslor en stund när jag ser att på höjderna kring Vättern skiftar träden i ett så där lilaaktigt vårljus.

Idag känns det som höst. Grått och regnigt och blåsigt.

Jag dricker té och bläddrar i en tidning. Tvättar och tänker på hur tomt det är i min tvättstuga nu för tiden jämfört med när min mamma levde och när båda döttrarna bodde hemma.

På kvällen släcker jag lampan i rummet som nyss är helt tömt på äldsta dotterns saker. När jag ser den självlysande stjärnhimlen i taket som hon satt upp där någon gång, drar det ihop sig i bröstet en stund och tårarna trängs i ögonen. La jag egentligen märke till hur vacker den där stjärnhimlen var som hon satte upp där förut? Berättade jag tillräckligt många gånger för mina ungar hur mycket jag älskade dem? Och älskar fortfarande. Läste jag tillräckligt många böcker? Gav jag dem tillräckligt med uppmärksamhet? Kände de att jag försökte förstå och förstod dem? Lyssnade jag tillräckligt mycket på dem?

Jag vet att jag i alla fall ville göra det. Och jag vet att jag försökte.

Att ha hemmavarande barn är en så stor gåva och ett så stort ansvar. Det gäller att inse det i tid. Att ta sig tid att bry sig så länge barnen är nära. Att ta sig tid att se och lyssna till dem. För en dag bor de inte längre med sina föräldrar. Det är så som livet är. Som fågelungar ger de sig iväg och bildar egna bon och egna relationer. Precis som det ska vara.

Jag är stolt över att de klarar sig själva idag. Det jublar inuti mig av glädje när jag hälsar på dem ibland i deras egna bon.

Fast någonstans tror jag att jag alltid kommer att känna en tomhet i mig över att de inte längre är kvar här i huset. Det ekar i rummen där jag går. Ett ekande ljud som jag aldrig hörde så länge de bodde hemma eller deras kompisar kom in här. Ett eko från förr, från en tid som aldrig kommer igen.

Precis som varje stund i livet aldrig någonsin mer kommer igen.

Ibland på gott. Och ibland på ont.

Och jag tar ännu ett steg.

Framåt.

Vidare ...

Jag går vidare.

Nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn i livet mitt.

6 kommentarer:

  1. Arbetsmarknaden splittrar familjen. Förr hade jag all den nära släkten
    inom en timmes cykelväg. De som ännu lever är långt långt borta.
    "Partir c'est mourir un peu". tror jag är riktigt fast jag inte kan franska.
    Det är inte trevligt i alla fall.
    Vädret är tråkigt och oroligt, givetvis är det regeringens fel. De har inga
    pålitliga meteorologer och bör genast avgå, yrkar ungdomsförbunden.

    Men Anna-Karin, jag tror inte du behöver gå orolig och grunna på
    ifall du försummat dina barn på något sätt;) För mycket beröm är
    inte bra säger pyskologerna. Nog riktigt fast jag inte synar språket.
    ((Kram)) Kalle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, livet är som det är i den tid vi lever i, Kalle. Det finns både för- och nackdelar med det. Att känna längtan är något fint, det också. :)

      Idag har solen lyst hos mig. Den värmde mitt ansikte och min rygg när jag var ute på promenad, så skönt, en försmak av våren! :)

      Kram

      Radera
  2. Det är verkligen tvära kast i väderleken. Just nu har vi sol, vindstilla och minus 2 grader.

    Vad man känner igen sig i dessa frågor om man verkligen gjorde tillräckligt, tänker man så tror jag man gjort tillräckligt och sagt det man vill och gjort det man ska. När jag kom från mamma sist så satt jag och funderade över precis samma som du skriver. När jag funderat ett tag och även frågade min man om jag gjort det jag kunnat och sagt det jag ville. Kom då fram till att jag inte behövde fundera längre eftersom jag gjort allt jag kan, små misstag blir det alltid under livets väg men i det stora hela har det blivit rätt. Män verkar inte fundera på sånt lika mycket som oss kvinnor. Vi har fått med oss många måsten och lite ångest.

    Min son har ju flugit ur boet för länge sen för han blir ju 43 år i år. Hans pappa och jag har haft delad vårdnad

    Ja du det är väl härligt när dom står på egna ben. Dom finns ju ändå kvar så man kan träffa sina barn. Jag funderar på att flytta lite närmare min son om det skulle gå att genomföra

    Tack för ditt inlägg som fick igång hjärnkontoret

    Ha en skön fredag
    kram
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar dina tankar och erfarenheter, Malin, det ger mig mycket där jag är just nu i livet.

      Varm kram

      Radera
  3. Det är ett bra tag sedan jag upplevde vad du gör nu. Numera är det barnbarnen som är LIVE, dess efterrätt. Att vi kanske kunde göra ännu mer för våra barn, undrar om inte alla tänker så? MEN vi har gjort så gott vi kan oavsett hur det går för våra barn som vuxna. Allt går inte att påverka, tyvärr. Fast fortfarande gör det väldigt ont i själen ifall dom har det jobbigt.
    Ha en mysig helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så härligt att du har barnbarn som du får följa nu, Leva-Kerstin. Det är något som jag inte har upplevt än hur det är. Något som jag drömmer om även om jag inte själv kan styra det. Det är en gåva, precis som barnen man fick en gång.

      Tack för de fina orden du skriver till mig. Vi känner många gånger lika som människor när det gäller de stora frågorna och faserna i livet. Det upptäcker vi när vi börjar samtala med varandra.

      Kram

      Radera