Maskroskvinnan - Anna-Karin Mattsson

Alla Hjärtans Dag 2012

2012-02-14T08:36:00.001+01:00

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Mimmi har fått en rosa gris som säger grymtljud. Den är i ett gummiliknande material och hon älskar den. Jag gav henne den i förrgår. För man vet ju inte säkert hur livet ser ut lite längre fram.

Jag älskar att överraska! Jag älskar att ge bort presenter, blommor, att ge. Jag älskar att se andra bli glada. Därför firar jag Alla Hjärtans Dag.

Det behöver inte betyda att jag handlar något. Jag kan ge bort av min tid. Eller något jag bakat. Jag kan plocka en blomma i naturen.

Fast idag blir det lite svårt att hitta blommor därute. Det är snöigt. Fast kanske att man kan hitta lite grön mossa och göra ett litet mosshjärta till någon. Eller ett ljus? Ett hopp. Ett skratt. Tröst. En kram. Kanske alldeles särskilt till den som är ensam eller lite utanför. Eller varför inte ge något till mig själv om jag känner att jag kanske inte får så mycket av andra?

Till alla mina underbara vänner här i cyberrymden önskar jag en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag! Jag ger er ett klipp med underbara bilder fulla av kärlek.

Vet du om att se bilder på djur stimulerar exakt samma område i hjärnan som när man har sex? Det är intressant med forskning, verkligen.

En riktigt härlig Alla Hjärtans Dag önskar jag alla mina vänner!

KRAM! /Anna-Karin

Skratt och tårar

2012-02-13T07:22:00.003+01:00

Igår var en dag med både skratt och tårar. Vi åkte till Borås och hade Mimmi med oss för allra första gången för att hälsa på hos äldsta dottern.

Strax innan vi skulle hem ringde jag mamma som sa att hon var mycket sämre. Sedan, väl hemma, fick jag verkligen kämpa för att få kontakt med någon inom vården en söndag.

Det blev ambulansfärd till sist till sjukhuset och hon är kvar där fortfarande.

Mamma var uttorkad när hon åkte in till sjukhuset igår, precis som förra hösten.

Det är verkligen tufft med föräldrar som åldras, ibland. Det enda jag vill är att min mamma ska slippa lida och att det så långt det är möjligt ska gå att ordna det så som just hon vill ha det kring sig.

Det är inte ofta som jag blir arg. Men igår blev jag riktigt arg när ambulansmännen, trots att de sa att min mamma var uttorkad, ändå inte ville ta med henne till sjukhuset eftersom hon själv sa nej till det. Jag blev så arg och frågade dem vart deras hjärtan tagit vägen.

Sedan åkte jag därifrån, jag lämnade mamma och sa till ambulansmännen att "nu får de ta hand om min mamma, för nu orkar jag inte längre och hon är ju både uttorkad och undernärd". Jag sa att jag anmäler dem om de inte tar med henne till sjukhuset. Och då gjorde de det.

Ska man verkligen behöva bli så arg för att få in en 85 år gammal uttorkad kvinna till sjukhuset, tänker jag? Var finns empatin och medkännandet? Var finns viljan att hjälpa en gammal människa som inte längre ens orkar att dricka? Den drickan som jag hällt upp åt henne i förrgår hade hon inte rört. Hon kräktes dessutom. Undernärd har hon varit sedan i höstas.

Jag kommer aldrig att förstå hur det kan vara så här. Nu är det andra gången som jag upplever det, med olika människor som ambulanspersonal. Förra gången det hände undrade läkarna på sjukhuset varför inte ambulanspersonalen tagit med sig mamma första gången de var där. Så det som hände igår tror jag inte är någon tillfällighet, tyvärr. När personal i vården skyller på svarta bokstäver på ett vitt papper för att inte ta hand om en människa som mår så dåligt som min mamma gjorde igår, är det så "mesigt" så jag blir rent förbaskad.

Det har varit en natt med lättnad för att jag vet att mamma nu har människor runt omkring sig som kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än jag själv kan. Samtidigt tårar och sorg över att mamma åldras. Också känslor av otillräcklighet inifrån mig själv.

Det är också många minnen som fladdrar förbi nu. Både minnen från alla våra lyckliga, glada stunder tillsammans och samtidigt minnen från när det varit tungt, från andra tider när min mamma var sjuk och apatisk.

Ett minne poppar upp ibland från när jag och min lillebror satt intill henne och trodde att hon var död. Hon hade fått för hög dos lugnande medicin från läkarna den gången. Hon vaknade så småningom, jag var kanske tolv-tretton år då och jag kände mig ensammast i hela världen, Jag visste inte vem jag skulle ringa, vi hade ingen telefon hemma i lägenheten. Jag höll min lillebror i handen där vi satt helt tysta nära min mamma.

Idag börjar valpkursen för Mimmi. Jag har ingen lust att åka dit just nu. Fast jag tänker att kanske är det bra att jag ändå gör det. Bra att få in positiva saker mitt i allt det andra.

Vad jag längtar efter att få lugn och ro en längre period i mitt liv just nu.

Jag längtar efter stilla, grå, enkla vardagar.

Helghälsning från Mimmi

2012-02-11T07:56:00.003+01:00

Mimmi växer så det knakar. Nu är hon på väg mot fyra månader. Hon är ett riktigt litet yrväder. Far omkring tills hon halkar och åker kana på sidan på trägolvet ibland.

Hon sover hela nätterna, ända tills jag går upp. Ger mig massor av hundpussar innan jag ska sova och minst lika många när jag vaknar. Hon sover i sin egen lilla bädd intill min säng.

Följer mig ofta tätt i hälarna när jag går omkring i huset, nyfiken som hon är. Fast ger sig också ut på egna små äventyr.

Nu har hon fått ett nytt hundtäcke. Ett som man kan använda året runt om det behövs. Fleecefodret inuti kan jag ta bort så har jag ett täcke som skyddar om det är mycket regnigt och blött ute.

På måndag börjar Mimmi och jag i valpskolan på riktigt. Det ska bli så roligt. Mimmi är läraktig och kan till exempel redan "Sitt" utan några som helst problem. Det mesta går bra med hjälp av lite hundgodis.

Snart är det också dags att klippa håret i Mimmis ansiktet. Det ska jag låta Mimmis uppfödare få göra. Kanske lär jag mig att klippa Mimmi själv så småningom, vem vet. Pudelns hår växer ju hela tiden, precis som på oss människor. Fast hon fäller inte alls, det gillar jag. Det räcker med allt håret i huset som min katt lämnar efter sig. Särskilt nu när det börjar bli vår.

Här ska Mimmi och jag ut på promenad tillsammans. Hon gäspar. Hennes tunga är lång, väldigt rosa och väldigt blöt också. Särskilt när hon ska pussas.

Jag får många skratt tack vare lilla Mimmi. Och mitt hjärta har hon stulit för länge sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Kö till korttidsboendet

2012-02-10T16:15:00.002+01:00

Det är tio personer före min mamma i kön till korttidsboendet. Samtliga tio som är före min mamma i kön kommer direkt från sjukhuset.

Som alternativ till korttidsboende, erbjöd hemtjänsten henne idag ... näringsdrycker.

Jag har aldrig förut någonsin sett min mamma så tunn som hon är nu. Långsamt ser jag henne tyna bort. Hon orkar inte alltid längre göra sig mat själv. Undernärd var hon redan i höstas.

Det gör så grymt ont i mig. Särskilt att lämna henne ensam i sin säng på kvällen gör så ont i mig.

Jag ber om hjälp. Fast det finns ingen hjälp att få.

Först måste hon bli så svag att man tar in henne på sjukhuset. Så att hon sedan kan komma därifrån till korttidsboendet. Om hon lever då.

Jag känner mig maktlös.

Besök i Vita Huset från Änglagård 3

2012-02-09T20:10:00.003+01:00

Igår var jag på ett spännande besök i Vita Huset från tredje filmen om Änglagård. Vita Huset finns strax utanför Sandhem i närheten av Mullsjö. Jag var där för att göra en intervju till tidningen jag jobbar med just nu.

Det är en av de saker jag älskar med att jobba som frilansjournalist; jag får komma in i miljöer och möta människor som jag annars kanske aldrig skulle fått möta. Höra berättelser som jag annars aldrig hade fått höra.

Redan när jag körde på den vintriga vägen mot Vita Huset och kom in på uppfarten genom allén, kände jag det som att jag förflyttades rakt in i den senaste filmen om Änglagård.

När jag kom in i den stora hallen med det svart/vit-rutiga golvet, väntade jag nästan att Fanny (Helena Bergström) eller Zac (Rikard Wolff) skulle dyka upp bakom någon dörr.

I stället mötte mig ägaren till Vita Huset, Gunnar Hartelius, den mannen som jag skulle göra en intervju med. Han visade runt mig i huset och berättade för mig om själva huset där hans släkt levt hela sex generationer tillbaka. Vita Huset så som det ser ut idag är från slutet av 1800-talet, då man rev det gamla huset och byggde nytt. Inuti huset finns inredningsdetaljer som är mycket äldre än så, bevarade från det gamla huset.

Jag fick också höra berättelser från filminspelningen av Änglagård 3 under sommaren 2010. Om när Colin Nutley besökte Vita Huset för allra första gången med sitt filmteam och utbrast: "What a bloody house! I really love it", för att sedan strax efter säga att han ville filma där.

Om hur det är att försöka leva i ett hus samtidigt som man håller på att spela in en film i huset. Hur viktigt det är med tystnaden då. Hur man kan tro att det är "tyst" fast att det egentligen inte är det.

Jag tog många bilder under mitt besök och jag fick lov att fotografera för privat bruk.

Välkommen att följa med på en visning av Vita Huset här i min blogg!

Entréen, trappan och den gröna dörren kändes så bekant för mig när jag kom till Vita Huset, fast att jag aldrig varit där förut. Tänk vad det gör att ha sett något på film! Hjärnan måste uppfatta det som att jag verkligen varit där, fast jag inte hade det egentligen.

Det var när jag stod här i hallen som jag kände som att Fanny eller Zac skulle kunna dyka upp när som helst.

Gunnar Hartelius berättade för mig att han och hans fru precis renoverat hallen i rosa färg när de fick frågan om Vita Huset kunde användas för filminspelningen av Änglagård.

En av de första sakerna filmteamet gjorde var att måla om hallen i gråa toner. Rosa tapeter, rosa rum är tydligen särskilt svåra för att skapa vackra filmmiljöer. Enligt Gunnar Hartelius skakade Colin Nutley på huvudet åt de rummen som hade rosa tapeter och kommenterade att de var helt omöjliga att filma i.

Jag tyckte att hallen var fantastiskt vacker med de gråmelerade väggarna, de vackra, gamla höga dörrarna och fönstren och det svartvita golvet.

Gunnar Hartelius är alltså sjätte generationen som driver Vita Huset i Grimstorp. Han har kravmärkt nötköttsproduktion, skogsbruk och satsar nu också på bussvisningar av Vita Huset i samarbete med Ulricehamns Turistbyrå som anordnar Änglagårds Turistresor.

Vid två tillfällen per år är det Öppet Hus i Vita Huset för allmänheten med guidad visning.

Den senaste satsningen i Vita Huset är en nyrenoverad lägenhet som man kan hyra från ett dygn till en vecka. Där finns plats för sällskap upp till åtta personer. En fin liten oas om man söker lugnet och friden.

Det var verkligen fridfullt i Vita Huset på Grimstorp och i omgivningarna runt omkring. Vita Huset ligger vackert med natur runt omkring och alldeles intill en sjö.

Här kände jag också igen mig från filmen om Änglagård. På spegelbordet står en liten staty med en flicka och en groda. Helena Bergström hade enligt Gunnar Hartelius samma staty själv och blev både glad och överraskad när hon fick se den stå där på spegeln första gången hon besökte Vita Huset.

Jag har alltid tyckt om gammeldags, stora förgyllda speglar. Allra helst om de har riktigt gammalt spegelglas, så där så att man nästan ser lite suddig ut när man speglar sig i dem.

I den stora matsalen spelade man in flera scener till filmen. Bland annat scenen där de båda "papporna" till Fanny kommer överens om hur de ska ordna det så bra för Fanny som möjligt tillsammans.

Här kunde jag lätt känna som att jag var mitt i filmen igen, med lite fantasi.

Vid jul och andra speciella tillfällen använder familjen Hartelius den här salen fortfarande.

Det finns två lavendelblå kaminer i den stora matsalen, en i varje ände av rummet. Jag kunde knappt ta ögonen från dem så vackra var de. Och jag kände att jag var tvungen att röra vid den vackra blå färgen med min hand.

På hyllan ovanför väggpanelen finns en vacker blå/vit gammal servis. Varje liten kopp var underbar att titta på för mig som älskar blå/vitt.

Jag tycker mycket om kombinationen blått och brunt också. Så den här matsalen gillade jag, den är både ombonad och vacker, tycker jag.

Det stora skåpet i matsalen köpte Gunnar Hartelius släktingar in på en auktion en gång i tiden. Det finns en rolig historia kring just det inköpet.

Maken och makan som var på auktionen hade av misstag kommit ifrån varandra bland allt folket. Båda två hade fastnat för samma skåp. De var i olika delar av rummet när auktionen började och så småningom slutade det med att de stod och bjöd över varandra.

Hur som helst, de fick med sig skåpet hem och en rolig historia om det på köpet. Även om de kanske själva hade sett till att det blev lite dyrare att köpa in än att det hade blivit om det bjudit på det tillsammans i stället för var för sig.

Vid det här bordet med utsikt över sjön, satt Fanny och Zac och drack kaffe i filmen Änglagård 3.

Det här rummet är ett rum med rosafärgade tapeter. Så vad skulle väl ett filmteam med ett sådant rum till?

Jo, här sminkade skådespelarna sig. Före filminspelningarna. Och sminkade av sig efteråt.

Vem skulle inte vilja sova i det här vackra sovrummet? Jag skulle mer än gärna göra det. Undrar om där finns spöken?

I filmen var det Fannys dotter som fick sova i det blå rummet. I verkligheten bodde Gunnar Hartelius farmor i det här rummet när han var en liten pojke.

Till höger om sängen på väggen finns en svart telefonlur. Den använde man för att ringa på tjänstefolket.

Det är viss skillnad på hur det var då och hur det är nu i Sverige.

Jag fick se några gamla bevarade kläder också när jag var i det här rummet. En flickklänning och en annan klänning från 1800-talet och en hög hatt, bland annat.

Fönstren i Vita Huset är egentligen värda ett kapitel för sig. De var så vackra, vartendaste ett! Nästan som kyrkfönster. Oftast med djupa nischer.

Jag älskar gamla fönster och gamla dörrar. Vilka konstverk och hantverk de är. Fast kalla och dragiga på vintern. Och jobbiga att putsa, kan jag tänka mig.

I det här stora sovrummet sov Fanny och Zac i filmen Änglagård 3. Det var ett ombonat och charmigt rum med ett fantastiskt vackert dubbelfönster och ljusinsläpp.

Vackra gamla trägolv fanns det i alla rummen jag såg i Vita Huset.

Den här kaminen gillade jag också. Den var stänkmålad. Troligen hade man använt sig av färg från riktiga blåbär för att skapa ett mönster på kaminen.

I denna vackra nisch står en liten babykorg där samtliga små bebisar i Gunnar Hartelius släkt har fått sova den första tiden i sina liv.

Så fint att ha framme den lilla bebiskorgen fortfarande, tyckte jag.

Kanske att jag skulle leta upp korgen här hemma som mina egna små bebisar sov i en gång? Jag har gömt undan den i garderoben jag, tills vidare.

Min bebiskorg har två generationer sovit i, så här långt. Jag själv, min lillebror och så mina båda döttrar.

Den nyrenoverade lägenheten som från och med i sommar går att hyra för den som vill, ligger i Vita Husets bottenvåning. Här var förut själva köket i Vita Huset där tjänstefolket lagade all maten till de som bodde på gården.

Idag är det ett fullt modernt kök som jag tyckte var trivsamt inrett med en gammeldags charm, trots det fräscha, nya och moderna.

I lägenheten finns en bastu och en relaxavdelning. I bubbelpoolen kan man sitta och titta på TV under tiden man njuter av badet.

Det finns också tre fräscha sovrum i lägenheten och ett gemensamt ombonat vardagsrum med soffa, fåtöljer och TV.

Man får låna båt och har tillgång till sjön när man är gäst i lägenheten och man får också låna cyklar.

En liten oas för den som längtar till lugnet, som sagt, tycker jag.

Här lämnar jag Vita Huset. Jag kände väl igen de stora stenstolparna som ramade in vägen till och från gården från filmen Änglagård. Jag älskar trädalléer! Det är en särskild känsla att åka genom dem, tycker jag. Också att titta genom en trädallé är en särskild känsla för mig.

Det är spännade och intressant att få kliva in i hus från en annan tid, tycker jag. Det blir många tankar som dyker upp. Jag börjar fantisera om vilka som bodde där och hur de hade det. Också om hur olika levnadsvillkoren var för människorna då, vilka klyftor det var i samhället mellan de fattiga och de rika.

Jag tänker också mycket på hur vårt samhälle har förändrats på egentligen en ganska kort tid historiskt sett. De gamla gårdar som finns kvar har ett kulturvärde tycker jag. Jag är glad att jag fick uppleva Vita Huset så som det ser ut idag. Med mycket gammeldags charm bevarad fortfarande.

Namninsamling mot utförsäkringarna

2012-02-08T15:04:00.001+01:00

Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna hos "Stoppa utförsäkringarna av sjuka" (http://www.utförsäkrade.se).

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga.

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva.

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.

Don´t give up

2012-02-08T06:57:00.001+01:00

Om jobbet just nu

2012-02-06T08:55:00.000+01:00

Just nu jobbar jag med att göra klart årets turisttidning för Mullsjö kommun i samarbete med Tidningsbyrån i Jönköping. Klicka gärna på länken och kika in i Tidningsbyråns nya hemsida. Jag finns med på bild där tillsammans med några av de andra härliga människorna som jag samarbetar med.

Tidningen Mullsjö Turistinformation delas ut i hela Mullsjö kommun och finns att få tag i på olika ställen under hela 2012 för turister eller andra intresserade.

Det finns många intressanta tips om utflyktsmål och sevärdheter i tidningen. Mullsjö kommun har inte minst en spännande natur, tycker jag. Där finns friluftsaktiviteter för hela året. Vintertid kan man till exempel åka utförsåkning i fina slalombackar eller hundspann om man hellre vill det.

Tid för ny adressbok

2012-02-04T11:43:00.002+01:00

Idag har jag skrivit tackkort. Jag konstaterade att det är dags att jag skaffar mig en ny adressbok. En adressbok för där jag är idag i mitt liv. Med gott om plats för nya vänner. Och jag vill ha en sådan där "gammeldags" adressbok som jag kan skriva in namnen och adresserna i för hand.

Den gamla adressboken som jag har är full av namn på döda, älskade släktingar och vänner och en hel del jobbarkompisar som jag inte jobbar längre tillsammans med. Fina minnen som jag kan lägga i en byrålåda. Det är faktiskt plågsamt ibland att se namnen på alla jag älskat som nu är döda eller inte längre finns kvar i mitt liv av någon annan anledning.

Nu vill jag ha plats för det nya i mitt liv. Det som finns idag i mitt liv. Och det som ska komma.

Jag ska köpa mig en riktigt vacker adressbok till mig själv, tänker jag. Kanske redan den här helgen.

Om svek

2012-02-01T15:50:00.001+01:00

Så många gånger i mitt liv jag har känt mig sviken av människor. Så många gånger jag har förlåtit. En människa, en hundvalp, en kattunge; alla föds med känslan att lita till de andra, tror jag. Sedan händer det saker med oss genom livet som förändrar vår känsla av tillit. Till viss del är det säkert nödvändigt och bra. Fast blir det alltför många svek under ett liv, så kanske man till sist förlorar känslan av tillit helt och hållet?

Vissa av sveken i mitt liv kändes svårare än andra. Särskilt svek från människor som stod mig mycket nära som människa. Vissa svek skar djupa sår i min själ och mitt hjärta. Sår som blev till ärr. Ärr som rivs upp igen när jag upplever svek från någon eller något.

Svek ... att svika. Att lova och sedan inte hålla det man lovat. Att gå bakom ryggen på någon. Att baktala. Att överge eller lämna.

Vad är det som får människor att svika? Rädsla, kanske? Eller oförmåga till empati?

Vad är det som gör att vissa människor blir svikna fler gånger i livet än andra? Alltför stor tillit till andra, kanske? Eller en förmåga att tro alla om gott? En förmåga som ibland kanske kan vara på ont? Eller är det bara otur?

Vad är det som gör att jag så ofta valt och väljer att förlåta den som svek mig? Hur många gånger ska man förlåta den som sviker? Ska man lämna den människa som sviker redan vid det första sveket? Eller ska man ge den människan en andra chans? En tredje?

Kan jag lita på att det finns någon människa i världen som aldrig skulle svika just mig? Jag vet inte.

Det jag vet är att svek gör väldigt ont. Jag önskar att jag själv inte svikit någon annan människa. Fast säker kan jag inte vara. Jag kan inte veta hur någon annan uppfattar just mig och mitt handlande.

Hur tänker du kring svek?

Mimmi intar kattens matplats

2012-01-31T15:34:00.000+01:00

Idag när min katt skulle äta ur sin matskål gick Mimmi dit och ställde sig alldeles nära intill min katt. De är ungefär lika stora nu, Mimmi och katten. I alla fall om man räknar med Mimmis krulliga päls.

De stod där tillsammans på golvet och tittade ner i min katts matskål. Min katt åt någon bit. Mimmi tittade på. Plötsligt vände sig min katt om och gick därifrån.Mimmi försökte hoppa på henne bakifrån, liksom "para sig" med henne. Eller om hon nu lekte, vad vet jag.

Där gick gränsen för min katt. Hon stack iväg så fort benen bar henne. Sedan fixade jag så min katt fick äta sin mat uppe på köksbordet i lugn och ro.

En så otroligt snäll katt jag har. Hon är nästan för snäll mot lilla Mimmi. Fast hellre det än motsatsen i alla fall.

Jag undrar var uttrycket "som hund och katt" kommer från? Inte från hur min hund och min katt har det tillsammans i alla fall så här långt. I morse gick min katt medvetet rakt fram och la sin nos mot Mimmis nos. Mimmi såg något förvånad ut och stod alldeles stilla efteråt. Lika förvånad var jag. Och glad.

Gränsen för mig

2012-01-30T15:13:00.000+01:00

Gränsen för vad som är möjligt för mig sätter jag själv.

Ingen annan.

(Anna-Karin)

Om att vara förebild

2012-01-28T20:51:00.002+01:00

Så här vill jag vara som förebild, för mig själv, mina döttrar och kanske också för andra:

Jag vill vara en förebild för att hoppas, för att vara modig, för att våga vara medmänniska, för att skaffa sig ett bra liv, trots allt, för att vägra vara ett offer och för att våga göra verklighet av sina drömmar.

Jag vill också gärna vara en förebild för att våga vara den som ser och lyssnar till människor i utanförskap av olika slag. Allra mest tacksam och ödmjuk känner jag mig de stunder jag får vara en röst för människor i utanförskap som kanske inte själva orkar ha en röst längre.

Hur vill du vara som förebild?

Valpkurs hos SBK med Mimmi

2012-01-27T08:29:00.002+01:00

Igår var jag, Mimmi och tonåringen på valpkurs hos Svenska Brukshundsklubben. Det var en introduktion inför den riktiga valpkursen. SBK håller på att utbilda nya instruktörer och behövde hundvalpar att träna på (och hundägare också, säkert). Så jag tog chansen till en gratis valpkurskväll med Mimmi.

Först gjorde tränarna ett valptest på de olika hundarna som var med. Jag fick veta att Mimmi är en mycket social hund, hon har lätt att skapa sig en minnesbild, vilket är viktigt för att kunna lära sig saker, nosövningar passar henne perfekt och hon kunde slappna av tillräckligt mycket i den stressande, nya miljön med alla hundar och nya dofter för att hon kunna leka med en boll utan problem.

Det gick åt en hel del prinskorv under kvällen. Prinskorv är bättre belöningsgodis än det hårda godiset som jag köpt i djuraffären, fick jag lära mig. Jag fick lära mig olika lätta övningar för att träna med Mimmi. En kontaktövning som heter Snurran, en annan som heter Åttan. En nosövning som kallas Rutan. Där trampade jag upp en stor ruta i snön och sedan kastade jag ut små, små prinskorvsbitar i snön. Sedan satte jag ner Mimmi. Utan problem nosade hon rätt på och slukade varenda liten prinskorvsbit.

Jag vågade släppa Mimmi utan att ha henne i kopplet igår kväll. Jag har känt mig osäker på det förut. Hon är så liten och svart och busig och det är så mörkt på morgnarna och kvällarna. Det var inga som helst problem när jag eller tonåringen kallade på henne, hon kom som skjuten ur en raket.

Jag fick också lära mig att det är viktigt att inte tjata sönder "Kom hit"-kommandot. En gång räcker. När det gäller hyss är det bättre att ignorera dem än att säga nej. Det handlar om att förstärka och bejaka det positiva i hunden.

I morse när jag plockade ur diskmaskinen, tänkte jag på hur livet och vi människor skulle bli om vi också gjorde så; ignorar det negativa i varandra och bejakar det positiva. Kanske något att träna sig i, det också. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det är så som jag försökt att vara som mamma, även om jag säkert inte alltid har lyckats med det.

Jag fick också lära mig hur viktigt det är att "jag" är "roligast i världen" för Mimmi. Om jag så behöver slänga mig i en gyttjepöl för att vara det. Mycket lek ska livet vara med en liten hundvalp. Och inte lika mycket träning, små stunder på fem minuter med träning, gärna ett par gånger om dagen. Nu har jag en lång lista på olika saker att lära både mig själv och Mimmi.

Det var så roligt i går kväll på valpkursen. Både att se Mimmi och att också träffa andra hundägare, hundar och inte minst de kunniga ledarna. Jag kände mig väldigt glad efteråt.

Mycket frisk luft fick jag också på köpet. Det är bra för mig. Jag har fått förkylningsastma och det piper i bröst på mig och gör mig alldeles matt ibland.

Jag tog med mig kameran till valpkursen, jag tänkte att jag skulle ta något kort. Fast när jag väl var där glömde jag allt vad fotograferande heter.

Läkarbesök för nytt sjukintyg - nu igen

2012-01-25T19:14:00.002+01:00

Idag har jag varit hos min läkare igen för att få ett nytt sjukskrivningsintyg. Det är lika deprimerande varje gång att läsa det min läkare skriver om mig. Hälften av de stressrelaterade besvär jag har kunde vara nog, tänker jag för mig själv.

Ändå är jag inte alls en sådan person som sitter och klagar hos min läkare. Tvärtom har jag en tendens att försöka inbilla mig själv och tala om mig själv som att jag är både starkare och friskare än jag tydligen egentligen är.

Det är tufft att se svart på vitt hur det är med mig. Fast hon vill mig väl, min läkare, det vet jag. Och det är som det är med mig. Jag duger ändå precis så som jag är. Det är att vara människa att inte alltid orka. Att inte alltid vara perfekt. Att ibland bli svag, tappa kraft.

Fast ibland, i mörkret på natten om jag inte kan sova, så inbillar jag mig att allt ska bli som det var en gång. Att jag ska bli så stark att jag kan jobba för fullt och hålla igång så som jag gjorde en gång i tiden.

Min läkare skriver i intyget att det är fantastiskt att jag kommit dit jag har, att jag kan jobba 25 % idag. Jag får väl känna mig nöjd med det då, tänker jag. Sedan får jag se vad som händer med mig. Ibland händer det att verkligheten är underbarare än dikten.

Jag älskade verkligen mitt jobb och att kunna jobba. Jag älskade att ha jobbarkompisar att arbeta tillsammans med, fika och småprata med. Jag älskade att känna att jag fanns med i en arbetsgemenskap. Jag älskade känslan av att vara självförsörjande.

Det är en sorg som väcks till liv varje gång jag får mitt nya sjukskrivningsintyg i handen igen. En tyngd jag bär i mitt bröst.

Acceptans, tålamod, tillit, tacksamhet, det övar jag mig i nu igen.

Nu hoppas jag att FK godkänner det nya intyget från min läkare. Den här gången är jag sjukskriven till slutet av maj till 75 %. Det kommer att bli tätare läkarbesök för mig nu än det var förut på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Det finns det som är positivt med det, tycker jag. Och så finns det det som är negativt med det.

150 kronor kostade läkarbesöket för mig idag, för att jag skulle få ett nytt sjukskrivningsintyg från min läkare. Jag får alltså numera lägre ersättning i det nya sjukförsäkringssystemet. Jag har förlorat all ersättning från den privata sjukförsäkringen jag hade eftersom jag utförsäkrades och jag får betala mer för att få ett sjukskrivningsintyg eftersom det krävs fler läkarbesök nu än förut.

Så, ni som läser här i min blogg; se till att ta hand om er och hålla er friska. Att vara sjukskriven är ingen lek. Särskilt inte sedan man började utförsäkra sjukskrivna människor. Det känns som att befinna sig i en labyrint och aldrig hitta vägen ut ur den, hur mycket man än försöker att göra det.

Utförsäkringarna är en stor flopp, som jag ser det. Ingen sjuk människa blir bättre av press eller stress. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan de som beslutat om utförsäkringarna förstår det. Om de ens vill förstå det.

Som "grädde på moset" fick jag telefonsamtal om min mamma idag efter att jag varit hos min läkare. Man hade kunnat konstatera varifrån blödningen hon hade häromveckan kom ifrån. Det kändes båda bra och väldigt sorgligt på samma gång. Visshet är ändå bättre än ovisshet. Fast stenen i mitt bröst blev ännu tyngre efter det telefonsamtalet.

Jag känner som att; "Snälla livet ... kan jag inte bara få vara ifred?".

Utmattningströtthet

2012-01-24T07:38:00.002+01:00

Så trött jag är nu för tiden! Visst, jag är förkyld och det är en del av tröttheten. Fast det är en annars sorts trötthet jag känner också. Jag har ett rejält bakslag. Känner av utmattningströtthet mer än vanligt. Vissa stunder får jag knappt ihop min kropps rörelser. Det känns som att huvudet inte hänger med kroppen. Jag är i obalans. Panikattackerna är starkare än de var för ett år sedan.

Jag har jobb och jobbar till 25 %. Fast det är så mycket trögare för mig nu än det var för ett år sedan. Jag var på ett möte häromdagen. Som det ser ut nu kommer jag att ha ungefär samma jobb det här året som jag hade under 2011. Med mitt förnuft är jag tacksam för det, fast känslomässigt känner jag det inte. Det är som att jag inte orkar.

Jag kände stort stöd när jag fick kontakt med min psykolog igen före jul. Men nu är han sjukskriven sedan jul. Jag försöker tänka på råden han gav mig. Jag har ingen lust alls att fastna i en depression igen. Fast jag är på gränsen till det och har varit det länge nu.

Förnuftsmässigt kan jag förstå att jag är trött efter allt som hände under 2011; utförsäkringen, allt kring min mamma och en del annat också. Jag har deppigare tankar än jag haft på länge. Svårt att fatta beslut. Koncentrationssvårigheter. Sömnstörningar. Inte mycket lust att ta mig för annat än det mest nödvändiga.

Jag vet att jag behöver ta särskilt väl hand om mig nu. Fylla på med det som gör gott i just mig. Göra saker som jag har lust att göra. Fast det kan vara svårt när lusten inte hittar till mig. Mimmi gör gott i mig. Hennes livsglädje är smittsam. Jag är glad att jag skaffade henne.

Imorgon ska jag till min läkare igen. Min "nya" sjukskrivning efter utförsäkringen går ut den 30 januari. Nu ska jag be om en förlängning och så blir det en process igen, en väntan innan jag vet om jag får pengar eller inte.

Jag är så trött på det här, jag är så trött på att inte få vila och läka samman i lugn och ro i min egen takt.

Jag gör yoga. Mediterar. Kramar hoppet.

Tid för återhämtning.

Mimmis första dusch

2012-01-21T09:18:00.002+01:00

Den här veckan var det dags att tvätta Mimmis päls första gången. Jag köpte särskilt valpshampoo och särskild valpbalsam. Den skulle inte svida i ögonen, stod det på förpackningarna. Jag fick känslan av att ha hand om en liten bebis, nu igen.

Tonåringen och hennes kompis hjälpte mig med Mimmi. Vi undrade hur hon skulle reagera. Först gnuggade vi in shampoo-lösningen i hennes päls. Det gillade hon, fyra händer som masserade henne. Vem skulle inte gillat det? Shampoot? Ja, det gillade hon också. Slickade i sig som om det hade varit saft vi höll på att gnugga in henne med.

Sedan in i duschen för att skölja av shampoot. Mimmi är inte alls rädd för vatten. Jag vet fortfarande knappt vad hon är riktigt rädd för, egentligen. Hon stod och nosade ner i avloppsbrunnen i duschen när tonåringen duschade henne. Helt obesvärad. Som att hon inte gjort annat i sitt liv än att duscha.

Helt plötsligt fick vi se vad vi egentligen köpt; så mycket päls och så lite hund! Vilken liten krabat hon är egentligen, Mimmi. Så liten och tunn under all den där krulliga, svarta pälsen. Ändå tar hon redan så stor plats både i våra liv och i våra hjärtan.

Sedan gjorde Mimmi precis som en riktig hund ska göra, skakade på hela sig så mycket hon kunde så att både vi och väggarna blev blöta. Så ingnuggad igen. Den här gången med balsam.

In i duschen. Mimmi stortrivdes. Vi runt omkring hade mycket svårt att hålla oss för skratt. Jag ville inte skratta åt min lilla blöta hund. Jag fick hålla handen för munnen och det kändes som att jag skulle kikna när jag såg Mimmi så där dyngblöt som hon var i duschen.

Vad är det som gör att hundar ser så roliga ut när de är blöta?

Mimmi efter pälstvätten och duschen.

Jag gav Mimmi en godisbit efter duschen. Mest för att vi skulle få en bild på henne när hon lyfte på sitt huvud. Jag tror att Mimmi tyckte duschen var tillräckligt rolig utan att hon skulle behöva någon belöning efteråt, egentligen.

Ja. Vad ska jag skriva här? Blöt hund, kanske. Jag är som när jag var småbarnsmamma igen. Vill fotografera Mimmi i allt hon gör. Föreviga, föreviga ... Hålla kvar de ljuva ögonblicken. Valptider går över så snabbt.

Liggande blöt Mimmi dvärgpudel. Jag undrar vilken hundras man skulle gissat på om jag inte skrivit dvärgpudel under bilden. Det är inte lätt att se vilken ras det handlar om när det är en blöt hund på bilden.

Nu tycker jag att det luktar blöt hund här i min blogg. Känner ni andra också det? Det är annars i bloggen Quila & Ronja som jag tycker att det brukar lukta blöt hund. Jag skickar en särskild hälsning till bloggaren Quila & Ronja som alltid har så fina bilder på sina två hundar i sin blogg.

Tänk att det luktar blöt hund i min blogg också nu. Livet är märkligt. Drömmar kan bli verklighet. Det är Mimmi ett levande bevis för.

Efteråt höll jag lilla blöta Mimmi i det stora, rosa badlakanet länge. Nu luktade Mimmi inte hund längre. Hon luktade shampoo. Vi försökte föna henne. Fast det kändes som att hon inte gillade att det blåste, så vi struntade i det.

Jag satte mig i den sköna fåtöljen med henne och höll om henne. Hon somnade efter en liten stund och sov länge i mina armar.

Ärligt talat somnade jag nästan själv också, där i fåtöljen.

Om kärlek

2012-01-18T07:23:00.001+01:00

Jag älskar min trädgård!

Trots att den ofta inte alls gör som jag vill. Trots att den väljer sitt eget sätt att växa på. Självständigt, utanför min kontroll.

Jag älskar min trädgård!

Trots ogräset. Ibland till och med tack vare ogräset. Som den första gången min igenväxta rabatt var full av vita hundkexliknande blommor som inte alls kom från hundkex utan från det ökända ogräset kirskål. Och jag undrade över, vad det var för vackra, nya blommor som dykt upp i min trädgård. Som lyste upp mörkret i den undangömda, glömda delen av min trädgård.

Jag älskar min trädgård!

Trots att den alltid har ställen och hål där något inte känns i balans. Hål som behöver fyllas med något. En ny blomma. Eller en blomma i en helt annan färg. Eller kanske med jord så att jag inte hela tiden går ned mig och snavar i den där gropen.

Jag älskar min trädgård!

Trots att jag inte vet om min trädgård älskar mig tillbaka. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att fråga min trädgård "Älskar du mig?". Vi har inte alls den sortens relation, jag och min trädgård.

Kärlek, så märkligt. Ge och ta, sägs det. Kärlek, så märkligt. Till så många. Till så mycket. Till mig själv. Så mycket som jag älskar. Djuren, min trädgård, nära och kära, musiken och orden inte minst. Att skriva.

Tänk om jag slutade fundera över om de människor jag älskar, älskar mig tillbaka? Tänk ... om jag älskade människor och mig själv på samma sätt som jag älskar min trädgård? Släppte dem fria. Älskade dem trots "ogräset", trots håligheterna, trots det icke perfekta, det ofulländade?

Tänk ... om att älska är att aldrig fråga "Älskar du mig?".

Tänk ... om att älska är just att älska.

Och att älska är allt.

If people are trying to bring you down ...

2012-01-17T09:09:00.001+01:00

Utförsäkrad fick hyra från Rix FM

2012-01-16T12:29:00.003+01:00

Hört på Rix FM i morse: Kvinna sjukskriven sedan tre år tillbaka på grund av skador efter svår trafikolycka och numera utförsäkrad, önskade att få pengar till sin hyra i Rix FM. Hon hade ingen möjlighet att få bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

Rix FM fixade det. De betalar nu en månads hyra åt den utförsäkrade kvinnan. Detta är Sverige år 2012, mina kära vänner som läser min blogg. Jag ber er att sprida orden/berättelsen till så många människor som ni känner. Jag tror att ögonen behöver öppnas för många människor när det gäller utförsäkringarna. Många förstår fortfarande inte hur svårt vem som helst kan drabbas av utförsäkringarna; du själv, din dotter eller son, en förälder, en vän eller din granne.

Vem som helst kan råka ut för till exempel en trafikolycka och få men för livet. Ska man då behöva ringa till Rix FM för att få sin hyra betald?

Utförsäkringarna är inhumana och ska stoppas omgående, anser jag.

Den första kloklippningen

2012-01-14T09:13:00.000+01:00

I förrgår gjorde jag och tonåringen den första kloklippningen på Mimmi. Ungefär en gång i veckan ska man klippa klorna på en liten hundvalp. Mimmis klor var nyklippta när vi hämtade henne hos uppfödaren. Därför har vi inte behövt klippa klorna på henne förrän nu.

Om man inte vill klippa klorna själv på sin hund, kan man göra det till exempel på Djurmagazinet eller Rilo här i Jönköping. Då kostar det hundra kronor. Ganska mycket, tycker jag, för att få klorna klippta på en hund. Bättre att försöka vänja Mimmi vid att det är vi själva som klipper klorna på henne och att göra det till en fin upplevelse för henne.

Jag virade in henne i en varm, mjuk fleecefilt och höll henne i mitt knä. Sedan tog jag fram en liten tass i taget och höll den i min hand. Tassarna var alldeles avslappnade. Jag matade henne med hundgodis medan tonåringen klippte klo efter klo.

Det gick hur bra som helst. Tonåringen är van vid att klippa klorna på sin dvärgvädurkanin.

Jag är som så ofta både oborstad och osminkad på bilderna här i min blogg. Fast jag ler i alla fall. Sådan matte, sådan hund. Trött är jag också, efter det som hände med min mamma häromdagen. Oförutsedda händelser, oro och sjukhusbesök tar på mina krafter. Jag försöker att återhämta mig nu igen så gott jag kan.

Gästbloggare: Christian Johansson, författare

2012-01-13T08:19:00.001+01:00

Idag har jag äran att ha en gästbloggare i min blogg. Det är författaren Christian Johansson, född i Umeå, uppvuxen i Habo och sedan drygt åtta år gift och bosatt i Newcastle i norra England.

Christian har skrivit en berättelse på temat Tjugondag Knut. Den dagen julen ska kastas ut, tycker i alla fall jag. Vad huvudpersonen i Christian Johanssons nya bok, "Herr Lombardo", tycker om det, det vet jag inte.

Christian Johansson kommer ut med sin bok "Herr Lombardo" den 30 januari i år på förlaget Ord Text Mening. Mer att läsa om själva boken finns på hemsidan Christian Johansson. Förutom "Herr Lombardo" har Christian skrivit böckerna "Ars Moriende", "Förflyttarna" och "Pussel".

Tack, Christian, för att du bad om att få gästblogga hos mig.

Mycket nöje önskar jag dig som läser det Christian skrivit speciellt för min blogg.

Tjugondag Knut möter Herr Lombardo

Julen är så över igen. Knut står för dörren med mössan i hand och jagar på oss. Ut med granen. Ner med dekorationerna. Det är dags att gå vidare mot ljusare tider.

För er som kan er historia så vet ni att Knut ursprungligen dök upp den 7 januari istället för den 13 som vi firar nu. Detta skedde 1680. Knut flyttades med och det var kyrkan som hade ett finger med i spelet och ville förlänga julhögtiden i en vecka så att den varade i tjugo dagar istället för de tretton som den varar i många andra länder. Man kan, om man inte har något bättre för sig, räkna dagarna mellan julafton och tjugondag knut och konstatera att det borde heta: ”Tjugoförstadags Knut” istället. Räkna själv så får du se. Knut is running late.

Knut förresten, var ett helgon, som tror sig ha blivit mördad av sin kusin Mange. Varför är man inte helt säker på, men det har förmodligen någonting med fusk i Word-feud att göra.

Herr Lombardo har ännu inte nått helgonstatus. Han är heller inte katolik. Ja, om sanningen ska fram, så är han inte särskilt religiös över huvudtaget. Detta beror till stor del på att han under sin uppväxt plågades av präster under sina studier i södra Frankrike. Varje sommar tvingades han resa från internatskolan i London till Frankrike för att fortsätta sina studier där. Med tiden kom han att avsky både studierna och prästerna som med sina hårda spön och vassa nypor lärde ut livets hårda regler.

Detta fick den gode Lombardo att med tiden ta avstånd från kyrka och religioner. Om det fanns en gud däruppe så var denne knappast på Lombardos sida och ingen i den familj som Lombardo tillhörde - men knappast var en del av - var mycket för det gudomliga. Religion kunde man ägna sig åt bakom stängda dörrar.

Helgonet Knut och Lombardo har inte många likheter. De kommer från olika länder, har olika bakgrund, drabbades av olika öden och där den ene blev helgon blev den andre en karaktär i en bok.

MEN, det finns trots allt en liknelse som är viktig och det är att de kommer båda till din dörr och har båda en agenda. Knut kommer för att köra ut julgästerna. Herr Lombardo kommer för att stanna.

En är ett helgon. Den andre är en man med en mycket mörk hemlighet.

Den ene kommer den 13 januari. Den andre den 30:e.

Vågar du öppna?

Glad tjugondag Knut!

Christian

Mer om Herr Lombardo finner du på christian-johansson.com

På sjukhuset med mamma

2012-01-12T18:42:00.002+01:00

Idag blev det mer än sju timmar på sjukhuset med min mamma. Hon fick åka in akut i morse med ambulans.

3 1/2 timmar tillbringade vi i ett undersökningsrum på akuten. Det var så många olycksfall idag, förklarade man det med och bad hela tiden om ursäkt för att mamma fick vänta så länge. Vi mötte många empatiska människor bland personalen på Ryhovs sjukhus. En sköterska gav både mamma och mig nyponsoppa, ostsmörgås och té.

Det är tur ibland att man inte vet på morgonen när man vaknar, vad man har framför sig. Jag hade egentligen planerat för något helt annat den här dagen.

Mamma är hemma nu igen ikväll. Man har inte hittat orsaken till blödningen hon hade.

Det är tufft när föräldrar åldras. Jag känner mig så trött ikväll.

Jag önskar att det här var en engångsföreteelse.

Mimmi pussade mig mycket när jag kom hem från sjukhuset. Det kändes fint.

Den lilla i oss alla

2012-01-11T20:55:00.004+01:00

Om man känner sig lite vilsen i världen och kanske lite ensam och lite sorgsen, kan man fundera över vad man tyckte om att göra när man var liten och börja göra de där sakerna igen. Så kan man hitta till den man egenligen är längst där inne.

I alla fall om det stämmer som coachen Elizabeth Gummesson berättar om i senaste numret i Tara. Hur som helst, antingen det fungerar eller inte, så fick hennes tankar mig att börja fundera över vad jag tyckte om att göra när jag var liten.

Det var mycket som jag tyckte om att göra när jag var liten, säkert mer än vad jag minns. Här är i alla fall en del av det som jag tyckte om att göra. Vad tyckte du om att göra när du var liten?

När jag var liten tyckte jag om
att springa i skogen
hoppa över stenar
klättra i träd
spegla mig i vattenpussar
plocka blåbär i skogen
fiska
plocka blommor
fånga fjärilar med fjärilshåv (fast jag släppte dem alltid)
fantisera
leka med kompisar
leka mamma, pappa, barn
gunga högt ...
sparka av mig trätofflorna när jag gungade som allra högst för att se hur långt bort de skulle hamna.

När jag var liten tyckte jag om att
leka med dockor
leka postkontor
leka kurragömma och tafatt
leka att jag var Pippi Långstrump
göra tidningar och sälja
skriva sagor och dikter
skriva kärleksbrev till den fräkniga, söta, lockhåriga killen i klassen
rymma
gömma mig så ingen hittade mig
krama min mamma, pappa och min lillebror och alla andra som jag älskade så mycket.

leka i lekstugan
åka spark
cykla
klä mig i underklänning och dansa
leka att jag var en balettdansös
leka skola och vara fröken
spela teater
vara med djur.

När jag var liten tyckte jag om att
äta godis
dricka läsk
äta glass
äta köttbullar med lingonsylt
äta blodpudding med lingonsylt
lyssna på musik
sjunga
få paket
gå i söndagsskolan
överraska
busa
spela piano
rita och måla
läsa böcker
gå på kalas.

Allt i vilken som helst ordning eller ingen ordning som helst.

Ibland längtar jag efter att möta den lilla flickan jag var en gång någonstans på en gata. Leka med henne. Prata med henne om vad hon funderar över, hur hon har det. Få henne att skratta tills hon kiknar.

Fast det är inte på någon gata som jag hittar den lilla flickan jag en gång var. Det är inom mig själv jag kan hitta henne ibland. Hon är kvar där. Ibland kommer hon fram en stund. Hon är busig, väldigt glad och fantiserar mycket. Hennes mun är nästan rektangulär när hon skrattar. Hon skrattar så stort att man nästan bara ser ett enda stort skratt i hennes ansikte när man tittar på henne.

Den lilla flickan som jag var en gång, var en riktigt glad liten unge med massor av drömmar och full av tillit till människorna nära henne.

Talgoxens första vårdrill

2012-01-10T09:07:00.000+01:00

Igår hörde jag talgoxen sjunga sin vårdrill i solskenet för första gången i år.

Det känns lika härligt varje första gång jag hör den så här i januari. Det ger mig vårkänslor. Sången trotsar snön, isen och kylan. Ger hopp om sol, värme, vår, grönska och blommor. Fågelungar.

Det är normalt hos mig att höra talgoxens vårdrill någon gång i mitten av januari.

Mimmi på äventyr i stan

2012-01-10T07:45:00.004+01:00

Igår åkte Mimmi hiss. Det kallas social träning. Hundvalpen ska prova så många olika saker i olika miljöer som möjligt medan hon fortfarande inte har så mycket riskmedvetenhet. Hissen var inget problem för Mimmi. Jag undrar vad som är det. Hon är en kaxig, nyfiken och självsäker liten tjej.

Åka bil är inget problem med Mimmi. Hon är mest på landet utanför stan, så när hon kommer in till stan kan hon knappt ta ögonen från trafiken. Hon verkar motorintresserad. Jag behöver se upp så att hon inte kommer för nära bilarna och trafiken.

Jag höll ganska kort koppel när vi gick på trottoaren. Sedan gick vi in på en gångväg. Jag släppte på kopplet. Plötsligt hoppade det fram tre riktigt stora harar ur en buske. Jag har inte sett några stora harar på landet där jag bor nu i vinter. De var tydligen i stan. Mimmi tittade länge efter dem.

Sedan fick hon syn på barnen på dagisgården som lekte. Hennes svanstipp började svänga intensivt fram och tillbaka. Hon ville leka. Mimmi blir alltid lika glad så fort hon får se en människa. Hon viftar vänligt på svansen åt alla hon möter. Fast är det okända människor märker jag att hon går närmre mig. Det tycker jag är bra. Bra att hon gör skillnad på "sin" flock och de andra. Att hon känner sig trygg när hon är nära mig.

Det dök upp en vacker, stor helvit katt på gatan där vi gick. Katten hade ett vitt halsband med gnistrande stenar. Hon såg ut som den vita katten Duchesse i Aristocats. Och hon ville hälsa på Mimmi. Mimmi som är van vid vår katt ville också hälsa. Fast det ville inte jag. Det känns osäkert med okända djur som vi möter.

Jag lyfte upp Mimmi och gick iväg med henne i famnen. Den vita katten följde efter oss. Länge. Längre än jag kunde tro att hon skulle göra. Till sist vek hon av åt ett annat håll. Jag kunde släppa ned Mimmi igen.

Det händer allt färre "olyckor" inomhus nu och Mimmi gör allt mer det hon "ska" därute i stället. Hon växer så det knakar. Det märks inte minst på hennes ben. De känns lite "kalvlika".

I morse ställde hon sig upp mot min säng när jag vaknade för att hälsa på mig. Hennes tassar når upp så högt nu att hon kan ställa sig upp mot sängen. Eller mot den gamla kistan som min katt brukar sitta på. Till min katts stora förvåning. Nu får hon sätta sig ännu högre upp när hon vill vara ifred.

Plockat undan julen

2012-01-08T10:43:00.002+01:00

Idag fick jag lust att plocka undan julpyntet. Då gjorde jag det. Bäst att passa på innan den där "lusten" försvinner igen.

Den här julen har jag pyntat ovanligt lite, eftersom jag köpte mig en hundvalp i stället. Det kändes skönt idag att få undan julen på knappt en timme. Julgranarna är visserligen kvar, men de klär tonåringen av. Elljusstakarna får också vara kvar ett tag till, så länge det är så mörkt därute.

Snart ska jag köpa mig en vacker tulpanbukett till bordet och rosa vårglöd (kalanchoe) till köksfönstren. Nu väntar jag på att talgoxen ska sjunga sin första vårdrill för mig. Det brukar den göra i mitten av januari. Det är bara någon vecka kvar tills dess.

Mimmi växer så att det syns, verkligen, och hon blir allt mera kaxig. Antingen är det fullt ös eller så sover hon. En underbar liten dvärgpudelvalp är hon, verkligen. Jag kan inte låta bli att lägga in lite bilder på henne här i bloggen idag igen. Var så goda!

Grenar är gott, tycker Mimmi. Här ser hon riktigt farlig ut. Fina tänder har hon (och vassa).

"Se sån stil jag har! Kom an bara! Ska vi leka?"

Ok, kanske bäst att ta en liten paus. Tungan hänger utanför. Visst är hon söt, Mimmi. Sötare och sötare för varje dag, känns det som.

Bildcollage - Mimmi 10 veckor

2012-01-06T10:59:00.002+01:00

Ibland säger bilder mer än ord. Det är så roligt att fotografera Mimmi nu. Det händer något hela tiden. Hon växer så det knakar. Här ligger hon i hallen och väntar på att få gå ut. Det är snö ute och Mimmi älskar snö.

Mimmi är inte särskilt stor än, det kan man se på den här bilden när hon står intill rosenspireahäcken. Hon har fin hållning, tycker jag. En glad hållning. Ibland om jag känner mig hängig, så brukar jag försöka hitta hennes glada hållning i mig själv. Sådan matte, sådan hund.

När Mimmi doppar nosen i snön ser hon för härlig ut! Och det gör hon ofta, doppar nosen i snön. Mitt hjärta smälter när jag tittar på henne då och jag kan inte låta bli att skratta.

Mimmi blir alldeles vild och galen av snön en tidig morgon i januari. Det syns tydligt på den här bilden. Till och med den lilla rosa tungan hänger ut.

Mat är gott, tycker Mimmi. Särskilt gott när man varit ute och lekt i snön.

Sen så ska Mimmi försöka varva ned. Det kan ta en liten stund, efter alla dofter, ljud och intryck från naturen som hon varit med om när hon varit ute. Men här börjar Mimmi se lugn ut. Då berömmer jag henne mycket. Det är viktigt för en liten hundvalp, precis som för oss människor, att lära sig växla mellan aktivitet och lugn och ro.

Liten på jorden. Fast i mitt hjärta tar hon stor plats just nu och för lång tid framöver, tror jag, lilla Mimmi.

Så småningom lägger sig lugnet. Jag tar mig kaffe och macka. Och intill fåtöljen där jag sitter, sätter sig Mimmi på den grå hundfällen. Efter en liten stund brukar hon somna där. Ibland småvoffar hon i sömnen, hon drömmer. Vilken hundliv jag har fått! Jag är så tacksam för lilla Mimmi, som en liten ängel är hon som har kommit till mig. Fyller mig med glädje, skratt och får mig att slappna av när hon somnar i min famn.

Katten, kaninen och Mimmi

2012-01-06T09:34:00.002+01:00

Det har blivit mycket fokus på den lilla hundvalpen Mimmi i min blogg den senaste tiden. Inte så konstigt. Det är en stor händelse att få in en liten hundvalp i huset.

Här finns ju två djur till hemma hos mig. Min katt, nio år gammal och dvärgvädurkaninen som är fem år gammal. För att få lite balans när det gäller djuren här i min blogg, lägger jag in tre bilder som tonåringen tagit på katten och kaninen. Fina bilder, tycker jag själv.

Det har gått förvånansvärt bra med vår katt och Mimmi tillsammans så här långt. Vi har brytt oss mycket om vår katt också hela tiden, gett henne uppmärksamhet. Hon sätter sig på bord eller i fönster när hon vill vara ifred. Hon är nyfiken på den nya lilla varelsen.

Ibland när Mimmi sover går vår katt fram av sig själv och nosar på henne. De har också gått fram och nosat på varandra ett par gånger.

För det mesta jagar Mimmi vår katt, vill leka. Då springer vår katt iväg. Men Mimmi verkar ha kommit på att om hon går långsamt efter vår katt, så springer hon inte iväg. Så ibland gör de så, vår katt går först. Och bakom henne går Mimmi, långsamt.

Mimmi smakar på vår katts mat ibland, och dricker vatten ur hennes vattenskål. Vår katt tittar på, men visar ingen som helst aggressivitet mot den lilla hundvalpen. Jag är positivt överraskad, de är vänner så som det är nu. Mimmi vill verkligen leka med vår katt, fast det har inte vår katt gått med på. Inte än.

Vi har inte släppt samman Mimmi med vår kanin. Jag vet inte om jag vill göra det. Kaniner är riktiga ensamdjur. För att inte tala om vilka vassa tänder de har. Barbie, som ser så oskyldig ut, skulle kunna skada Mimmi riktigt ordentligt med sina stora tänder, tror jag. Fast kanske har jag fel, kanske att någon av läsarna här i bloggen vet hur dvärgvädurkanin och liten hundvalp kan fungera ihop.

När livet känns som en karusell

2012-01-05T10:55:00.003+01:00

När livet känns som en karusell.

Gäller det att försöka hitta fokus någonstans.

Allra helst inuti mig själv.

(Anna-Karin Mattsson 2012-01-05)

Mimmi dagen efter masken

2012-01-04T17:08:00.004+01:00

Daggmasken som Mimmi åt upp igår verkar inte ha ställt till något bekymmer för Mimmi. Hon mår hur bra som helst. Växer gör hon. Kortet här tog tonåringen idag. Mimmi börjar alltmer se ut som en liten pudel också i ansiktet nu.

Idag är jag förkyld. Snuvig, ont i halsen, ont i öronen och öm i hela kroppen. Tonåringen tog hand om Mimmi så att jag fick sova ut på morgonen.

Sedan kunde jag jobba ett tag, som tur var. Jag har börjat med ett större skrivarbete, turisttidningen för Mullsjö kommun. Det känns bra att komma igång att jobba igen.

När stormen Emil drog fram som mest idag ville inte ens Mimmi gå ut. Stormar är inte att leka med.

Nu ikväll är det stjärnklart. Det blåser fortfarande kraftigt hos mig. Jag kan se månen på himlen.

Valpkurs och Mimmi åt konstigt igen

2012-01-03T17:21:00.000+01:00

Idag har jag anmält mig och Mimmi till valpkurs genom Brukshundsklubben. Det är en kurs för tio deltagare och under dagtid. Det skulle passa mig perfekt. Jag får se om kursen kommer igång så småningom i vår. Man söker efter en ny instruktör till den just nu.

Jag tror att det är både nyttigt och roligt för mig och Mimmi att möta andra hundägare och andra hundar. Också att få lära sig lite om lydnadsträning, social träning och om hundar i största allmänhet.

Idag när Mimmi var ute på promenad åt hon upp en hel lång daggmask. Konstigt att hitta daggmaskar i början av januari, tycker jag. Men Mimmi lyckades i alla fall med det konststycket.

Om motgångarna i livet

2012-01-01T19:51:00.003+01:00

Motgången är ofta en förklädd vän.

Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap på sikt.

(Från en vän i cyberrymden)

Utmaning från Linda

2012-01-01T16:11:00.000+01:00

Jag har blivit utmanad av Linda i bloggen Linda, Inez och Drömma. Min uppgift är att svara på tio frågor om mig själv och det gör jag gärna. Tack, Linda, för att du tänkte på mig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

För tio år sedan var jag på väg ut ur en djup utmattningsdepression efter en mycket lång tid med stark stress i mitt liv. Jag försökte hitta tillbaka till mitt glada jag igen. Jag var sjukskriven på heltid, sörjde mycket att jag inte kunde arbeta längre och livet gick både i moll och helsvart just då. Jag var gift och hade två döttrar, 9 och 13 år gamla. Jag började känna en stark längtan inifrån mig själv att skaffa mig en katt. Det gjorde jag och idag är hon nio år gammal. Hon har varit mycket viktig för mig och gett mig och min familj så mycket glädje och kärlek.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

För ett år sedan hade jag nyligen startat eget som frilansjournalist (Skrivklådan). Jag hade långsamt tagit mig tillbaka till 25 % arbetsförmåga och jobbade med den kraft jag hade då. Jag var utförsäkrad och undrade hur det skulle bli för mig ekonomiskt så småningom. Min åldrande mamma mådde dåligt och jag gav mycket tid och kraft till henne för ett år sedan. Jag planerade för min dotters studentexamen.

3) FEM SNACKS DU GILLAR

Jordnötsringar, ostbågar, jordnötter, cashewnötter, choklad.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:

Kom i kostervals, Bä bä vita lamm, Den blomstertid nu kommer, När det lider mot jul, Små grodorna.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:

Köpa eller hyra ett litet hus i södra Frankrike där jag skulle kunna bo under vinterhalvåret och skriva, skriva, skriva. Ge en summa pengar till några organisationer som uträttar bra saker för världen, som t ex Läkare utan gränser, BRIS och Maskrosbarn. Bjuda de människor jag älskar på en resa. Bjuda mig själv på en retreatresa eller vandra den kända Pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Resa till den plats i Spanien där min pappa levde den sista tiden i sitt liv och där han också dog för 23 år sedan.

6) FEM DÅLIGA VANOR:

Vill gärna äta lite godis ibland, glömmer ibland bort att ta hand om mig själv för att orka ta hand om andra (nu kommer jag inte på fler dåliga vanor som jag har).

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

Skriva, promenera (gärna nära Vättern eller havet), yoga/meditation, titta på solnedgången eller en stjärnhimmel, vara med människor jag älskar.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:

Riktigt högklackade skor, uniform, stickad klänning som sticks, så där kortkort kjol att man ser trosorna, leopardmönstrat. (Fast man ska aldrig säga aldrig ...).

9) FEM FAVORITLEKSAKER:

Såpbubblor, pennan, pappret, laptopen och kameran.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UNDERSÖKNINGEN:

Jag avstår från att välja ut några särskilda bloggare. I stället får den som vill som läser det här svara på de tio frågorna. Antingen i en kommentar här till mig eller för sig själv eller i sin blogg. Lycka till!

Maskroskvinnans årskrönika 2011

2012-01-01T12:34:00.000+01:00

2011 - vilket år ...

Jag ska ärligt säga att jag är glad att det är över. Att det inte hade ihjäl mig. Det har känts som att vara i en torktumlare för mig, periodvis.

En hel del har jag skrivit om här i min blogg. Men inte allt. Om jag ens ska försöka sammanfatta 2011, så får det bli på ett särskilt sätt i år. Jag skriver först ned en del av det som var så jobbigt det här året. Och sedan skriver jag ned det som har varit positivt för mig. Förhoppningsvis kan jag då se att det kanske fanns en balans mitt i alltsammans. Även om det verkligen inte känts så vissa stunder det här året för mig.

Stressande, tuffa händelser 2011

Min åldrande mamma som blev så sjuk i början av året. Att bygga upp ett nätverk kring henne med vårdpersonal och hemtjänst bland annat. Sjukhusvistelserna för henne.

Utförsäkringen. Den fanns där i bakgrunden som en klump i halsen nästan hela 2011. Gav mig mardrömmar, sömnrubbningar som jag inte haft på flera år. Var också negativt stressande för hela min familj med ovissheten om hur ekonomin skulle bli för oss. Jag fick aldrig koppla av helt under sommaren. När jag skulle vara ledig hamnade jag i stället hos Arbetsförmedlingen i programmet Arbetslivsintroduktion.

Min make som hamnade akut på stroke-enheten i maj. Som tur var kom han in tillräckligt snabbt för att inte få några men. Fast han fick medicin som han inte haft förut och får ta hand om sig själv på ett annat sätt nu än han gjorde förut. De dagarna var ett trauma för oss alla, även om allt gick bra.

En till händelse när det gäller sjukdom och en mycket nära anhörig. Fast vad det handlade om behåller jag för mig själv.

Ansträngda relationer i den nära kretsen kring mig. Vad det handlar om behåller jag också för mig själv.

Utöya. En tragedi som skakade om mig och så många andra mitt under min semester i Danmark. En händelse som chockade världen fast också skapade en stark känsla av samhörighet med andra människor och att inte låta ondskan vinna över kärleken till varandra.

Stefan Livhs tragiska och alltför tidiga död som fortfarande känns smärtsam att tänka på.

Positiva, härliga händelser 2011

Jag lärde mig mycket som nybliven företagare i Skrivklådan. Jag hade lagom med arbete i förhållande till den arbetsförmåga jag har idag, 25 %. Jag fick betalt för jobben jag gjorde.

Tonåringen tog studenten. Regnet stod som spön i backen, men vad gjorde väl det när hon äntligen var klar med gymnasiestudierna.

Jag och äldsta dottern åkte till Stockholm med buss och såg Allsång på Skansen med bland andra Håkan Hellström. I Gamla Stan mötte jag tre härliga kvinnor som jag lärt känna genom Facebook för allra första gången. Vi kommer att ses igen, känner jag.

Jag hade en kort, blöt, blåsig och kall semester i Gilleleje i Danmark. Fast rödspättorna smakade sagolikt och jag fick vara nära det älskade havet och äntligen besöka Karen Blixens museum.

Äldsta dottern fick fatt i en lägenhet med eget kök och vi hjälpte henne med flytten. Jag känner stor glädje att hon trivs med både studierna och sina vänner där hon bor.

Mamma kryade på sig långsamt, fast har mycket olika dagar. Jag vänjer mig.

Jag mötte massor av härliga människor, både i cyberrymden, här i min blogg (tack till alla som läst och kommenterat här), IRL och genom intervjuerna i jobbet som frilansjournalist.

Jag började skriva på ett par böcker som jag länge drömt om att skriva.

Jag fortsatte att skriva dikter. Jag har nästan skrivit tusen dikter under två år nu. Jag övar mig i att skriva kort och mår gott av att skriva dikter, har jag upptäckt.

Jag fick in två artiklar i Newsmill, de första artiklarna där för min del. Den ena av artiklarna har idag lästs av nästan 5.000 personer och fått 148 kommentarer (Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa). Den blev en av årets mest lästa artiklar i Newsmill 2011. Det kändes stort för mig.

Jag var gästbloggare hos Christian Johansson och Sanna Juhlin.

Jag blev Veckans Rockstjärna hos Cecilia Kärvegård.

Det blev ett par mysiga biobesök under hösten.

En sagolik minisemester på Västkusten, ett minne jag sparar i mitt hjärta för alltid.

Det nybyggda inglasade uterummet njöt jag av nästan varje dag från den 7 mars 2011 ända till slutet av oktober. Trädgården började äntligen se ut och fungera som en trädgård igen efter att vi gjort om dräneringen kring huset.

Jag fick strax före jul besked om beviljad fortsatt sjukskrivning. Den dagen kändes det som att en sten föll från mitt bröst. Vilken lättnad.

Jag köpte världens sötaste lilla hundvalp, dvärgpudeln Mimmi. En dröm som jag haft i hela mitt vuxna liv och som jag önskat mig pengar till för tre år sedan, blev verklighet.

Mimmi blev "The Happy End" på mitt dramatiska år 2011. Trots att hon hann hamna på djursjukhuset för att hon ätit grus i elfte timmen av 2011. Nyårsaftonens morgon blev Mimmi pigg och glad igen och jag kunde pusta ut.

Det här är en tillräcklig beskrivning av hur 2011 varit för mig som människa. Några mycket viktiga händelser för mig under 2011 finns inte alls med här. Det finns många saker jag aldrig någonsin skulle blogga om. Saker som jag bär inom mig eller kanske delar med någon människa som jag känner stort förtroende för.

Tack 2011 för allt du gav mig som människa. Långtråkigt var du knappast. Jag lärde mig massor.

Tack för att jag överlevde också det här året utan att hamna i någon djup depression. Även om det funnits mörka tankar i mig själv inte minst under slutet av hösten, innan jag fick det positiva beskedet om fortsatt sjukskrivning till 75 %.

Välkommen 2012! Jag önskar att du kommer att bjuda på mycket kärlek, visdom, tid för återhämtning, lugn och ro, lagom med arbete och ännu mera tillfrisknande och kraft för mig.

Ett par för mig viktiga ord tar jag med mig in i 2012:

Jag säger ja till mig själv och det mitt hjärta önskar.

Jag tar ingen skit från någon som helst längre.

Jag är värd all lycka och kärlek jag kan få som människa.

Nyårshälsning från Mimmi

2011-12-31T10:55:00.002+01:00

NU mår jag bra! Äntligen har min mage kommit loss igen!

Tack alla snälla vovveälskare här i världen som tänkt på mig. Blöt hundpuss från mig till er!

GOTT NYTT ÅR!!!

Min matte är så glad, för nu slipper hon sitta på djursjukhuset med mig idag!

Hälsningar Mimmi ♥

P.S. Den stora katten här i huset hälsar också till er och tackar för året som varit. Hon tycker att det snart är hennes tur att vara på bild här i bloggen igen. Ja, ja, vi är ju två om det, numera ... D.S.

Gott Nytt År!

2011-12-31T08:15:00.001+01:00

Ett riktigt Gott Nytt År 2012 fyllt med kärlek, hopp och drömmar önskar jag alla som tittar in här i min blogg!

Mimmi är på bättringsvägen. Hon har fortfarande inte fått ut sandklumpen som är där inne i hennes mage. Veterinären har med hjälp av röntgen kunnat se att den är på väg ut. Mimmi är pigg och glad. Hon får särskilt god mat som hon slickar i sig med stor aptit. Blötfoder som nästan ser ut som mjuk leverpastej.

På djursjukhuset tyckte de att Mimmi var en pigg, glad och social hundvalp med god aptit. Då kände jag mig som en stolt matte.

Nu när det är nyårsafton och jag är nybliven hundägare, skickar jag ut en önskan om en så raket- och smällfri nyårshelg som det bara är möjligt. Det är så många djur som får lida den här helgen för att vi är så många människor som firar.

Jag fick tips från en vän i Facebook, barnboksförfattaren Sanna Juhlin, om att man kan skicka upp ljuslyktor i rymden i stället för nyårsraketer. Det är vackert, ljudlöst och stämningsfullt. Om man vill kan man skicka upp en önskan samtidigt med ljuslyktan.

Själv så nöjer jag mig med att skicka upp önskningar i rymden utan att skicka med en ljuslykta på köpet. Jag tror att mina önskningar blir lika väl mottagna däruppe i universum i alla fall, utan raket och utan ljuslykta.

Jag gick en tidig morgonpromenad med Mimmi idag, nyårsafton 2011. Det var bara jag och Mimmi ute. Stjärnorna lyste klart på den svarta himlen. Marken gnistrade av rimfrost. Det var stämningsfullt. Just nu ljusnar det därute. Det kommer att bli en vacker nyårsafton. Vindstilla. Molnfritt. Solsken.

Jag ska ge min hundvalp medicin idag. Förhoppningsvis börjar hennes mage fungera. Annars kommer jag att vara på djursjukhuset en del den här nyårsaftonen. Vad gör man inte för en älskad liten jyckes skull? Mimmi har redan tagit stor plats i både mitt och andras hjärtan. Trots att hon inte väger mer än 1,6 kilo och får plats i en handflata. Storleken på föremålet betyder inget alls för den som älskar.

Nyårslöften tänker jag inte ge några den här kvällen. Jag brukar inte göra det. Ska du ge något nyårslöfte i år och i så fall vilket?

Mimmi är på djursjukhuset

2011-12-30T14:44:00.002+01:00

Idag är en konstig och jobbig dag för mig. Min lilla hundvalp Mimmi är på djursjukhuset. Jag fick åka in med henne tidigt i morse. Antagligen har hon ätit grus eller fått i sig något annat olämpligt, så man försöker att få ordning på hennes lilla mage. Hon får dropp och smärtstillande.

Klockan 16 idag ska jag få veta om jag får hämta hem henne idag eller imorgon. Tiden går så långsamt. Jag saknar henne så att det gör ont i mig. De är snälla mot henne på djursjukhuset.

Vilken tur att det finns de som hjälper djur (och människor) som blir sjuka, tänker jag.

Bra också att jag försäkrade henne samma dag som jag köpte henne.

Det är viktigt att försäkra sina djur. Av kärlek till dem.

Intervjun med mig i Kyrkbladet Barnarp/Ödestugu

2011-12-27T20:17:00.001+01:00

Så oerhört typiskt detta är för mitt liv. Först händer inget. Sedan händer allt på en gång.

Kanske minns ni att jag blev intervjuad i höstas. Det var kyrkan där jag jobbade ideellt under nästan två års tid under min sjukskrivning som ville intervjua mig. De hade hört att jag börjat jobba.

Nu finns det numret av Kyrkbladet på nätet där intervjun med mig är med. Kika in i länken här och klicka på Kyrkbladet, gå ner några sidor så hittar du intervjun med mig där.

Nu bultar mitt hjärta ännu hårdare. För aldrig kunde jag väl ana just då vad det ideella arbetet i kyrkan skulle leda till för min del. Att jag själv valde att lämna det eftersom man sa att man inte hade råd att anställa mig. Jag gjorde ett riktigt arbete där, även om det inte var så många timmar, så jag kände att jag ville verkligen få använda mig av den arbetsförmåga jag hade, jag ville se om jag kunde hitta något annat avlönat arbete.

Jag gick tillbaka till tomheten i långtidssjukskrivningen. Där vände jag så småningom tanken "Vem vill ha mig som anställd?" till "Vem vill jag ha som chef?". Och kom fram till att det var ju mig själv som jag ville ha till chef.

Så småningom startade jag eget som frilansjournalist, Skrivklådan.

Här är länken där ni hittar Kyrkbladet och intervjun med mig. Vilken känsla jag har i mig just nu!

"I did it!"

Länk: Kyrkbladet Barnarp/Ödestugu

Habo-tidningen 2012

2011-12-27T19:51:00.003+01:00

Nu finns Habo-tidningen på nätet, Habo kommuns turisttidning för 2012 där jag skrivit och tagit foton till de flesta artiklarna. Huvudartikeln är en intervju med sångerskan, författaren och föreläsaren Lena Maria Klingvall som jag har gjort. Det finns massor av intressanta människor, evenemang och ställen att läsa om i Habo-tidningen. Intressanta utflyktsmål både för den som bor nära Habo eller långt ifrån. Många tips om sevärdheter och annat att upptäcka.

Så stolt jag känner mig över mig själv. Efter tretton långa års sjukskrivning har jag gjort detta. Mitt hjärta bultar hårt just nu. Det har varit en lång resa men värd varenda minut.

Kika gärna in i tidningen om du har lust!

Här är länken: Habo-tidningen 2012

Första veckan med Mimmi

2011-12-27T15:11:00.000+01:00

Så mycket som har hänt under Mimmis första vecka med mig. Det har blivit många glada, lekfulla stunder i friska luften för både mig själv och Mimmi. Inte visste jag att gamla virvlande höstlöv kunde vara så roliga att försöka fånga och bära omkring på i munnen. Men Mimmi älskar att göra det.

Hon gillar ALLT i livet så här långt. Slappa framför TV:n i någons knä, möta människor, springa i vattenpussar, äta mat, smaka kattmat, dricka vatten, nosa på spännande dofter från gatubrunnar, gå upp och nedför trappsteget till gatan från trädgården, sova och leka i hundbädden med sina leksaker, pussa mig, försöka få igång en lek med min katt. De leker inte med varandra än, men de är hyfsat goda vänner idag. Min katt har accepterat den nya inneboende varelsen. Det tycker jag är starkt gjort av henne redan efter en vecka.

Varje dag med en liten jycke är ett sant äventyr. Jag sover som en stock om nätterna nu, känner mig så skönt trött när jag lägger mig. Mimmi också. Sådan matte, sådan hund.

Den fina bilden på Mimmi har min bloggvän Carola gjort till mig. Tack, Carola, så glad jag är att jag lärde känna dig här i cyberrymden och så småningom också IRL.

Varmt tack till Kalle!

2011-12-26T12:34:00.000+01:00

Mycket märkligt har jag varit med om sedan jag började blogga. En av de sakerna är att jag fått en trogen läsare till min blogg som är Långarydssläkting som jag själv också är. Han heter Kalle och bor i Perstorp. Några dagar innan jul fick jag ett paket från honom som jag öppnade först idag. Jag hade sparat det för att kunna öppna det i lugn och ro när jag var ensam.

Till Kalle: Jag trodde ärligt talat att det kanske var pepparkakor eller choklad i paketet du skickat till mig. Gissa om jag blev överraskad, överväldigad och glad när där var ett hantverksarbete i silverisolit som du gjort till mig! Det lilla fatet med mitt monogram på i silver och en liten maskros ovanför, tänker jag att jag kan lägga mina smycken på när jag tar av mig dem på kvällen. Eller bara njuta av att titta på det, för det är verkligen så vackert. Ett riktigt hantverk.

Jag blev mycket glad för det fina fatet som du gjort till mig och faktiskt rörd. Jag vet inte vad jag ska kunna ge dig tillbaka. När man får något får man ju lust att ge tillbaka som människa. Jag ska fundera, men så länge vill jag ge dig ett stort tack både för det vackra lilla fatet du gjort till mig och för att du följer min blogg så troget. Också för alla andra små överraskningar, tidningsurklipp och annat som du skickar till mig så generöst och som säkert Posten också skulle tacka dig för att du gör, tycker jag. Jag har en liten tanke på mitt eget sätt att tacka dig på, men det får bli en överraskning till dig den dagen i så fall.

En riktigt God fortsättning på julen och ett Gott Nytt År önskar jag dig, Kalle.

Jag som liten

2011-12-25T23:47:00.000+01:00

Hos min mamma finns ett foto på mig som liten. Kanske är jag tre-fyra år på kortet. Jag tycker själv att jag är en söt och glad liten flicka. Som alla små ungar är. Människoungar och djurungar.

Jag var "vild", säger min mamma, vad hon nu kan mena med det, tänker jag. Vild och orädd. Jag vet att jag ofta sprang iväg. Eller rättare sagt, jag sprang och skuttade nästan hela tiden när jag var liten. När jag var fyra år rymde jag hemifrån. Eller, det var så som de vuxna uppfattade det som letade efter mig när jag försvunnit. Själv menade jag att jag letade efter min bästis eftersom hon inte var hemma. Min mormor var riktigt arg på mig den gången för att jag rymt hemifrån och skällde ut mig i telefonen. Jag berättade aldrig för någon vad det var hon hade sagt till mig. Jag kunde hålla tyst också, även om jag pratade mycket.

Jag var hopplös att ha med i affärer, har mamma berättat. En gång när jag var med henne och handlade och mamma mer fick jaga mig i affären än handla, sa en man till mamma "Köp en sele och sätt på ungen". Det gjorde mamma. Så jag gick omkring i sele när jag var liten. Precis som en hund. Jag undrar ibland hur det påverkade mig.

Jag hade mycket fantasi när jag var liten. Pratade tidigt, tydligt och mycket, säger de som kände mig då. Någon vuxen brukade säga att jag ljög, men både min mamma och min pappa förstod att jag fantiserade.

Ofta hör jag de som såg mig som liten säga att de aldrig tidigare sett en så glad liten unge som jag var. Jag tror att jag föddes glad, faktiskt. Det är jag väldigt tacksam för. Fortfarande har jag lätt att hitta till glädjen hur än det är i mitt liv.

Jag var en skuttande, dansande, fantiserande, sjungande, skrattande liten unge med massor av spring i benen. Jag drömde om att bli balettdansös eller att spela teater när jag var liten. Jag älskade att leka med mina kompisar, att springa i skogen, göra grimaser, måla och rita, leka i lekstugan, leka med dockor, gunga högt, vara med djur, hitta på fantasisånger, klättra på stenar och att åka pulka i Kalle Anka-backen på Lilla Berget på vintern. Den backen som jag egentligen inte fick åka i, för att den slutade så tvärt. Som med ett litet stup. Så när man åkt i kurvorna i backen, flög man en stund fritt fall i luften på pulkan innan man landade på marken. Då tappade man luften. Men det tyckte jag bara var kul. Jag hade väl inget riskmedvetande då, tänker jag.

Jag gillade att äta godis och att dricka läsk. Jag visste precis var min pappa gömde godiset som han brukade köpa med sig hem från Danmark när han var på affärsresa. Ibland smög jag mig in i klädkammaren till godisgömstället och tog en chokladgroda fylld med mintcrème ur förpackningen och smaskade i mig den.

Jag tyckte om att leka att jag var en prinsessa och bodde i ett slott. Jag tyckte om att leka skola med min lillebror om jag fick vara fröken. Jag lärde mig läsa tidigt, tyckte om att skriva dikter och berättelser. Drömde när jag blev lite äldre om att bli journalist, författare, präst eller nunna.

Den där lilla flickan på bilden här i inlägget, hon finns kvar i mig fortfarande. Jag kan känna igen mig själv där, i fotot. Blicken, skrattet. Någonting av det som är jag lyser igenom. Kanske är det min själ.

Jag tror att vi alla bär omkring på det där lilla barnet vi en gång var inom oss själva.

Hur var du när du var liten?

Julafton

2011-12-25T11:47:00.002+01:00

Juldagen 2012. Nä, vad skriver jag nu, då? Ha, ha ... det är ju fortfarande 2011. Men man blir lätt vimsig som nybliven hundvalpsägare, känner jag. Kanske någon hormonomställning, vem vet?

Det var en bra julafton för mig igår. Vi såg Kalle Anka hos min mamma. Sedan åkte vi hem till oss och firade med två äldre släktingar som vi firat jul tillsammans med jag vet inte hur många jular.

Jag fick julklappar som jag blev riktigt glad för. Till exempel Stina Dabrowskis nya bok om de intervjuer hon gjort med så många spännande människor och en värmedyna som luktar lavendel med blommigt tygfodral. Den kan jag värma min stela nacke med när jag suttit för länge vid datorn.

Det är en grön och skön jul i år tycker jag. I morse när jag rastade hundvalpen kändes det som vår i luften. Fåglarna kvittrade till och med.

Just nu sover Mimmi i sin hundbädd. Fler fina bilder på henne kommer här i min blogg så småningom. Troligen film också. Vi både fotograferar och filmar henne så mycket som vi kan just nu. För hon växer så fort. Hennes tassar är så där klumpigt valpiga nu. Underbara att hålla i sin hand.

Jag önskar alla mina vänner en fridfull juldag!

God Jul!

2011-12-23T16:52:00.000+01:00

En riktigt God Jul önskar jag och min lilla hundvalp!

Var rädda om er.

Frid, glädje och kärlek önskar jag er alla!

Kram!

Anna-Karin och Mimmi

Valpliv - Jag är Idolen

2011-12-22T06:57:00.001+01:00

Vill du känna dig som en idol fast rufsig i håret och precis nyvaknad?

Skaffa en hundvalp.

Jag är idolen. Mimmi är mitt största fan.

Hon vrålar (nåja, mera piper kanske) så fort hon får syn på mig. Får hon chansen att röra vid mig är lyckan fullkomlig för henne. Hon översköljer mig med pussar. Hennes pigga, svartbruna pepparkornsögon jublar av glädje.

Översvallande är en underdrift för hennes kärlek till mig. Jag känner mig som en idol.

Om sedan mitt lilla, men ack så hängivna fan, lämnar vissa spår efter sig ...

Om jag vaknar och kliver ur sängen i mörkret och känner att foten blir våt. Att där är något hårt, avlångt på golvet som luktar illa och som jag spontant känner att jag inte vill kliva i ...

Vad gör väl det. När fanet så fort hon får se mig vrålar (nåja, piper) och vilt skuttande möter mig med samma kärlek som sist hon såg mig.

Fast det bara är en minut sedan jag "gick på scenen" igen.

Valpliv

2011-12-21T07:05:00.002+01:00

Mimmi älskar snö. Vilken hundvalp gör inte det, förresten? Som tur är, så har det kommit en del snö hemma hos mig de senaste dagarna. Det är faktiskt så att jag vågar hoppas på en vit jul i år också.

Valpliv är ett enkelt liv. Åtminstone om man jämför med hur det var att ha en liten bebis. Mimmi har sovit hela natten utan att störa mig inatt också, i sin hundbädd bredvid min säng. Sedan är det en jämn rytm av sova, rasta, äta, rasta, leka, rasta, sova, rasta och så vidare. Och en hel massa gos och kel hela dagarna.

Mimmi kommer redan till mig när jag kallar på henne. Jag vet inte om jag ska tro på att hon verkligen redan fattar att hon heter Mimmi. Men kanske gör hon det. Hon får hundgodis när hon kommer till mig när jag kallar på henne "Mimmi, hit". Och jag menar, vilken hund som helst skulle väl heta Mimmi om hon/han fick hundgodis för det.

Det är tur att Mimmi plockar in så mycket glädje i mitt liv just nu. För mamma blir allt svagare och det är jobbigt att se på och inte kunna göra något åt det som sker.

Men vem vet vad som händer. Livet är så märkligt oförutsägbart att jag är klok nog att ta en dag i taget just nu. Var sak har sin tid i livet. Valptid. Och annan tid.

Välkommen hem, Mimmi!

2011-12-20T13:50:00.003+01:00

Vi for genom vinterlandskap med snötyngda granar till en röd liten stuga för att hämta vår pudelvalp Mimmi igår. Det kändes märkligt och fint och varmt i hjärtat att svepa om den lilla lockiga svarta valpen den röda fleecefilten och bära med oss henne ut till bilen. Vilken gåva hon är, det lilla livet!

Resan hem i bilen tog cirka 40 minuter och gick så bra som en resa med en hundvalp kan göra. Mimmi sov ibland och var vaken ibland. Sa inte ett enda litet pip under hela resan.

Hemma hos oss turades vi om att bära på henne. Jag lät henne nosa runt i huset. Hon åt kvällsmat med god aptit. Vi rastade henne ute i den vita snön och hon kissade både ute och inne. Hon är inte rumsren än men det kommer hon att bli snart, tror jag, om jag är noga med att ta ut henne när hon sovit, ätit och lekt.

På kvällen blev hon trött och somnade i hundbädden. Jag trodde att jag skulle bli störd under natten, att Mimmi skulle gnälla och sakna sin flock som hon vuxit upp hos.

Till min förvåning vaknade jag av mig själv på morgonen, före Mimmi. Jag smög upp, klädde på mig och la mig en stund igen i sängen med kläderna på. När jag ändå inte hörde något från hundbädden intill min säng, tände jag julstjärnan i fönstret. Där satt hon i sin hundbädd, Mimmi, och tittade på mig med sina små pepparkornsögon. Hon började vifta på den lilla pekfingerlånga svansen av glädje så fort hon fick se mig. Jag lyfte upp henne och fick blöta hundpussar i hela mitt ansikte. Snabbt på med jackan och ut i friska luften och rasta den lilla vovven.

Min katt verkar så här långt ta nykomlingen med ganska stor ro. Hon är väldigt nyfiken. Om Mimmi springer efter henne och vill leka, springer min katt undan.

Det känns nästan samma stämning i huset nu som när man fått hem en liten bebis. Samma känsla av att alla som är här försöker att vara lugna när hon sover för att inte vi vill störa henne. Det andas frid.

Mammas dröm

2011-12-18T17:56:00.001+01:00

"Jag drömde att vi alla var där, någonstans i rymden. Där var fullt av vackra blommor och det var sommar. Det var så vackert. Vi var så lyckliga allesammans. Och vi var tillsammans, alla", sa mamma där hon låg i sin säng.

Jag och yngsta dottern fick åka in snabbt till mamma idag vid lunchtid. Hon ringde och hade fått så ont i magen och mådde dåligt.

Vi stannade hos mamma i drygt tre timmar. Det tog kanske en timma innan distriktssköterskan kom efter att jag ringt runt till sjukhuset och till vårdcentralen. Man ska ta nya prover på mamma. Kanske kommer hon till ett korttidsboende så att hon kan äta upp sig.

Det är tungt att se sin mamma åldras, även om jag vet att så är livet.

Ängel

2011-12-17T13:45:00.000+01:00

Dina mjuka, ljust grå lockar som en vild gloria kring ditt vackra ansikte. Dina ljusblå, öppna ögon möter mina. Du ler mot mig.

I det småblommiga nattlinnet, koftan och de svarta skorna vandrar du omkring i den lilla yta som nu är din värld. De få kvadratmetrarna som är ditt hem. Den yta du rör dig över nu för tiden.

Julgruppen du får av mig blir du glad för. Du har inte kunnat äta nu igen. Det kväljer dig. Jag har köpt lussekatter och goda kakor med kanel och socker på. Det kväljer dig. Expressen däremot, den blir du glad för. Jag häller upp kaffe till dig och mig. Det kväljer dig.

"Man kanske inte behöver så mycket mat när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Du pratar om att du vill ha en liten begravning. Bara de allra närmaste.

"För de är de enda som verkligen finns där för en den dagen man behöver hjälp i livet", säger du. "Fast jag vill leva länge till", lägger du till.

Du ställer dig vid fönstret och tittar ut. Jag ser hur tunn du har blivit på bara några dagar. Du är vacker. Så tunn, spröd som jag aldrig sett dig förut. Nästan genomskinlig.

"Kanske behöver man inte längre något hull, när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Sedan blir du trött. Du vill lägga dig i sängen igen och vila. Du har sovit mycket.

"Man kanske behöver mycket sömn när man är på väg att bli en ängel", tänker jag. "Kanske blir man trött av förvandlingen."

Jag kramar dig mjukt innan jag går. Håller om dig länge. Dina skuldror känns som början till vingarna. Du, min mamma, är så liten. Så pytteliten. Och jag, din dotter, känner mig så stor. Du är varm, levande. Fortfarande. Alldeles klar i dina tankar. Säger vackra saker om livet till mig.

"Kanske är man så varm i hjärtat och själen när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

En dag kommer du att sväva bort från mig. Kanske blir det på natten. När världen sover.

Kanske ... släpper dina fötter från marken då. Kanske ... breder du ut dina tunna, genomskinliga armar och svävar stilla bort genom den mörka natten.

Uppåt ...

Uppåt ...

Uppåt ...

Kanske säger du farväl till mig innan du reser?

"Du låser väl om mig?", hör jag dig ropa från sängen när jag går.

"Ja, mamma. Jag låser", svarar jag.

Jag vrider om nyckeln.

Sedan strömmar tårarna nedför mina kinder.

Fast ... man behöver kanske inte fälla tårar över den, som lika stilla som en sommarvind, är på väg att bli en ängel.

Förkyld och lugn fredag

2011-12-16T16:16:00.001+01:00

Jag känner mig lite småförkyld och därför har jag mest slappat idag. Det är bra att ta hand om sig i början av en förkylning så brukar den snart vara över. Två dagar i lite lugnare tempo gör att kroppen får en chans att ta hand om viruset och rensa ut det ur kroppen. Jag dricker en hel del té när jag är förkyld. Té dricker jag varje dag, bara ännu lite mer när jag är förkyld. Vattnat blommorna har jag gjort idag i alla fall. Tvättat en liten tvätt också.

Jag har googlat om hur man får en hund rumsren. Det kommer att gå bra, känner jag. Av väderprognosen att döma verkar det bli en mild jul i år hos mig. Inte mig emot när jag ska få en hund rumsren. Vilken tur jag har!

Ikväll ska jag antingen titta på en film här hemma eller se "På spåret". Det kommer alltså att bli en lugn fredag kväll för min del.

Tänk att det är dan före dan om exakt en vecka ... det är lite svårt att fatta det, tycker jag. Nästan lika svårt att fatta som att jag kommer att ha en liten hundvalp springande runt mina fötter om bara några dagar. Så roligt det ska bli, så spännande!

Snart kommer äldsta dottern också hem för att fira jul med oss. Det känns alltid lika härligt att ha båda döttrarna hemma ett tag, det känns som en underbar gåva för mig.

Handlat hundprylar

2011-12-15T13:51:00.000+01:00

I första hand behöver en hund mycket kärlek, mat och ett hem. Precis som vi människor. Men lite annat behöver en hundvalp också. Precis som vi människor. Hur som helst inbillar man sig gärna det när man köpt sig en hundvalp. Det finns så mycket som det lockar att köpa till den lilla söta hunden.

Idag har jag och yngsta dottern köpt "start-kitet" till lilla Mimmi. Vi åkte till Rilo på Solås Center och handlade. Det blev inte så dyrt som jag trodde att det skulle bli. Alltsammans hamnade på cirka 1000 kronor och det mesta kommer att hålla under lång tid. Frånsett den lilla rosa hundselen och den stickade svarta hundtröjan som kommer att få bytas ut när Mimmi vuxit till sig. Hundbajspåsarna kommer nog också att gå åt snabbt, gissar jag.

En liten rosa rosett att sätta på Mimmis huvud (kanske på julafton) ville yngsta dottern att vi skulle ha med oss hem. Den fick vi på köpet av den vänliga kvinnan som hjälpte oss i affären.

Hundbädden föll jag för direkt. Den ser nästan ut som en svart skinnsoffa. Snygg, lätt att torka av och mjuk och gosig att ligga i för Mimmi.

Nu är det bara Mimmi som fattas. Vår katt var väldigt nyfiken på det vi handlat och nosade länge på det. Jag undrar vad hon tänker. Jag är säker på att hon känner att något är på gång. Det är liten hundvalp i luften just nu. Dagarna till måndag känns oändligt långa. Och därute faller stora vita snöflingor och gömmer allt det gröna under ett dämpande täcke.

Nedräkning ... men inte till julafton

2011-12-15T07:38:00.002+01:00

Just nu är det nedräkning hos mig. Inte till julafton. Utan till måndag när lilla Mimmi kommer hem till oss.

Vilket äventyr jag har gett mig in i, känner jag! Ett roligt äventyr.

Idag ska jag ordna med försäkringen av Mimmi. Jag har också en lista på saker som jag ska handla tillsammans med yngsta dottern. Valpfoder, tuggben, hundtäcke och lite annat. Det ska bli så roligt.

Just nu fyller jag mitt livs påse med en massa saker som får mig att må gott. Det behöver jag, för det senaste året har verkligen varit tufft för mig och slitit på mig både i kroppen och själen. När man har mycket stress kring sig, är det bättre att fylla det med saker som man blir glad av, än att försöka ta bort den negativa stressen, för att hitta balansen igen.

Nu har oron kring ekonomin lagt sig och det är som att en sten fallit från mitt bröst. Jag känner mig så rik igen, även om kanske inte "rik" på det sättet som andra tänker sig det ordet.

Att få glädjen att kunna förverkliga en dröm som man burit på länge, så som jag nu gör genom lilla Mimmi, är nog bland det mest anti-stressande som finns.

Jag är hundägare!

2011-12-13T19:19:00.000+01:00

När jag började blogga för tre år sedan drömde jag om att en dag kunna skaffa mig en liten hund. Jag minns att jag skrev till Linda i bloggen Inez och Drömma och till bloggaren Quila & Ronja och frågade om hur det var att ha hund.

Idag, Luciadagen 2011, har jag blivit hundägare. Jag har köpt en liten svart dvärgpudelvalp som jag döpt till Mimmi. Hon är åtta veckor gammal.

På måndag kväll ska jag och yngsta dottern hämta hem henne.

Drömmar kan bli verklighet. För kanske fem år sedan satte jag en bild på en dvärgpudel på frysen i mitt kök. Jag kände stark längtan efter en hund. Den allra bästa "medicinen" för just mig kände jag. Och dessutom det perfekta sällskapet när man jobbar mycket ensam hemifrån som jag gör.

Nu är inte bilden längre "bara" en dröm. Idag är den verklighet.

Får jag lov att presentera: Mimmi, åtta veckor, min egen lilla hundvalp.

Om ångest - del 4, tankarna

2011-12-12T10:39:00.002+01:00

Det här inlägget kommer att handla om varför vi tänker och hur tankarna fungerar. Hmmm ... intressant. Komplicerat. Och samtidigt faktiskt enkelt på något sätt. Jag har lärt mig massor som jag inte visste förut genom att läsa om tankarna.

Grubblande är något som ofta hör till ångest. Det är därför tankarna kommer in i bilden också när det gäller ångestproblematik.

Några saker har varit särskilt viktiga för att vi människor ska ha kunnat överleva genom årtusenden. En sådan sak är vårt mycket effektiva stressystem, det som vi behöver om vi skulle möta en stor, arg björn i skogen, t ex.

Som bonus har vi fått våra tankar, eller larmsystemet som man också kan kalla det. Vi har en inbyggd hotradar som inte bara scannar av vår omgivning, bedömer den och jämför med andra erfarenheter, utan som också associerar till bland annat ord och tidigare tankar och drar slutsatser. Därför kan vår stressreaktion slå till hela tiden och ibland utvecklas till ångest, också när vi har det lugnt. Oro-tankar kring t ex ekonomi kan framkalla ångest.

En av tankarnas mest fantastiska egenskaper är förmågan att kunna koppla ihop olika saker med varandra. T ex kan man känna en doft av kanel och plötsligt tänka på barndomens julgröt. Mycket av vår inlärning bygger på denna förmåga.

"Baksidan av associationsförmågan är att den är helt automatisk. Vi associerar alltså vare sig vi vill det eller inte. Kopplar ihop det ena med det andra oavsett det är sant eller inte. En annan nackdel är att vår associationsförmåga är särskilt bra på att associera det som är negativt. Här är en associationsövning som kallas "Citronen" som du kan testa om du har lust:

"Citronen

Sitt ner och slappna av en kort stund. Det räcker att du drar ett djupt andetag och sakta släpper ut luften.

Så tänker du dig att du håller en citron i handen. Det är en stor citron, och du känner det knottriga skalet mot din hand. Den är lysande ljusgul, och nästan tung att hålla i.

Du tar fram en liten kniv och skär den i två halvor. Det ljusgula köttet blänker fuktigt. Du ser en droppe fruktsaft som rinner ned över kanten. Den är verkligen mogen och saftig, den här citronen!

Så för du den till munnen och låter tänderna sjunka ned djupt i fruktköttet!

Kände du en särskild känsla i munnen när du tänkte dig in i situationen? Var det så att saliven började rinna till? Kanske kunde du till och med känna en syrlig smak? Då måste man ju undra vad det handlar om! Du tänker på en citron - och din kropp reagerar som om du hade en citron framför dig! Var tanken sann? Var känslan sann? Är det så att du har en smygcitron i fickan?

Om enbart tanken kan sätta igång en kroppsprocess av det här slaget - vad händer då med andra tankar som:

Jag hinner inte det här! Jag är värdelös!
Blir inte det här bra kan jag lika gärna byta jobb!

Är tankarna "sanna"? Vilka känslor väcks? Är känslorna "sanna"? Mår vi bättre av att uppfatta tankarna som sanningar? Fundera gärna på det en stund innan du går vidare."

Ord som smittar

Tankarnas viktigaste funktion är alltså att upptäcka och analysera hot, dvs allt som är eller skulle kunna bli obehagligt på något sätt.

För att detta "larm" ska vara verkligt effektivt är det så konstruerat att vi inte ens behöver ha upplevt en sak själv för att den ska skapa obehagskänslor. Genom förmågan att koppla ihop allt som har det minsta med varandra att göra blir larmet supereffektivt, och slår på stup i kvarten.

I praktiken innebär det att du, om någon har berättat för dig att det skedde ett hemskt mord efter en vandringsled du brukar gå, tänker på det då och då när du besöker denna. Kanske känner du dig till och med lite rädd, trots att det var flera år sedan. Och till och med när du får reda på att det bara var en påhittad historia kan obehagskänslorna dyka upp! Dessutom - även andra vandringsleder kan i fortsättningen väcka samma oro!

Ord som smittar

Ytterligare ett exempel på hur ord kan smitta:

Kanske har du märkt själv hur du faktiskt blir en aning mera stressad av att tala om stress! Eller mera nedstämd av att tala om hur dåligt du mår!

Det är till och med så att själva ordet deprimerad eller ordet ångest kan ha en direkt koppling till att må dåligt, att känna hopplöshet, till sjukdomsrädsla och grubbel. Själva ordet blir en symbol för något obehagligt. Ordet "laddas" med allt som hör till depression - både det man hört och kanske själv upplevt. Det är lite som effekten med citronen - ordet och tanken skapar en fysisk och känslomässig reaktion.

Fundera gärna på om du har många såna ord som ständigt dyker upp och skapar en "citroneffekt" innan du fortsätter.

Spegelnerver

Hur är det med kroppsspråk egentligen - man har ju hört att "80 procent av allt vi säger, det säger vi med kroppen" och liknande.

Även om det är svårt att bedöma hur stor procent av vår kommunikation som sker med kroppsspråk respektive med ord, så är det tydligt att vi har ett medfött system för att tolka ansikts- och kroppsuttryck. Inom hjärnforskningen har man till och med hittat ett område som tycks vara särskilt avsett för att uppfatta känsloinnehållet i ett ansikte.

Vi härmar uttryck - och känner likadant

I experiment har man också kunnat visa att vi automatiskt "härmar" ansiktsuttryck hos andra! Om vi ser någon som är arg aktiveras våra egna "arg-muskler" i ansiktet - och tvärtom om någon är glad.

Den här reaktionen sker helt omedvetet - även om man bara ser ansiktet så kort tid att vi inte ens hinner uppfatta det! I de experiment man gör kring detta visas ett neutralt ansikte - och mitt i visningen visas ett argt ansikte under 30 millisekunder. Det är så snabbt att man inte hinner märka något. Ändå har man reagerat.

Vi reagerar alltså omedvetet på andras reaktioner och ansiktsuttryck. Glada människor gör oss glada och vi blir argare i en arg miljö. Och kanske mera stressade bland andra som är stressade?

Livsviktiga minnen

Ytterligare en egenskap i vår tanke- och ordmaskin är värd att nämna - minnet! Vi har ett alldeles enastående minne till vårt förfogande!

Har du kontrollen över dina tankar?

Hur är det egentligen - styrs det du gör av vad du tänker och känner? Gör du det du tänker och känner? Eller är det tvärtom så att det du tänker och känner styrs av det du gör? Eller kan det till och med vara på något annat sätt?

Det här är en oerhört svår fråga, och det finns inga självklara svar. De viktigaste svaren som vi ser det är de vi får genom egna upplevelser, egna erfarenheter.

Våga vara villig!

Du ser, hör, tänker och känner. Och för det mesta går allt automatiskt och samtidigt. Allt kopplas ihop till en upplevelse av helhet och sammanhang. Tankar har några viktiga egenskaper: Tanken är inte en vän. Det är snarare en följeslagare som har till uppgift att upptäcka och varna för allt som skulle kunna vara ett hot - idag eller i framtiden.

Tankarna kommer automatiskt och kan bara kontrolleras till en del - huvudsakligen genom vårt valda beteende.

Tankar kopplas ihop med känslor och händelser och andra tankar, och blir på det sättet kraftfulla och dominerande.

Tankar ger alltid intryck av att vara objektiva och sanna - trots att det inte alltid är så.

Bussturen

(1 av 5)

Tänk dig att du är bussförare. Dina passagerare är alla dina tankar, minnen och känslor. Där sitter de bakom dig - och flera av dem är inte vackra att skåda. Smutsiga, ärriga, med långa huggtänder och dräglande käftar sitter de bakom dig, medan du kör mot ditt mål. Många håller hotfulla vapen i händerna, någon har en påk, en annan en kniv en tredje ser ut att kunna slita sönder dig med händerna. (Det finns en och annan trevlig passagerare också, men dem lämnar vi därhän den här gången).

Du har ett avtal med passagerarna - eller kanske kan man säga att de har ett avtal med dig: Om du gör som de säger så håller de sig längst bak - nästan utom synhåll för dig. Men - om du inte gör det, så kommer de genast framstormande till dig!

Bussturen

(2 av 5)

Låt oss säga att du styr din buss mot ett av dina verkligt viktiga mål här i livet - låt oss t ex säga att du alltid drömt om att vidareutbilda dig. Så du styr mot högskolan. Tankemonstren där bak skriker högljutt, och det första kommer fram och viftar med sin stora kniv.

Hallå där! Hitåt kan du verkligen inte åka! Tänk på dina barn! Hur ska de klara sig? Det blir sena kvällar och nätter

Du funderar, och svarar att du ju kan studera på halvtid. Och så svänger du av mot halvtidsstudierna.

Bussturen

(3 av 5)

Det var enkelt! Till och med en bättre lösning, i alla fall för barnen, även om du förstås helst ville kunna ägna dig helhjärtat åt att studera.

Men, plötsligt vaknar ännu en av passagerarna till och kommer fram till dig. Du ser hans slemmiga käft öppna sig, och dunsterna får dig nästan att tvärvända. Du vet vad som ska komma:

Jaha, och vart är du på väg då? Till visdomens hus, förstår jag? Men, lilla gumman - då har jag bara en liten fråga... hur ska du kunna passa in där, som är så dum och obildad och har så svårt att lära dig något! Du kan ju inte ens köra buss ordentligt! Skärp dig nu!!!

Eftersom han dessutom börjar leta i fickan efter knogjärnen svänger du hastigt in på första tvärgata. Okey, säger du! Jag går en kvällskurs till att börja med - nåt studieförberedande! Nöjd och belåten backar drägelkäften.

Bussturen

(4 av 5)

Jaha! Inte precis vad jag hade tänkt... men bättre än ingenting. Och ärligt talat är jag inte så himla studievan.

Precis när du tror att du har hittat en bra väg kommer ännu en passagerare fram - och det är den värste av dem alla. Du börjar genast darra, och leta efter närmaste avtagsväg.

Vad är det här för dumheter! Nu vänder du om! Tidsfördriv och lättja, det blir man inte fet på! Vore det något ruter i dig skulle du ta och börja tjäna lite pengar, så att du kan försörja dig och din familj! Ta ett extrajobb och var som folk! Tramsfia!!

Du vet vad som väntar. Det är ingen idé att säga emot, det blir värre och värre, och du nickar bara stelt. Du svänger in på vägen som går tillbaka och tänker resignerat att du lika gärna kan titta in på arbetsförmedlingen för att se om det har dykt upp något bra extrajobb den här veckan.

Bussturen

(5 av 5)

Efter ett tag lär du dig exakt vad som krävs för att de inte ska komma fram och skramla med sina vapen och himla hotfullt med ögonen. Du gör som de vill - och då håller de sig undan från ditt liv. Du lär dig var du ska vika av för att de inte ska protestera, och efter ett tag behöver du inte ens lyssna till deras vrål mer än någon gång då och då.

Monstren styr genom sina hot och genom att rassla med kedjor och peka på dina svaga sidor. Men - de är bara tankar. De ser hotfulla ut, men kan inte göra dig något. Det enda de kan göra är att komma fram så att du måste titta på dem. Och för att slippa titta på dem, slippa lyssna på dem måste du kompromissa med dina mål och värderingar.

Finns det något annat sätt? Något sätt så att du kan behålla riktningen? Kan du klappa dem på huvudet och låta dem följa med - om de nu har bestämt sig för att sitta kvar i bussen?

Leder tanken dig på rätt väg?

Om man nu inte kan kontrollera tanken, om den kommer automatiskt och förstärks genom att kopplas till känslor - hur gör man då?

Det första har du redan gjort - du har läst och funderat kring tankarna. Om du håller med oss, och upplever att så här fungerar tankarna, då är det en erfarenhet du kan använda. Håll den i minnet, framför allt när tankarna försöker dra iväg dig åt något håll dit du inte vill. Låt tanken vara en tanke - och låt känslan vara just en känsla - och förväxla dem inte med sanning.

Man pratar om att gå dit hjärtat leder en. Det låter väldigt bra. Frågan är då bara vad som är hjärtat.

Är det tanken (busspassageraren)?
Är det känslan (rädslan som gör att man undviker obehaget) ?
Är det viljan (som gör att man handlar på ett sätt som ligger i linje med det som är viktigt och värdefullt)?

Ordlekar för välbefinnande

Ett intressant experiment du kan göra för dig själv är att pröva att använda några uttryck i språket lite då och då - ord som ibland kan lura tankarna att slå en kullerbytta och byta känslokoppling.

Det mest fascinerande är ordet MEN. När man använder ordet men så betyder det i regel ett förnekande eller förminskande av det man sa först. Man säger något - sen kommer men och sen kommer det viktiga.

Jag har ett bra förhållande MEN min sambo är himla jobbig.	Jämför med:	Jag har ett bra förhållande OCH min sambo är himla jobbig.

I det första fallet lutar det åt separation, i det andra fallet låter det som vilket förhållande som helst, lite mer nyanserat än vanligt bara. Ett annat exempel:

Jag gillar att plugga MEN jag avskyr att gå upp på morgonen.	Jämför med:	Jag gillar att plugga OCH jag avskyr att gå upp på morgonen.

I första meningen låter det som en konflikt som skulle kunna innebära ett avhopp. I andra fallet konstaterar man två känslor och konstaterar att de finns där samtidigt.

Övning

Försök att då och då byta ut MEN mot OCH, och känn efter hur det känns. Detta är en evighetsövning.

Att ha en tanke

Att förstå hur tankar uppkommer och varför - utan att samtidigt förbanna de tankar man har - är ingen lätt match. Ändå finns det i praktiken inget "trix" att ta till för att få bort tankar man inte vill ha.
I grunden handlar det om hur man ser på sina tankar. Är man sina tankar eller har man sina tankar - precis som man har ett knä som gör ont, eller en mage som ofta kurrar. På samma sätt kan man fundera över sina känslor - är man sina känslor, eller har man dem. Pröva gärna att säga följande meningar högt för dig själv, och känn efter hur de påverkar dig:

Jag är värdelös och dum!	Jämför med:	Jag har en tanke att jag är värdelös och dum!
Allt detta grubblande gör mig galen!		Jag har en tanke att jag blir galen av allt grubblande!
Jag är så frustrerad!		Jag har en känsla av frustration!
Jag är ledsen!		Jag har en känsla av ledsenhet.

Jag måste göra något eller jag väljer att göra något?

Allt som oftast saboterar vi vårt välbefinnande genom att påminna oss själva om plikter och önskningar och annat som vi borde eller måste göra. Måste och borde är ord som tvingar oss bort från nuet, antingen till det vi har planerat att göra senare eller till skuldkänslor för att vi inte gjort det vi planerat tidigare.
Ytterligare en liten ordlek man kan ta till för att ge sina påträngande tankar en "tankeställare" är att byta ut "jag måste..." med "jag väljer att...". Pröva gärna nedanstående.

Jag måste verkligen sätta igång med jobbet nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att sätta igång med jobbet nu!
		Jag väljer att sätta igång lite senare!

Jag borde ringa Elin nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att ringa Elin nu!
		Jag väljer att inte ringa Elin nu!"

Källa: Livanda

Om inte jag

2011-12-11T09:39:00.001+01:00

Om inte jag följer mitt hjärta.

Vem ska då göra det?

(Anna-Karin Mattsson)

Tredje advent

2011-12-11T07:54:00.001+01:00

Idag är det dags att tända det tredje ljuset i adventsljusstaken. Båda mina döttrar är hemma idag. Det ska bli glögg och pepparkakor och minsann om inte yngsta dottern pratade om att hon ska baka lussekatter idag också.

Min mamma har haft hembesök av läkare och sköterska. Jag var med. Läkaren talade särskilt med mig efteråt. Han sa att min mamma är inte tillräckligt dålig för att de ska kunna lägga in henne på ett korttidsboende om hon inte vill det. Och det vill hon inte. Hon vill vara hemma hos sig. Men hon är så svag och undernärd att livet kan ta slut när som helst för henne. Det är ingen som vet, eftersom man inte kunnat undersöka henne fullt ut.

Skulle hon ramla omkull och bryta något, eller om hon skulle behöva opereras t ex i magen, kommer man inte att göra det därför att det är för riskfyllt att göra det i det skick mamma är nu, sa läkaren till mig. Det kan vara en tumör i magen på henne, sa läkaren. Men som sagt, ingen vet.

Jag ska inte känna någon skuld, sa läkaren till mig också. Han sa också att man tar en dag i taget nu. Det gör jag också. Mamma har inga smärtor just nu. Det är jag tacksam för. Hon kan äta lite igen. Vi hjälps åt med att hälsa på henne och att hjälpa henne med det hon längtar efter och som vi kan göra för henne.

Jag har tårar som trillar på mina kinder varje dag. Ibland vaknar jag mitt i gråt på natten eller morgonen. Det är kanske ovissheten som är det mest jobbiga just nu. Att inte veta om eller hur eller när.

Acceptans och tacksamhet över dagen som är.

Frid över tredje advent.

Fallskärm

2011-12-10T13:50:00.001+01:00

Att ha en "fallskärm" i form av en levande människa eller något annat levande, är den mest värdefulla fallskärm man kan ha i sitt liv.

(Anna-Karin Mattsson)

Trasmattan

2011-12-10T10:22:00.001+01:00

Precis på väg över den färgglada, nyinköpta, för mig dyra, hemvävda trasmattan tappade jag skålen med salladsdressingen. Jag skrek ilsket till. Förgrymmat också. Så glad som jag var över trasmattan.

Jag hade sparat länge för att kunna köpa den. Gått till affären och tittat på den flera gånger och strukit över den med mina händer. Drömt om hur vacker den skulle vara i sovrummet, med alla sina klara färger i rött, gult, grönt, blått. De jämna, flätade fransarna. Känt på tyngden i mattan.

"Den är unik", sa försäljerskan. "Jag väver bara en enda matta av varje sort."

Nu låg den där, på mitt golv, trasmattan. Med en stor kletig sörja fet salladsdressing på sig.

Som jag slet med fläcken den kvällen. Ja, klockan hade gått över till nästa dag, till söndag, innan jag skrubbat så mycket jag orkat för att få bort dressingen som sög sig allt längre in i tyget.

På söndagen tvättade jag mattan. Trots att jag hoppades så var fläcken kvar där också efter tvätten. En stor, rund fettfläck, kanske 40 cm i diameter. Jag kände mig sur och irriterad hela dagen.

Det blev måndag morgon och jag åkte till jobbet som vanligt. Kring tiotiden fick jag ett telefonsamtal. En älskads röst sa till mig "Kan du komma hem? Min pappa är död".

Jag slängde mig på cykeln med tusen frågor i mitt huvud och hjärtat i halsgropen. Vad hade hänt?

Min blivande svärfar hade hängt sig i garaget den måndag morgonen. Drygt ett dygn efter att jag tappat skålen med salladsdressing på den nyinköpta, färgglada trasmattan.

I en sekund förändrades livet för mig och så många runt omkring. Varje gång jag såg den färgglada trasmattan med sin fläck, fick den mig att tänka på den där måndagen som gav så många människor sorg så lång tid. Det där traumat som väckte så många frågor i så många människor.

Ibland var jag på väg att slänga trasmattan. Det var nära att jag gjorde det.

Men något hände med mig genom de två händelserna; fläcken på mattan och min blivande svärfars självmord den måndag morgonen. Något hände mycket djupt inne i mig när det gällde proportionerna i livet. Något hände djupt inom mig när det gällde mina tankar.

Efterhand började jag tycka om den färgglada trasmattan igen. På ett nytt sätt. Inte för alla färgerna eller tyngden i den, hantverket. Utan för fläckens skull. Den där eländiga fläcken som jag varit så frustrerad över; jag tyckte om den. Jag kunde titta på den och tänka "Vad gör jag med mitt liv just denna dag? Vad tycker jag är viktigt i mitt liv idag? Var lägger jag min energi idag".

Det var så lätt nu att välja bort det obetydliga. Jag såg så klart vad som var det verkligt viktiga för mig i mitt liv. Jag kunde rent av spegla mig i flottfläcken och klart se vad jag ville med mitt liv.

Jag ville människor före prylar. Jag ville liv före död. Jag ville glädje före ilska. Jag ville tacksamhet före avundsjuka. Jag ville leva i nuet före att oroa mig för framtiden.

Trasmattan blev min "bönematta".

Jag drömde om trasmattan inatt.

Fläcken.

Fast det är 30 år sedan jag tappade salladsdressingen på mattan.

Never ...

2011-12-08T07:10:00.001+01:00

Livets tvära kast

2011-12-07T20:16:00.001+01:00

Min lilla mamma har man konstaterat är undernärd och har risk för liggsår. Hon äter nästan inte alls längre, bara lite glass.

Jag var hos henne idag och det var en fin stund med mamma, trots att läget är som det är just nu. Vi kan prata med varandra. Hon hade bett mig köpa nya gardiner till henne och en ny duschmatta. Jag hängde upp gardinerna hos henne. De var tunna, vita och med broderade stora vita blommor på. Mamma tyckte mycket om gardinerna och såg så lycklig ut, fast trött.

Jag kramade mamma länge innan jag lämnade henne och berättade för henne hur mycket jag älskar henne och alltid har gjort. Vi log mot varandra. Jag såg in i hennes vackra, klara blå ögon och undrade för mig själv hur länge till jag kommer att kunna göra det.

Livet är ändligt i den formen vi lever just nu, jag och mamma. Men jag tror att vad som än händer, så följer själarna från de som vi älskar oss också efter det vi kallar döden. Jag tror att det finns ett evigt liv, fast i en form som vi kanske inte kan föreställa oss så länge vi är människor så som jag är just nu.

När ett liv som man älskar sakta tynar bort märker man vad som är det viktiga i livet. Det är så mycket som sjunker undan och blir till ingenting. Det viktiga i livet är att se in i ögonen på den man älskar. Kunna säga det man vill säga till varandra. Att kunna hålla om varandra. Ta hand om varandra. Minnas de vackra minnena man har haft tillsammans.

Imorgon ska jag först på möte med min Rehabsamordnare. Sedan ska jag direkt efter vara med på möte med sköterskan och läkaren hemma hos mamma. De ska försöka se om de kan få mamma att äta på något sätt. Kanske blir det ett korttidsboende två veckor.

Det enda jag vill är att mamma ska slippa att ha ont och att hon får ha det så bra som det går, och så som hon själv vill ha det så långt det är möjligt. Hon är inte dement, hon är "bara" trött.

Vi människor åldras, även om man ibland önskar att det inte var så.

När jag kom hem idag hade jag fått ett utbetalningskort från Försäkringskassan på 3/4 sjukersättning. Jag har inte fått beslutet än från Försäkringskassan.

Vågar jag tro att det här är sant?

Vågar jag tro att jag blivit beviljad sjukersättning en gång till?

Jag vill tro att det är så. Det här behövde jag verkligen just nu.

Idag har jag gråtit massor.

Först tårar efter att jag varit hos mamma. Sedan tårar när jag fick se utbetalningskortet från Försäkringskassan.

Sorgen blandas sannerligen med glädjen på ett märkligt sätt i livet ibland.

Jag ber mycket nu för tiden. Till vem vet jag inte säkert. Men jag ber.

Sött och salt

2011-12-06T19:12:00.001+01:00

Om jag inte bloggar så mycket just nu, så är det för att det är så mycket som händer i mitt liv just nu.

Ibland känns det som att saker och ting gärna vill klumpa ihop sig i mitt liv. En salig röra av både sött och salt.

Just nu är det så mycket som händer att jag inte ens vill blogga om det.

Men jag dyker upp här när jag känner lust att skriva något.

Ta väl hand om er.

Kram
Anna-Karin

Prayer for you

2011-12-03T08:19:00.001+01:00

May the angels keep you til morning.

May they guide you through the night.

May they comfort all your sorrows.

May they help you win the fight.

May they keep watch on your soul.

May they show you better ways.

May they guard you while you're sleeping.

May they see you through your days.

May they show you new hopes.

May they still your every doubt.

May they calm your every fear.

May they hear you when you shout.

May the angels keep you til morning.

More than this I cannot pray.

And if the angels ever fail you.

Then may God be there that day.

(Orden hittade jag hos en vän i cyberrymden)

De äldre och maten

2011-12-02T07:30:00.001+01:00

Det hörs mycket nu i media om de äldre och maten. Jag lever mitt i det "problemet" med en åldrande mamma.

Den senaste tiden har hon mått sämre igen. Nu äter hon allt mindre och blir tunnare och tunnare. Hon vill inte ha mera hemtjänst. Hon vill inte ha mat från hemtjänsten. En tid hade hon mat från hemtjänsten. Den var ofta kall och hon tyckte sällan att den var god. Hon försöker att laga sig mat själv idag. Ibland vill hon bara äta glass, hallon och päron. Ibland ingenting.

Jag var hos henne häromdagen och lagade kokt lax med potatismos till henne. Sedan åt vi tillsammans. Då njöt mamma av maten och åt riktigt bra.

Sedan gick jag och handlade åt henne. När jag kom tillbaka med det jag handlat, tog hon upp äpplena jag handlat ur påsen och kastade dem på mig och skrek på mig. Då gick jag. Det blev för mycket. Hela tiden jag gick ut genom trapphuset kunde jag höra hur hon skrek där inne i sin lägenhet. I halsen hade jag en stor klump av sorg.

Nu vill jag inte åka in ensam till mamma igen. Jag minns förra vintern när hon hotade mig med en sax och när hon hotade mig med brödknivar.

Det jag vill är att min mamma ska ha det så bra som möjligt den tid hon har kvar att leva. Men jag kan inte ordna det själv. Det tar för mycket kraft från mig som jag behöver för att själv läka. Jag är ju själv inte frisk idag utan sjuk till 75 % enligt min läkare. Jag har också rätt att ha ett eget liv. Det är viktigt både för mig själv och för min familj och för min mamma.

Jag tänker ibland på hur min mormor, morfar och farmor hade det när de åldrades. De fick bo på det man kallade ålderdomshem, fast att de inte var alltför sjuka. De hade egna små rum som de möblerade som de ville. Där fanns personal dygnet runt som tittade till dem. De fick god, varm mat som lagats på ålderdomshemmet. Antingen kunde de äta i sina egna rum. Eller så kunde de äta i matsalen tillsammans med andra. De trivdes där, som jag minns det. Jag hörde aldrig att de klagade. Och inte svalt de ihjäl heller.

De som åldrades där var inte så dåliga. De flesta var nog inte heller dementa. De klarade att prata och skämta och att umgås. Det fanns aktiviteter. Sång, musik, gudstjänster och andra sammanhang där de kunde umgås socialt. Där fanns arbetsterapi för de som ville handarbeta eller slöjda.

Min farmor som levde ensam i ett hus och mådde så dåligt av det att hon tappade aptiten och fick depressioner, blev tio år yngre när hon kom till ålderdomshemmet, kändes det som. Där kände hon sig trygg eftersom där fanns personal dygnet runt. Hon hade andra människor att äta tillsammans med. Maten var god och nylagad. Hon fick ansvaret för lutfisken som man la i blöt och ansvar också för andra sysslor. Hon fick känna att hon behövdes. Där var aktiviteter, liv och rörelse. Hon levde flera år på ålderdomshemmet och trivdes bra där.

Jag vet att man inte kan vrida tillbaka klockan. Men jag önskar att det fanns alternativ som dåtidens ålderdomshem också idag för äldre människor.

För inte kan det väl vara så att man från politikers håll krasst ser att åldrande människor dör snabbare om de äter dålig, kall mat, inte har någon att äta tillsammans med, lever mycket i ensamhet och isolering. En åldrande människa som dör snabbare, en kostnad mindre. Men det händer att jag undrar.

Adventskalender, drömmar och livet

2011-12-01T11:03:00.001+01:00

Inatt hade jag en märklig dröm. Jag drömde om en adventskalender.

Där var en lucka med en gammeldags halmbock. Jag öppnade den. Det var helt svart bakom luckan.

Där var en lucka till, med en glad tomte. Jag öppnade luckan ... och samma sak igen. Helt svart bakom luckan.

Sedan vaknade jag.

Jag funderade lite över drömmen där jag låg i min varma säng under täcket innan jag somnade om igen. Jag tänkte; så där kan ju livet vara ibland. Egentligen kan man tänka sig livet som en adventskalender full med luckor. Hur många luckor det finns i mitt livs adventskalender, det vet jag inte. Men varje morgon kan jag tänka mig min dag som en adventskalenderlucka.

En morgon kanske jag ser den som en vacker ängel på luckans framsida. Eller som en doftlilja, en älskad människa, ett djur som jag tycker om.

När jag gått upp och sätter igång dagen, kanske det inte alls blir som jag tänkte när jag vaknade. Det kanske blir helt annorlunda. Det var inte alls det bakom själva luckan som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Det var något helt annat. Kanske något tråkigt. Någon besvikelse. Eller tvärtom; något mer fantastiskt än jag någonsin kunnat drömma om.

Kanske livet också handlar om att våga öppna de luckor som visar sig? För vem kan veta vad som gömmer sig där bakom?

Det krävs mod att våga öppna luckor.

Gamla surdegar

2011-11-30T08:50:00.001+01:00

Idag rivstartade jag dagen med att skjutsa dottern till hennes jobb i Taberg. Hon hade missat bussen med några sekunder. Där vaknade jag till snabbt.

Jag har sovit gott inatt. Sömn, du gudagåva, vilken kraft du ger mig!

Idag är jag hemma och tar tag i gamla "surdegar". Sådant som har släpat efter under hösten. "Surdegarna" blir allt färre. Det gör gott i mig. Det finns inget bättre sätt att bli av med "surdegar" än att just ta tag i dem, tycker jag.

Det är telefonsamtal som jag ringer, det är tvätt som jag tvättar, det är en del jobb kring Skrivklådan.

Det är också mentala "surdegar" som jag tar tag i nu.

Det känns befriande.

Det lättar.

Jag andas.

Jag flyger på lätta vingar.

(P.S. Om du kanske känner dig lite förvirrad i min blogg, så är det så att jag har bytt tillbaka till den gamla layouten igen, av olika skäl. Jag önskar att du ska trivas här i alla fall).

Om ångest - del 3

2011-11-29T16:37:00.001+01:00

Ångest är egentligen något som vi lär oss - och också något som vi kan lära oss av med. Detta därför att hjärnan kan förändras. Om man t ex varit med om något skrämmande, kan det genom att man börjar undvika samma situation utvecklas till ångest. Är man en känslig människa, kan det räcka att man tänker på en obehaglig situation för att det ska framkalla en ångestattack. Man har hamnat i en "undvikandefälla".

Precis som att man kan lära sig ångest, kan man lära sig att bli lugnare. Det handlar om att träna och att hitta det man ska träna på. Undvikande är däremot bakvänd träning.

När ska man börja träna för att hitta till att bli lugnare? Här är det vanligt att man skjuter tillfället att börja träna framför sig. Men inget blir bättre för det. Att förändra sitt liv är ett arbete. Ett arbete som behöver göras hur än man känner det på vägen. Känslan kommer efteråt. Först kommer beteendet och sedan känslan.

Genom träning kan hjärnan lära sig att ångest, stresspåslag och andra starka obehag inte måste undvikas, och att det till och med kan kännas bra efteråt.

Den här processen kan liknas vid om man för första gången i sitt liv ska hoppa från en hög trampolin. Man står däruppe och väntar på rätta tillfället att hoppa, på att pirret i magen ska lugna sig. Hur länge ska man vänta? Vad händer om man hoppar innan den rätta känslan infinner sig? Och om man sedan går upp och hoppar gång på gång på gång ... Om man hoppar tio gånger, vad händer då?

Först när man gjort det som känns jobbigt ett antal gånger kommer det att kännas lättare att göra det. Först beteendet, sedan känslan.

I vår hjärna finns något som kallas för "reptilhjärnan", eller amygdala. Det är namnet på en kärna av celler som ligger ungefär mitt inne i huvudet och som har hand om hanteringen av emotioner (emotioner är känslor som ännu inte blivit medvetna).

Amygdala är vår autopilot när det handlar om hot och stressreaktioner. När amygdala får information om något som den uppfattar som hotfullt, börjar den sprattla som en ödla och sätter igång hela försvarsmaskineriet inuti oss. Amygdala är inte särskilt lätt att tala tillrätta. Den hör tyvärr inte vad vi säger. Däremot kan den reagera på våra beteenden.

Om man föreställer sig amygdala som en ödla, så kan man tänka sig att man placerar ödlan i ett rum med (ofarliga) ormar. Då börjar ödlan att sprattla av skräck. Det kvittar vad man säger till honom, han sprattlar lika mycket i alla fall. Men om ödlan stannar kvar i rummet med ormarna, upptäcker han så småningom att de inte är farliga. Ormarna gör honom inte något. Och han själv orkar inte sprattla hur länge som helst. Efter en tid kommer ödlan och ormarna inte att bry sig om varandra. Ödlan har lärt sig att de inte attackerar.

Detta är en liknelse för hur man får jobba med sig själv för att minska sin ångest för något och för att i stället öka sitt lugn. Detta kan man säga är ett sätt att dressera våra inre skräcködlor.

Första advent - tänd ljus

2011-11-27T11:54:00.001+01:00

Vända mörker till ljus. Är det kanske det vi försöker just nu, i adventstider, med alla tända elljusstakar i fönstren? Alla ljusslingor som träs över träd och buskar i parker och trädgårdar och tänds. Hela hus som kläs in i kulörta blinkande lyktor så att de mer blir en trafikfara än hus.

Det första levande ljuset som vi är så många som tänder i adventsljusstaken idag. Antingen vi gör det av kristen tradition eller av något annat skäl. Kanske "bara" av gammal vana.

Vända mörker till ljus ...

Jag minns när jag började blogga på Passagen för några år sedan, att det var ett sätt för mig att försöka vända mörkret inuti mig till ljus. Jag ville se om mitt mörker därinne skulle ge vika, om jag mitt i vintern la in bilder på vackra blommor, solstrålar, maskrosor, glittrande hav, glada ansikten, ljusa tankar, ord med tacksamhet som fick mig att känna glädje.

Till min egen förvåning hjälpte det. Jag mådde bättre inuti mig. Mitt mörker försvann allt mer, dag för dag. Genom det som först var en liten strimma av ljus genom en smal gång, spred sig ljuset och blev ett helt rum badande i ljus.

Ljuset vinner över mörkret.

Natten viker för dagen.

Hoppas ...

Tänd ljus.

Dela värmen.

Älska ...

Det är advent.

Nyheterna med utförsäkringen

2011-11-26T09:01:00.001+01:00

Orden från mötet med min handläggare hos Försäkringskassan har inte slutat surra i mitt huvud än.

Handläggaren sa att hon kommer att höra av sig med fler frågor till mig. Det kommer att bli fler blanketter att fylla i. Jag har fått tid för möte med Rehabsamordnare från min läkare. För Försäkringskassans skull, som min läkare uttryckte det (inte för min skull, alltså).

Jag har också fått den nya sjukskrivningen från min läkare. Jag är sjukskriven till sista januari 2012. Längre kan hon inte sjukskriva mig i taget nu med de nya reglerna i sjukförsäkringen. Sedan blir det nya samtal, kanske nytt läkarbesök, nya blanketter att skicka in till Försäkringskassan.

"Det allra bästa skulle ju vara om du bara fick vara ifred och läka i lugn och ro", sa min läkare till mig. Det tycker jag också. Men med de nya reglerna från Försäkringskassan kommer det att bli precis tvärtom, så som det verkar just nu.

Det känns som att jag vill gömma mig i en koja i skogen. Få vara ifred för världen.

Möte hos Försäkringskassan

2011-11-22T20:39:00.001+01:00

Jag vandrade efter handläggaren i de nästan helt tomma lokalerna på Försäkringskassans före detta kontor i stan. Jag gick bakom henne, genom den tidigare stora receptionen som brukade vara full av människor, men som nu var helt mörk och tom på både människor och möbler.

Vi kom fram till ett litet kalt, vitt besöksrum där vi pratade i ungefär en timme. Jag fick veta att man hade problem med att jag dels har kvar min anställning och dels har startat eget i liten skala. Jag passar inte in i "mallen". Man behöver längre tid på sig för att räkna ut min ersättning.

"Som jag ser det nu kommer vi att besluta om att ge dig ersättning igen", sa min handläggare till mig.

"Ursäkta, sa jag. Men nu sa du att "vi" kommer att besluta om att ge mig ersättning. Vilka är "vi"? Vem beslutar om jag ska få ersättning eller ej?"

"Det är jag som beslutar om din ersättning", sa handläggaren. Jag ÄR Försäkringskassan.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt just i den stunden. Inte kan hon väl ändå tro att hon ÄR Försäkringskassan, tänker jag för mig själv. Det är inte bra att identifiera sig så med sitt yrke, har jag fått lära mig. Det är inte bra för självkänslan. Men så typiskt ett byråkratiskt myndighetsspråk att uttrycka sig på det sättet.

Handläggaren tyckte att jag verkade så lugn under mötet. Ja, det hade jag ju bestämt mig för att vara. Men vad som fanns inuti mig märktes inte. Där rasade paniken så jag kände mig som förlamad. I mitt minne rusade bilder fram från den gången jag satt där och skrev på pappret om att jag gick med på att skickas iväg på en månad lång rehabilitering för 40.000 kronor, trots att jag sa att jag inte skulle orka det. Men som jag ändå skrev på att jag skulle fullfölja efter att handläggaren sagt "Skriver du inte på så får du ingen ersättning". Det var under den "rehabiliteringen" som jag fick ett sammanbrott. Det är efter den "rehabiliteringen" som jag har kronisk ångest.

Men för att sammanfatta det hela kort; jag blev relativt vänligt och respektfullt bemött på mötet idag. Där var några som jag tyckte märkliga frågor. Jag svarade så gott jag kunde på dem. Hon talade om att det kunde vara ett problem att jag jobbar oregelbundet, att jag inte alltid jobbar två timmar varje dag. Men det är ju just det som gör att jag orkar jobba överhuvudtaget. Att jag kan styra min tid mera fritt som min egen chef, vila en dag när jag känner att jag behöver det. Jag försökte att förklara det för henne.

Jag känner i alla fall ett visst hopp just nu. Men det kommer att ta ytterligare tid innan jag får beslutet.

Att bli utförsäkrad är minst sagt en tålamodsprövande process.

Jag var riktigt trött efter mötet.

Det värsta

2011-11-22T10:41:00.001+01:00

"Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

(Martin Luther King)

Det första steget - "Mannen utan öde", Imre Kertész

2011-11-22T06:56:00.001+01:00

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget". Det är huvudpersonen i en av Imre Kertész böcker, "Mannen utan öde", som säger så när han kommer tillbaka till sin familj efter att ha varit i koncentrationsläger.

Familjen blir mycket upprörd över det han säger. Hur kan han mena, att de själva på något sätt haft del i allt det fruktansvärda som hänt?

Huvudpersonens ord satte sig djupt i mig som läsare. De ändrade mitt sätt att se på saker och ting som sker med både mig själv och andra i livet.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Vi har alltid möjligheten att välja att låta bli att ta ett steg som känns fel för oss. Även om det ibland finns risk att vi till och med förlorar livet för den skull.

Hur lång tid, undrar jag, ska det ta innan vi svenskar förstår vilka steg det är som vi tar just nu? Vilket samhälle det kommer att leda till? Hur vi valt ett system där man bedömer, sållar bort, rensar undan, röjer, vanvårdar ... levande liv, människor.

Det finns ingen vinnare så länge vi fortsätter på den här vägen. Vi blir alla förlorare.

Någonstans tog jag och du och du, det första steget till det Sverige vi har idag. Det samhälle där klyftorna ökar alltmer mellan människor. Det samhälle där barnfattigdomen ökar, vräkningarna av barnfamiljer ökar, de rika blir allt rikare, de fattiga allt fattigare, de som arbetar får allt lägre skatt, de som är sjuka utförsäkras och tas ifrån sin ersättning och sina hem, de som är äldre och sjuka vanvårdas för att andra ska kunna samla rikedomar på deras bekostnad.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Imre Kertez ord ringer i mina öron när jag vaknar från ännu en orolig natt med mardrömmar.

Idag ska jag till Försäkringskassan på bedömningssamtal.

Och det är jag själv som tar det första steget när jag går dit.

"Imre Kertész är en ungersk judisk författare, född 9 november 1929 i Budapest i Ungern. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002.

Vid 15 års ålder, 1944, skickades Kertész till Auschwitz men blev efter ett tag transporterad vidare till Buchenwald. Han räddades år 1945, då hade han suttit i lägret ett år. Kertész återvände så småningom till Ungern där han började arbeta som journalist, fri skribent och översättare av tyskspråkiga författare.

Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 med motiveringen "ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke"."

Källa: Wikipedia

Läkarbesök

2011-11-21T16:46:00.001+01:00

Nu har jag varit hos läkaren. Det var tyvärr inte Dr House (bilden). Jag undrar vad han skulle ha sagt till mig, Dr House? Nej, det var min vanliga läkare idag, henne som jag haft i ungefär tio års tid nu.

Jag sov dåligt i natt. Vaknade till varje timme, kändes det som. Men jag tog mig till mötet hos läkaren. Och fick tid för ett nytt möte; med en rehabsamordnare. Min läkare tyckte det var lika bra med det mötet också för Försäkringskassans skull.

Enligt min läkare tar det ovanligt lång tid för mig att få beslutet från Försäkringskassan. Om jag får ett negativt beslut tyckte hon att jag ska överklaga det. Hon sa att det räcker att stryka ett streck över beslutet och skriva att jag inte accepterar det. Då började jag gråta när hon sa det, tårarna bara rann helt omöjliga att stoppa. Och jag kände att trycket i mitt bröst lättade en stund.

Min läkare berättade att hon bara varit med om en enda utförsäkrad som fått permanent sjukersättning godkänd. Det är i princip omöjligt att få permanent sjukersättning med de nya reglerna i sjukförsäkringen.

Hon sa flera gånger till mig "så mycket som du har försökt", "så mycket som du har blivit utredd". Och, ja, kanske är det så med mig, jämfört med andra. Jag har ju ingen annan än mig själv att jämföra med. Hon jämför ju mig med andra som hon sjukskrivit genom åren. Men jag är den jag är. Jag har egentligen aldrig slutat hoppas på att om inte bli helt frisk, så i alla fall bli bättre så småningom.

Läkaren funderade över att skriva ut anti-depressiv medicin till mig. Men jag tycker inte jag behöver det, inte än i alla fall. Senast jag fick det var 2003. Jag minns att jag blev helt passiv, orkade ingenting, kunde inte tänka och kände inte en enda känsla, det var bara alldeles tomt inuti mig. Sen så kan jag ju inte veta vad som berodde på depressionen och vad som berodde på medicinen.

Men än så länge kan jag hitta på saker att göra och jag kan skratta och skriva. Så själv tycker jag inte att jag är deprimerad. Mera normalt nedstämd på grund av den ovissa situationen jag lever i just nu.

Det är en del i att vara människa, att reagera på stress och press.

Och jag är en människa. Ingen robot.

Imorgon är det dags för nästa möte. Hos Försäkringskassan.

Jag tänker gå dit med en känsla av lugn och värdighet.

Lugn söndag för att hämta kraft

2011-11-20T09:40:00.001+01:00

En vilodag i veckan var länge något som jag drömde om. Idag lever jag min dröm nästan varje vecka. Jag älskar att kunna ta mig en dag i veckan för att bara slappa, strosa runt i morgonrocken så länge som jag har lust, ha tid för eftertanke.

Jag tror att en vilodag i veckan skulle göra oss gott som människor, vilken dag man än väljer att vila eller ta det lite extra lugnt. Själv så mår jag allra bäst om jag kan ha min vilodag en fredag, innan helgen. Men vilken dag som helst av vila och avkoppling ger mig kraft till andra dagar i veckan.

De här senaste dagarna har jag unnat mig extra mycket vila. Jag har tre dagar som känns tuffa framför mig. Måndag är det besök hos min läkare. Tisdag är det bedömningsbesöket hos Försäkringskassan när det gäller min utförsäkring. Onsdag har jag fått tid för möte hos min psykolog. Jag kontaktade honom eftersom jag mådde så dåligt när jag fått brevet om mötet på Försäkringskassan att jag kände skakningar inuti mig själv igen. Det har jag inte känt sedan min mamma blev svårt sjuk förra vintern.

Jag är tacksam att min psykolog finns kvar fortfarande på sjukhuset här i stan. Han har varit den som hjälpt mig mest av alla genom åren sedan jag blev utmattad. Han var en period rent av min livräddare. Nu är det kanske tre år sedan jag mötte honom sist. Jag känner stor tacksamhet att det finns människor att söka sig till under perioder när livet tynger mer än vanligt. Att det fortfarande finns "lyssnare" i vår tid.

Ny blogglayout

2011-11-19T14:10:00.001+01:00

Jo. Du har kommit rätt, det här är min blogg "Maskroskvinnan".

Idag har jag lagt in min blogg i Bloggers senaste layout. Den innebär att du som läser kan välja bland flera olika möjligheter att se/läsa min blogg.

Längst upp till vänster står det "Classic". Om du klickar där, kan du hitta flera olika alternativ, t ex "Magazine" och "Flip Card". Klicka, prova och se vad som händer!

Längst upp hittar du också olika flikar där du bland annat kan läsa lite om mig som skriver i den här bloggen. Efterhand ska du också kunna hitta olika länkar och intressanta bloggar där. Med mera.

Vill du kommentera det jag skrivit är det bara att klicka på "Add a comment" eller "View comments" under mitt inlägg och skriva kommentaren där.

Jag önskar att du som läser kommer att tycka att det är lika spännande och roligt som jag själv tycker att det här är.

Det kommer att komma fler nya funktioner i den här blogglayouten så småningom.

Så, häng med och se vad som händer!

Om ångest - del 2

2011-11-19T08:12:00.001+01:00

Ångest kan framkalla en massa känslor och fysiska reaktioner i kroppen. Det är som att kroppen "överreagerar". Hjärtklappning, tryck över bröstet, domningar och stickningar i händer eller fötter, det är sådant som man kan uppleva vid t ex en panikångestattack. Kvävningskänslor eller att man ser suddigt och hör dåligt kan också höra till attacken.

Ibland uttrycker man inom psykologin att panikångest är en "fobi mot de egna fysiologiska reaktionerna". Oron får ofta extra stora proportioner när man har ångest.

Hur man andas är viktigt för att minska den ångest man har. Den här veckans kapitel innehöll mycket information och många frågor. Det var tufft för mig att ta in allt. Jag försöker sammanfatta det som jag kände som viktigast här i mitt inlägg i min blogg.

Ångestkarusellen fick jag en noggrann beskrivning av. Hur ångesten börjar helt utanför medvetandet för att sedan uppfattas av medvetandet och så småningom hamna utanför medvetandet igen.

För att försöka förklara det kort så tar hjärnan in information med automatik utifrån och avläser den. Viss information uppfattar den som hotfull och börjar reagera som att man befinner sig i en hotfull situation även om man egentligen inte gör det. Det skapar fysiologiska reaktioner i kroppen som t ex tryck över bröstet och kvävningskänslor. Så småningom uppfattar medvetandet de här reaktionerna. Där sker en tolkning av oss som kan se olika ut. Det kan kännas som stress, som ångest, som förväntan och, hör och häpna, till och med som förälskelse! Sedan kör autopiloten igång igen i ångestkarusellen och i den här fasen kan det bli en "omstart" av hela processen igen.

Pust. Undra på att jag känner mig trött ibland, för jag känner verkligen igen min egen upplevelse av ångest i allt detta. Utom då i förälskelse, det har jag aldrig kopplat samman med ångest någonsin.

Andningen kan vara en del av problematiken när man har ångest. Om man hyperventilerar eller överandas kan det ge olika fysiologiska reaktioner i kroppen. Man kan känna yrsel, bli torr i munnen, få svårt att svälja eller känna stickningar i händer, armar och ansikte. Man kan få skakningar i kroppen, hjärtklappning, dimsyn, känna som att man vill fly med mera. Om man fortsätter att hyperventilera kan man få känslor av overklighet, man kan få oregelbundna hjärtslag, man kan inte tänka klart, musklerna blir allt stelare, man känner sig förlamad och man kan svimma. Då befinner man sig i "kamp-flykt-reaktionen", som att man har stött på en tiger, fast man inte har gjort det, egentligen.

När det har gått så här långt är det vanligt att man ringer akuten. Det krävs mycket mod för att mitt i skräcken avstå från att söka hjälp och vänta tills det går över av sig självt. Jag känner igen alla de här förloppen. Jag har svimmat jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Den allra första gången som jag svimmade var jag tre år gammal. Jag var hos en läkare för att man skulle ta ett blodprov på mig. Jag ville inte och då tvångshöll läkaren mig och tog blodprovet på mig. Direkt efteråt sprang jag ut till min pappa i väntrummet och svimmade i hans armar. Oftast har jag genom åren svimmat i samband med tandläkar- eller läkarbesök men också i andra sammanhang. Den första tiden sedan jag kollapsade svimmade jag ibland när jag var ensam hemma. Det var mycket skrämmande upplevelser som jag tyvärr fortfarande har kvar i mitt minne.

Det trösterika är att den här andningen, hur skrämmande den än kan kännas, är inte farlig. Man har gjort mycket forskning kring den och det finns inget som bevisar att den skadar mig som människa, även om det kan kännas så. Jag tänker också på min mamma som haft ångest i så många år och ändå idag, 85 år gammal, är så pass pigg som hon är med så fina värden, inget högt blodtryck, ingen diabetes, ingen senilitet. Ångest är inte skadligt. Men man blir mycket trött av att leva med ångest och panikattacker.

Här vill jag tillägga när det gäller andningen, att jag själv under det senaste året läst om forskning som kunnat visa samband mellan stress-andning och t ex ökad mängd blodfetter. Forskarna kan också idag bevisa med hjälp av nya röntgenmetoder, att långvarig stress skadar hjärnan på olika sätt, även om mycket sedan kan självläka. Vi människor har en fantastisk självläkningsförmåga, tänker jag ofta.

Att öva sig att andas med magen är alltså viktigt om man vill lindra sin ångest. Det har jag övat mig mycket i genom åren, genom yoga inte minst. Nu har jag en CD-skiva med andnings- och avslappningsövningar som jag övar till, gärna någon gång om dagen.

Det är ett jobb att försöka minska ångest när man en gång drabbats av den. Ett jobb på många olika plan, där andnings- och avslappningsövningar är en del av jobbet.

Genom det man kallar "tillvänjning" kan man också lindra eller få bort ångesten. Det är övningar där man till viss del framkallar olika fysiska situationer/reaktioner som påminner om dem som man upplever när man har ångest. Det är som fobi-träning; man utsätter sig för det obehagliga och genom att göra det först i liten dos och sedan allt större dos, så vänjer sig kroppen vid att det som upplevs som obehagligt inte är farligt. Och ångesten minskar eller i bästa fall försvinner helt.

Jag har också fått fundera över mina beteenden när jag känner ångest. Det är vanligt med undvikandebeteenden av olika slag. Om jag t ex upplever ångest i trängsel kanske jag börjar undvika att gå i köpcenter eller att gå på torget. Min "belöning" på kort sikt blir minskad ångest och oro. Men på lång sikt kan undvikandebeteenden innebära ett tråkigare och "fattigare" liv.

Det handlar om att bli medveten om mina undvikandebeteeden på grund av ångesten och att sedan, successivt, tänja på gränserna för att skapa mig ett så normalt och bra liv som jag önskar mig. Det här kan vara riktigt tufft och tröttsamt. Men det kan också vara väl värt att ge sig in i det.

Jag tänker inte minst på när jag flög till Brighton förra våren. Så många år som jag inte ens kunde tänka tanken att sätta mig i ett flygplan. Men aldrig att jag ångrar att jag bestämde mig för att utmana min ångest och flyga till Brighton. Vilken belöning jag fick för att jag vågade det! Det bär jag med mig i minnet när ångesten ibland försöker att begränsa mig igen.

Välmåendetips:

Stressar du andra?

Mycket av den stress vi upplever beror på att vi i våra beteenden stressar varandra. Prova under veckan att försöka att inte avbryta eller skynda på andra i vad de gör eller säger.

Prova i stället att lyssna tålmodigt och beröm och uppmuntra personen i din omgivning för vad de gör och har gjort.

Känn efter vad det gör för skillnad. Fundera också på vad det skulle innebära för dig själv om andra gjorde samma sak mot dig.

Förenkla och ändå älska julen

2011-11-18T12:57:00.001+01:00

Jag tycker om advent och julen som högtid. Det finns så mycket som är mysigt, så många goda dofter, vackra änglar och tomtar, fina minnen från gemenskap för mig.

Jag pysslade massor med mina barn när de var små. Vi bakade, gjorde pepparkakshus, jag gjorde hemmagjord adventskalender med pyttesmå paket av gamla tändsticksaskar, hängde bomullstussar i vit sytråd i fönstren för att det skulle se ut som stora, stora snöflingor, kokade knäck, kokade farmors chokladmamseller, det var julskinka, Janssons, köttbullar, julkorv ... hela konceptet.

Julklappsinköp, för finns det något härligare än att se en liten unge öppna ett paket med förväntansfulla ögon och se dem hoppa av glädje för en ny Barbie-docka i skimrande brudklänning? Ja, det gick åt många timmar och mycket energi för mig att fira jul då, men roligt hade jag. Jag vill inte vara utan den tiden.

Men sedan jag rasade ihop, strax före jul för tretton år sedan, har jag fått vända upp och ned på hela steken julen. Jag har fått förenkla så mycket som möjligt. Välja ut godbitarna. Lära mig delegera.

Idag firar jag jul på ett helt annorlunda sätt än vad jag gjorde förut. Så mycket lugnare. Jag fokuserar på julblommor och mossa. Främst har jag flera julcypresser som jag dekorerar lite. De håller länge, över alla helgerna från första advent till tjugondag knut och jag kan förvandla dem från julcypresser till nyårscypresser om jag vill det. Hyacinter vill jag ha för doftens skull och för att de är så vackra. En amaryllis vill jag gärna ha, för att de är så vackra.

Jag har många levande ljus. Lussekatter och pepparkakor räcker som julkakor, tycker jag. Julklapparna har minskat rejält i antal. Det finns mer tanke bakom dem än att det handlar om antal paket idag för mig. Julmusik tycker jag om att spela.

Jag har vita gardiner i hela huset nu för tiden. De fungerar året om, så jag byter inte till särskilda julgardiner längre, mer än kanske i det stora vardagsrummet där jag hänger upp panellängder i linneliknande kvalitet med stora vita som penselmålade hjärtan på. De gardinerna hänger jag upp redan till första advent och de kan hänga kvar där tills det blir vår. Jag struntar i att putsa fönstren, för det är ju ändå så mörkt den här tiden på året.

Nästa helg är det första advent. Blommorna har jag fixat den här veckan. I helgen ska det städas här hemma. Nästa vecka smäller det; då kommer adventsljusstakarna och adventsstjärnan fram. Jag längtar redan till att jag får tända dem nästa fredag. Vi behöver ljuset, här i mörka Norden i advents- och juletid.

Vad är viktigt för dig i advents- och juletider? Vad prioriterar du?

Konsten att säga nej

2011-11-17T12:21:00.001+01:00

Det är så mycket jag vill göra. Jag har alltid varit sådan att jag vill mycket. Det är väl också urtypen för den människa som en dag springer in i väggen; den som vill mycket hela tiden. Man kan inte brinna ut om man inte först har brunnit för något, sägs det.

Och jag håller på likadant fortfarande, där inne i mig själv. Jag vill göra fint till advent. Skriva på böckerna som jag håller på att skriva, göra färdigt dem. Jobba med Skrivklådan. Lära mig nya saker. Skaffa mig en liten toypudel. Åka på små utflykter. Strosa i affärer på stan. Sitta på fik och studera människor. Bjuda hem folk. Träffa människor som jag älskar. Blogga. Ha kul i Facebook. Gå på bio. Lyssna på musik. Ja, som sagt. Det är så mycket jag vill med mitt liv.

Så skönt det är mitt i allt jag vill, att för mig själv tänka tanken; jag har gott om tid. Tid är det enda jag egentligen har. Jag hinner. Om jag sedan inte hinner det jag vill, så strunt samma. Det kommer nya chanser, nya möjligheter hela tiden.

Det senaste dygnet har jag sagt nej till två saker som skulle tagit en del tid att utföra. Att säga nej till någon/något, betyder att jag säger ja till något/någon annan. För det allra mesta ja till mig själv och allt jag vill.

Tänk att det skulle ta flera decennier innan jag lärde mig konsten att säga nej. Och ja till mig själv.

Kan du konsten att säga nej?

Sluta kämpa - Börja älska

2011-11-16T09:22:00.001+01:00

Det tar att kämpa. Det tar på både själen och kroppen.

Jag har kämpat så länge nu. Kämpat för att skaffa mig utbildning, jobb, ekonomisk trygghet, ett hem, en familj, bli en helt vanlig Svensson.

Jag har kämpat för att få tillbaka min hälsa.

Jag är så trött på att kämpa.

Det finns bara en väg bort från kampen; kärleken.

Välja bort vapnen, försvarsmekanismerna inuti mig, rädslan och i stället börja ... älska.

Älska mig med allt jag är, ont som gott, älska min katt, älska naturen där ute som är rimfrostigt vit denna november morgon, älska solen som får frosten att gnistra och få den att smälta, älska musiken som ger mig känslor, älska orden som kommer från mitt hjärta.

Älska mina fiender, de som vill trycka ned mig till botten igen när jag försöker resa mig, älska dem för att de förstår inte vad de gör, älska den sura handläggaren som säkert har något problem i sig själv, älska den som ryter mot mig för att inte han kan stå emot den aggressivitet han känner inuti sig för något som jag inte känner till.

Älska ... älska ... älska ...

Jag väljer kärleken.

Igen.

Kraft.

Bland tomtar och änglar på Blomsterlandet

2011-11-15T13:07:00.001+01:00

Idag åkte jag till Blomsterlandet och strosade bland allt julpyntet där. Det var roligt att titta på alla de vackert pyntade granarna och tomtar, glitter, ljus och änglar. Men jag har mer julpynt än jag egentligen behöver här hemma, så jag kan lätt låta bli att köpa något av pyntet till mig själv.

Däremot ville jag ha med mig en amaryllis hem. Jag köpte en vacker vit amaryllis med två kraftiga stänglar. Jag tror att den första knoppen kommer att slå ut lagom till första advent.

Att gå runt bland alla blommorna på Blomsterlandet får mig att må gott inuti mig. Där fanns massor av fina blommor idag. Både krukväxter och vackra färdiga buketter och arrangemang. Jag såg en blomma som jag aldrig sett förut; blå flamingo. Jag undrar om den verkligen var äkta blå, eller om man färgat in den på något sätt.

Idag köpte jag den allra första julklappen också. En liten ängel till min mamma. Hon samlar på änglar sedan många år tillbaka.

Mardrömmar

2011-11-15T07:37:00.001+01:00

Inatt har jag vaknat jag vet inte hur många gånger. Sovit så oroligt.

På morgonen drömde jag mardrömmar. Först drömde jag att jag var på en begravning. Jag kände tung sorg. Sedan vaknade jag. Somnade om igen efter en stund.

Nästa gång jag vaknade hade jag drömt att jag satt i en bil, på platsen vid sidan om bilföraren. Bilen var på väg att köra av vägen. Precis mitt i bilolyckan i drömmen, vaknade jag. Jag kände stark rädsla och skräck.

Sedan gick jag upp.

Det är skönt att blogga av sig tankar och drömmar. Jag känner att jag börjar må bättre nu. Illamåendet efter drömmarna börjar lägga sig inuti mig.

Tack att jag kan skriva, att jag har orden.

Möte hos Försäkringskassan för bedömning

2011-11-14T08:35:00.001+01:00

I morse bestämde jag mig för att kontakta Försäkringskassan för att höra hur mitt ärende ligger till tidsmässigt när det gäller beslutet om sjukpenning.

Jag hade ingen uppgift någonstans om min handläggare där idag. Jag gick in på Försäkringskassans hemsida och skickade ett e-mail via den. Det gick snabbt att få svar därifrån om vem som är min handläggare idag och jag fick också den personens telefonnummer.

Jag ringde upp henne och hon svarade. Till min förvåning sa hon "Vi ska ju ses på möte här imorgon, jag har skickat brev till dig om det". Men jag har inte fått något brev. Det berättade jag för henne och hon kunde inte förstå att jag inte fått brevet.

Jag undrade vad det handlar om för möte. Hon berättade att det är ett en timme långt möte där hon ska göra sin egen bedömning av mig innan hon fattar beslutet om jag kommer att få bli sjukskriven igen eller inte. Hon sa också att det är normalt att man gör så idag. Jag frågade henne om hon hade trodde att jag skulle kunna få beslutet från Försäkringskassan om min sjukpenning före jul. Det trodde hon. Sedan sa jag att jag inte hade möjlighet att komma på mötet imorgon med så kort varsel, så jag bad om en annan tid. Då ändrade hon ton från att ha varit vänlig till att bli mer bestämd i rösten, och så sa hon "Ja, den här veckan har jag ingen annan tid. Och om vi ändrar tiden nu så kan jag inte säga att du får beslutet före jul, för det påverkar så klart. Men nästa vecka har jag en tid. Kan du komma på tisdag kl 13?". Jag svarade att jag kan komma på mötet nästa vecka och att jag så klart förstod att det kan påverka tiden för när jag får besked om beslutet. Och så frågade jag om hon trodde att jag skulle få besked innan sommaren. "Oh, ja, svarade hon. Innan sommaren kommer du att få ett besked".

På fredag denna veckan ska jag följa med min mamma till tandläkaren, om hon är tillräckligt pigg för det då. På måndag i nästa vecka ska jag till min läkare på undersökning eftersom Försäkringskassan kräver det. Och på tisdag i nästa vecka ska jag alltså på ett en timma långt besök hos Försäkringskassan för att min handläggare där som ska fatta beslutet om mig ska avgöra om jag är tillräckligt sjuk för att få bli sjukskriven igen.

Jag tänker för mig själv; så som man utrett mig, så många gånger under så lång tid och så många personer som gjort det, människor med profesionell kunskap, läkare, sjukgymnaster, psykologer, arbetspsykologer med flera. Hur kommer det sig att inte min handläggare på Försäkringskassan kan lita på dem och också på mig? Har min handläggare på Försäkringskassan som ska fatta det slutgiltiga beslutet om mig den kunskap och erfarenhet som krävs för att avgöra om en person är sjuk eller inte?

Och jag tänker; så mycket jobb jag har skapat genom att jag blev sjuk. Alla utredningar, alla papper som människor behövt ta sig igenom och läsa om mig. Det är ju nästan så att jag skulle ha betalt för det jobb jag skapar genom att vara sjuk till viss del och ej arbetsför till 100 %. Det är ju jag som är deras arbetsgivare, egentligen. Hur mycket jobb skulle de ha på Försäkringskassan om inte jag och andra var sjuka?

Jag kan inte förstå hur man tror att människor som redan är sjuka av stress, press och oro kan bli friskare genom att man stressar och pressar dem ännu mera, så som man nu gör med mig och också med så många andra.

Nu gäller det att jag laddar mig med så mycket positiva saker som jag kan för att orka med också detta.

Helst av allt skulle jag vilja vara hemmafru just nu. Och jobba med Skrivklådan med den kraft jag har. Men min make vill inte ha en hemmafru, så det finns problem där, kan jag säga.

"Allt är som det ska vara" (Sanna Ehdin)

Till pappa

2011-11-13T14:49:00.001+01:00

Du dog för tidigt för att vi två skulle kunna tala till varandra som vuxna.

Jag saknar dig så.

I vårt sista telefonsamtal, på min 30-årsdag, sa du "Jag vet att jag har varit en dålig pappa". Du lät ledsen, det hördes genom luren, trots att du var så långt bort i ett helt annat land.

Huset var fullt av gratulanter. Jag önskar att jag kunde gömt mig någon annanstans i huset och fått prata ostört med dig en stund. Men vi hade ingen mobil, ingen bärbar telefon då. Så jag stod kvar i hallen, i sorlet och skratten. Jag tror att det var första gången jag hörde dig säga att du hade varit en dålig pappa. Det gjorde så ont i mitt bröst. Du brukade alltid vara en sådan optimist, full av nya projekt och idéer. När jag vill kan jag höra din röst "Det ordnar sig". Så sa du ofta. Fast det gjorde inte det. Det ordnade sig inte.

Jag minns att jag svarade "För mig har du aldrig varit en dålig pappa". "Du har gjort så gott du kunnat". Jag viskade nästan i luren för att ingen annan skulle höra.

När det relativt korta samtalet var slut, kände jag hopp om att vi kanske skulle kunna våga prata med varandra på riktigt. Komma närmre varandra. Tala om känslor i stället för projekt och idéer. Men det blev tyvärr inga fler samtal. Polisen kom hem till mig en månad senare för att tala om att du var död.

Det gör fortfarande ont att tänka på att du lät så ledsen den där sista gången. Hade du en föraning om att allt snart var över?

Jag tröstade mig med att ditt lidande var slut, att du lidit nog och kanske hamnat i ett paradis. Att vi en dag skulle mötas där, sitta mitt emot varandra och tala, skratta och krama varandra. Vad hade jag att förlora på den drömmen? Ingenting. Jag drömmer fortfarande om det ibland.

Min egen älskade pappa. Du var den framgångsrika företagaren som var hyllad och avundad i hela Norden, när du stod på din topp. Fallet från toppen blev dramatiskt. Du förlorade företag, hem, släktingar, vänner, familj, försörjning. En del sa att du hade blivit lurad. Du hade trott för gott om andra och litat på folk som sedan lurat dig.

"Din pappa ska i fängelse", sjöng mina klasskamrater efter mig när jag gick hem efter att skolan slutat för dagen. Jag kan höra "sången" när jag vill än idag.

En kväll åkte vi bil genom vår närmaste stad. Jag minns att mamma skrek, att du lät arg, och att mamma sa: "Nu står det på löpsedlarna också". Ja, det var en smarrig historia för lokalpressen, min pappas misslyckade affärer och eventuella eko-brott. Du var något av en "pionjär" där, i början av 70-talet fanns det inte så många eko-brottslingar som idag.

Våra grannar vittnade i rättegången. De som förut varit våra vänner stod nu och pratade om hur slösaktig du var och om hur mycket leksaker du gav dina barn. Allt detta fick jag höra av vuxna i min närhet. Jag var tolv år.

Du hamnade i fängelse. Två år för eko-brott. Över en natt så var du borta. Fysiskt frånvarande. Ändå levande. Svårt att förstå. Barn fick inte besöka fångar. Min pappa var kriminell. Jag skrev många brev till dig. Jag sydde en kudde till dig i slöjden. "Den tog vakterna och sprättade sönder, sa mamma, när hon varit och hälsat på dig och haft med sig kudden från mig till dig. Då gjorde jag en träskål till dig i stället i ren ilska.

När du satt i häktet på Härlanda, skjutsade min morbror mig, min bror och min mamma oss dit för att mamma skulle träffa dig. Barn fick inte besöka sina föräldrar på häkten eller fängelser. När mamma kom ut var det mörkt. Hon sa att pappa hade kommit på att han kunde tända en tändsticka i ett fönster, så skulle vi veta att han fanns där och att han vinkade till oss.

Jag tyckte att det var ett stort, stort hus pappa var i. Plötsligt var där en tändsticka i ett fönster. Jag stod stilla. Jag saknade dig så. Du tände många tändstickor. Jag minns känslan exakt än idag. Jag minns mörkret. Tändstickorna i fönstret. Jag känner hur jag ser upp mot de små ljusen och hur jag längtar efter dig. Hur jag tänker på dig. Doften av höst.

Det var märkligt att ha en pappa som satt i fängelse. Jag var så arg, så arg på de som låste in dig. En gång berättade mamma att man satt dig i isoleringscell, man trodde att du var självmordsbenägen. Det var när du fått din dom. Jag tyckte som barn att det var fruktansvärt. Du sa till mig att det var det värsta du varit med om. Som vuxen kan jag tänka att det var ett försök att rädda dig från dig själv.

Du mådde också så dåligt av att vara bland människor som mördat och förgripit sig på barn. På den tiden hamnade eko-brottslingar bland andra kriminella. Du berättade att du var rädd. Du skrev till mig. Du skrev hur mycket du älskade mig. Än hade vi inte tappat den kontakten. Än skrev du till mig

När det blev bestämt att du och mamma skulle skiljas, var det du som berättade det för mig. Jag minns hur du sa att du hade verkligen försökt, att du älskade mig, mamma och min bror. Men att det gick inte. Du sa också att du var säker på att jag skulle få ett bra och lyckligt liv utan dig. Du kramade mig. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte tänka. När jag såg din ryggtavla utanför vårt fönster gjorde det så ont, så ont. Jag hade velat springa efter dig och följa med dig vart som helst. Men jag satt ensam kvar länge, utan en tår. Började skriva dikter.

När vårdnadsfrågan kom upp, fick jag tala med en kurator vid ett tillfälle. Du ville ha vårdnaden om mig. Jag hade lovat mamma att inte säga att jag ville bo hos dig. Som mamma förstår jag delvis min mamma. Det var klart att hon slogs för sina barn.

Till kuratorn sa jag att jag ville bo hos mamma. Fast egentligen var det dig, pappa, som jag ville till. Men jag kunde inte heller vara utan min lillebror. Han och jag kändes som en person då. Vi höll ihop mot de vuxna runt omkring oss. Jag kunde bara inte lämna honom.

Mamma har alltid sagt att hon älskat dig, att du var hennes stora kärlek. Du skriver samma sak om henne i dina brev. Men varför kunde ni då inte leva tillsammans? Varför gav ni upp? Det vill jag prata med dig om. Hur kunde ni låta era ekonomiska bekymmer få styra era hjärtan?

Jag var så ledsen. Jag sökte tröst hos mamma. Hon kramade mig. Hon började gråta. Jag minns att jag blev arg för att hon grät. Jag orkade inte att hon grät. Jag slog henne när hon grät. Så det blev aldrig många kramar.

Fortfarande börjar jag gråta om jag ser på TV att ett barn springer mot sin pappa. Han lyfter upp henne, han kramar henne, de skrattar mot varandra och ser in i varandras ögon. Så gjorde du med mig en gång. Jag minns det i hjärteroten. Plöstligt var allt borta. Över en natt. Och ändå levde du.

Du var ingen dålig pappa när jag var liten. Du var den som tröstade mig när jag hade tandvärk. Du var den som busade med mig. Du var den som var modig och fick mig modig. Du hade en fantastisk förmåga att få folk och mig att skratta. Du kunde berätta underbara och roliga sagor, från din fantasi. Du gav aldrig upp, du såg alltid framåt. Du var min trygghet. Tills allt hände.

Jag bär det som var bra i dig i mitt hjärta.

Jag önskar att du visste hur mycket jag älskar dig, än idag. Hur gärna jag skulle vilja att du fick träffa mina barn. Du hade varit en underbar morfar. Men jag berättar om dig för dem. Först berättade jag om allt det vackra med dig. När de var lite större och ställde fler frågor, fick jag också berätta att deras morfar suttit i fängelse. Det var tungt.

Jag har aldrig umgåtts med någon som haft en förälder i fängelse. Jag känner mig ensam om att ha haft en kriminell förälder. Suger till mig berättelser i tidningar och böcker om barn till kriminella. Då känner jag att jag inte är ensam.

Nu orkar jag inte skriva och minnas mer, pappa. Jo, jag fick på många vis ett bra och lyckligt liv, utan dig, som du sa. Men jag önskar att jag fått dela det med dig, att jag hade kontaktat dig oftare, att jag hade tagit mig tid och mod att söka upp dig, trots protester från mamma. Jag önskar att du inte gett upp kontakten med mig. Att du skickat mig kort när jag fyllde år, att du ringt mig regelbundet, att du hälsat på mig. Att du hade varit med på mitt bröllop.

Jag saknar dig så.

Jag kommer alltid att sakna min frånvarande pappa.

Kramar/Anna-Karin

(Det här är ett blogginlägg som jag skrev för cirka två år sedan. Fortfarande berörs jag starkt när jag läser det jag skrivit. Jag lägger in det i min blogg här kanske främst för att skicka ut ett budskap om hur viktiga alla pappor är för sina barn. Men också för att jag just idag tänker på min pappa som jag önskar att jag hade fått lära känna som vuxen.

Jag är ändå tacksam över alla de ljusa minnen jag har från min pappa. Han var en god själ inuti, trodde människor om gott. Spred ljus och glädje omkring sig. Brydde sig om andra människor, också de som var lite udda. Han var modig, djärv, orädd, social, kreativ, intelligent, optimist, glad, humoristisk, gav aldrig upp hoppet om att kunna räta upp sitt liv igen. Fast han hann inte göra det, han dog.

Det gör fortfarande ont i mig att han dog alldeles ensam och utfattig i Spanien och att det tog två veckor innan man fann honom död där. Men jag är lycklig att just jag fick bli hans dotter. Han älskade mig, det vet jag, inuti mig. Det är det som räknas, när allt annat fallit.)

Bara några rader ... och lite om Spira

2011-11-12T10:21:00.001+01:00

Vad gör jag nu för tiden? Jag hinner knappt blogga, känner jag. Fast att jag hela tiden får idéer om vad jag ska skriva om.

Men jag har betalat F-skatten och jag har gjort momsredovisningen till Skrivklådan.

Visst är det konstigt, ofta när jag ska göra något som jag inte kan säga att jag älskar att göra, precis då poppar det upp tankar på sådant som jag vill göra som jag älskar att göra. Förklara det för mig, den som kan.

Idag har jag tänkt fatta mig kort i bloggen. Därav rubriken.

1. Kulturhuset Spira invigdes i Jönköping igår kväll. Jag var där tillsammans med cirka 25.000 andra människor.

Det jag kommer att minnas från den här stunden är den vita fullmånen som lyste rakt över det nya kulturhuset Spira, som själv gnistrade som en diamant i alla de färger och speglade sig i Munksjöns lätt guppande vågor.

Belysningen av Spira ändrade sig i rytm och färger till musiken från bland andra Ola Salo som sjöng "The worrying kind" och Charlotte Perelli och Lena Maria Klingvall som sjöng "You raise me up" så mäktigt att jag rös i hela kroppen. Så roligt att höra henne sjunga från Spiras tak ut i universum, det är ju bara några veckor sedan jag intervjuade henne. 2000 dansare var med under invigningen och ett stort antal körer från hela Jönköpings län.

Det känns fint att Spira äntligen är färdigbyggt. Det har varit drygt tre år som man som jönköpingsbo följt bygget av det stora huset intill Munksjöbron. Nu önskar jag att det kommer att fyllas av härlig kultur i alla de former och att alla som vill ska ha råd att gå dit och ta del av det också.

2. Jag la in ett kort på Facebook igår på mig själv och min mamma när vi hälsade på äldsta dottern i Borås förra helgen. Jag fick så många kommentarer till bilden, så jag tänkte att jag kan lägga in den här i min blogg också.

Ni ser hur pigg och glad min mamma är idag. Det kunde jag aldrig tro i våras när hon åkte in i ambulans och hade blodvärde 45. Livet är verkligen märkligt. Hon har fått så fin vård och också bra hjälp från hemtjänsten (den kommunala, kanske jag ska tillägga med tanke på de senaste nyheterna kring hur det kan vara inom äldreomsorgen, som Carema). Det är jag så tacksam för, verkligen, av hela mitt hjärta, den fina hjälp som min lilla mamma har fått.

3. I eftermiddag får jag besök av min kusin och hennes man. Vi ska bjuda dem på våfflor. Kanske ska min mamma vara med här hemma också, om hon har lust och ork idag.

4. Så. Det var det hela. Kortare lyckades jag inte skriva idag. Trots att jag skrev rubriken "Bara några rader ...".

Dagen inget gick som jag tänkte

2011-11-10T15:37:00.001+01:00

Idag gick ingenting som jag tänkte.

Först skulle jag skjutsa yngsta dottern till jobbet på morgonen. På vägen dit fick hon telefon i bilen om att man dubbelbokat vikarier på stället hon skulle till. I stället blev hon erbjuden att välja bland tre andra jobb. Hon bestämde sig för ett av dem. Men det började två timmar senare. Så vi åkte hem igen.

Jag åt frukost och tog det lite lugnt. Sedan åkte vi iväg igen. Det gick snabbare än vi räknat med att komma fram till dagiset. Det var okända trakter för mig, ett område med många nybyggda villor. Vi körde runt och tittade lite på de nybyggda husen innan jag släppte av dottern vid hennes jobb.

Jag började bli hungrig och funderade över att kanske äta något på stan. Men jag bestämde mig för att åka hem i alla fall och göra rotfruktspytt, som jag nästan fått fnatt på att äta den senaste tiden, så gott är det.

Först när jag kom hem gick jag ner i tvättstugan och la i en tvätt och satte igång tvättmaskinen. Sedan tillbaka upp i köket igen.

När jag ställde mig vid diskbänken fick jag en panikattack som var så smärtsam att tårarna rann ur ögonen på mig. Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det, men de där tårarna är omöjliga att stoppa, hur gärna man än vill det. Det är bara att hålla ut. Men det gör ont i hela kroppen. Autopiloten hade gått igång igen. Men jag stod kvar och skar rotfrukter för glatta livet i alla fall. Jag var så hungrig.

När jag fått in den insmorda formen i ugnen, rörde jag ihop en kall sås med örtkryddor. Sedan vilade jag en stund. Hämtade andan.

Sedan gick jag ner i tvättstugan för att se om tvätten var klar. Det var den inte. Tvättmaskinen var som död. Den hade inte ens gått igång. Troligen var det en säkring som hade gått eller något annat elektriskt som krånglade. Jag tänkte att det får min make som är elektriker fixa när han kommer hem.

Jag tog det lugnt en stund till och väntade på att maten skulle bli klar. Äggklockan som jag ställt ringde efter 40 minuter. "Mums, nu ska det bli gott med mat", tänkte jag. Jag gick fram till spisen, böjde mig fram, öppnade ugnsluckan för att ta ut formen ur ugnen.

Inte hade jag behövt använda grytlapparna. Ugnsformen var kall. Precis som rotfruktspytten. Spisen fungerade inte heller. Det är i sådana stunder som jag börjar skratta, tack och lov.

Efter att ha druckit ett stort glas vatten, funderade jag först på att ge mig iväg för att köpa mig en korv med mos på stan. Men i stället testade jag mikrougnen. Den funkade. Som tur var hade jag en Billys Pan Pizza i frysen som jag kunde värma. Det är inte särskilt gott, tycker jag, men det fungerar som en nödlösning ibland.

Efter maten var jag inne i Facebook och kikade lite vad mina vänner där höll på med. Det var märkligt tyst kring det jag själv skrivit. Inte ett litet gilla-klick någonstans. Det kändes skumt. Var alla mina vänner sjuka, eller vad hade egentligen hänt? Av en slump fick jag se att höger om inläggen i min logg stod det att bara EN av mina vänner kunde se det jag skrivit i FB. Aha! Där var i alla fall det problemet löst. Lite fixande i säkerhetsinställningarna så började mina vänner se det jag skrev igen.

Eftermiddagspromenaden kring kvarteret gick i alla fall som den brukar göra.

Jag skulle jobba lite med redovisningen efter promenaden, tänkte jag. Men för det behövde jag kopieringsmaskinen. Den fungerade inte heller.

Fast solen håller precis på att gå ned som vanligt just nu därute. Det finns en trygghet i naturen sådana dagar när inget går som man tänker.

Blogga gick ju bra i alla fall.

Eller?

Kan du se det jag skrivit?

Ibland känner jag mig som en igelkott

2011-11-09T15:28:00.000+01:00

Ett grått, mjölkigt dis har lagt sig över Vätterbygden. Det är råkallt. Men jag tänker inte klaga så länge det inte är halt eller snö därute. Det har varit en fin och varm höst så här långt i år.

Jag har fått klart med nästa jobb till Skrivklådan. Det känns så klart mycket bra så som läget är för mig just nu, med utförsäkringen. Jag fick inget brev i brevlådan om beslutet från Försäkringskassan idag heller. Och jag hör inget från facket när det gäller företaget där jag har kvar min anställning. Jag bryr mig inte så mycket längre. Det är bättre att låta det vara. Bättre att lägga min energi på det som ger mig glädje och känns positivt i mitt liv, det som ger mig kraft. Acceptans. Tillit.

Yngsta dottern får jobb nästan varje dag som vikarie i barnomsorgen. Det är jag tacksam för. Jag tror att hon precis som sin storasyster är på väg att hitta sin egen väg i livet. Det känns gott i mitt bröst.

Vissa dagar i november känner jag mig som en igelkott. Som att jag har gått i ide. Inte fullständigt, men lite grann, i mitt huvud. Samtidigt tycker jag om känslan av att vara i ett ide. Att rulla ihop sig, grotta in sig någonstans och bara vara och låta allt annat vara.

Hösten är en fin tid för eftertanke, tycker jag. En bra tid att fundera över vad jag vill med mitt liv. Vilka steg jag vill ta när jag kommer ut ur mitt ide nästa gång.

Jag tror att vi nutida människor tar oss för lite tid för eftertanke. För mig är bloggandet tid för eftertanke. Att dricka té och se ut genom fönstret på himlen och skogslönnen är också tid för eftertanke för mig.

Tar du dig tid för eftertanke i ditt liv?

Hos dottern i Borås

2011-11-07T11:55:00.002+01:00

I helgen var vi hos äldsta dottern i Borås. Min mamma orkade följa med. Det blev kryddan under den dagen. Mamma kryar på sig allt mer och var så pigg och glad för att äntligen få se hur hennes äldsta barnbarn bor nu i sin nya lägenhet.

Inte nog med att mamma såg lägenheten. Hon var på restaurang och åt. Hon hann också in i en öppen outlet-affär, Borås-knallen, i Borås centrum och handla sig en hel kasse full med prylar. Det blev en ny äggklocka, ett fint ljus som såg ut som ett grönt äpple, fyra vackra kaffekoppar med rosor med mera, med mera. Hon går fint med sin lilla käpp när hon går utomhus. Inomhus går hon stadigt utan käpp.

Aldrig kunde jag väl trott det i våras eller i somras, att mamma skulle orka hänga med som hon gjorde nu i helgen. Men min mamma är en sällsynt seg kvinna. Jag får alltså uppleva att se henne resa sig en gång till i sitt liv. Läkarna och sköterskorna häpnar.

Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför livet.

Om ångest - del 1

2011-11-04T14:23:00.001+01:00

Jag får lära mig fakta kring ångest i KBT-kursen på nätet. Min tanke är att jag ska sammanfatta det jag lärt mig här i min blogg, kortfattat, när jag är klar med ett avsnitt. Jag lär mig nya saker och kanske att någon annan också gör det då, tänker jag. Dessutom passar det bra in att skriva om ångest i min blogg nu när jag bloggsamverkar med Hjärnkoll.se.

Panikattacker är en naturlig kamp-flyktreaktion som finns i oss människor. Den finns för att vi ska klara oss i livshotande situationer, som t ex om vi skulle möta en tiger eller en krigare. Panikattacken påverkar hela vår kropp så länge den pågår. Energin går till musklerna, matsmältningen stängs av, andningen ökar för att musklerna ska få tillräckligt med syre, tillväxten upphör, blodtrycket ökar med mera.

Utan den här stressreaktionen som finns inbyggd i oss människor skulle vi aldrig ha kunnat överleva genom årtusendena och bli de vi är idag. Hur effektiv stressreaktionen var en gång, hängde förmodligen samman med överlevnaden för en människa. Förfäder med effektiv ångestreaktion hade större möjlighet att överleva än de med mindre effektiv reaktion.

Idag har vi inte så många tigrar att slåss mot i verkligheten. Men vår kropp reagerar fortfarande som den alltid gjort. När det gäller ångestreaktionen kan man säga att den har passerat bäst-före-datum med något årtusende.

Orsaken till att det blir "fel" när det gäller panikattacker är att de fungerar så bra idag. De är också automatiska, de är utanför vår kontroll. Det är som en autopilot som kopplas på i oss när vår hjärna uppfattar något som hotfullt. Autopiloten, som styr det mesta som händer i vår kropp, inte bara panikattacker, kopplas på genom signaler från syn, hörsel, känsel och det görs en snabb bedömning (helt utanför vårt förnuft) om det finns en hotbild. Upptäcks ett hot, startas en stressreaktion i kroppen.

I vår tid matas vi hela tiden med sådant som vår hjärna kan uppfatta som hot. Det är t ex information om krig, fågelinfluensa, arbetslöshet, klimatförändringar. Våra egna liv är också fulla av det som kan uppfattas som personliga hot idag; avbetalningsplaner, räntehöjningar, barn som växer upp, risken att misslyckas, att inte duga.

Det betyder i realiteten att autopiloten sätts igång i princip hela tiden i oss människor i det moderna samhället. Vi får aldrig vila från det, om inte vi hittar ett sätt att aktivt göra det på.

På samma gång är vi med förnuftet så vana vid dessa "hot" att vi inte förstår när autopiloten sätter igång. Det är också så att det tar längre tid att springa ifrån en avbetalning på ett huslån (30 år t ex) än det tar att springa ifrån en tiger, t ex. Resultatet blir att vi går runt med en knut i magen och en känsla av att vilja slåss eller springa och gömma oss. På ett sätt kan man säga att vi springer ifrån det vi upplever som obehagligt samtidigt som vi står stilla och funderar över varför det känns så konstigt inuti oss. Det är här ångesten börjar.

Vi reagerar alla olika på stress. Och också olika på olika typer av stress. En del människor kan fortsätta att hålla ett högt tempo länge. Andra blir sjuka snabbt.

På senare år har man kunnat se att det finns både genetisk och biologisk sårbarhet när det gäller ångest, förutom att vi alla är olika. Genetisk sårbarhet innebär just sårbarhet.

Förutom sårbarheten påverkas man dessutom av omgivningen (hur man har det) och hur man lärt sig hantera den (hur man tar det). Allt detta innebär att man har stora möjligheter att kunna påverka sin ångest även om man har en viss sårbarhet, så att inte sårbarheten kommer att styra dig helt och hållet.

Genen som styr hur snabbt vi "lär oss" att känna ångest finns i två olika varianter. Om man har den ena varianten behövs bara några få upplevelser mellan starkt obehag och en situation för att man sedan automatiskt ska reagera med ångest i samma situation.

Har man den andra varianten krävs flera upplevelser innan man automatiskt börjar reagera med ångest i samma situation, (betingning).

En annan gen styr hur snabbt vi kan lära oss av med ångesten. Den genen finns också i två varianter. Den ena varianten gör att ångestkopplingen försvinner snabbt. Den andra gör att ångestkopplingen tar längre tid (utsläckning).

Det finns flera olika ångestdiagnoser; generaliserad ångest, social ångest, social fobi, panikångest, specifik fobi, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom.

Personliga tankar efter att ha lärt mig detta om ångest:

Det är egentligen en sund reaktion i mig som människa att ha ångest. Det är en överlevnadsmekanism som beter sig som en autopilot i mig när min hjärna uppfattar något som ett hot. Panikattacken finns där för att skydda mig, egentligen.

Men i dagens samhälle uppfattar hjärnan ibland saker som hot, trots att de inte är egentliga hot. Jag kan inte påverka det här med förnuftet, hur gärna jag än vill det. Autopilotens reaktion är blixtsnabb. Men jag kan påverka hur jag har det i mitt liv. Och jag kan påverka hur jag tar det som sker i mitt liv.

Jag har goda möjligheter att kunna påverka min ångest.

Ett sätt är att träna meditativ avslappning och magandning, som jag har gjort medvetet under den här veckan. Både när jag suttit i en fåtölj, när jag arbetat med något fysiskt och också när jag varit på ett köpcenter.

Jag promenerar minst 20 minuter varje dag i dagsljus och gör 5 minuter yoga varje dag. Motion är bra för mycket här i livet. Det är också ångestdämpande.

Moderat riksdagsledamot: "Det finns inga fattiga människor i Sverige"

2011-11-04T13:18:00.002+01:00

"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika".

Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i utanförskap. De fattiga barnen.

Vill Isabella Jernbeck (M), se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa.

Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?

Vill hon se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill hon se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?

Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02: "Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det värst är ensamstående mammor."

Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).

Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet, tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl. "Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora förmögenheter och sparkapital.

Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:

"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).

"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid".

Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll kronor i inkomst.

Jo, Isabella Jernbeck (M). Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige. Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i den, fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.

Vill du det?

(Artikel i Newsmill, 2011-11-03, Anna-Karin Mattsson)

Moderat: "Det finns inga fattiga i Sverige" - ny artikel i Newsmill av mig idag

2011-11-03T14:29:00.000+01:00

"Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga svenskar".

Idag har Newsmill publicerat en ny artikel som jag har skrivit.

Jag känner så starkt i mitt hjärta, att är det något jag vill göra med mina ord, så är det att lyfta fram de utsattas position i samhället. Människor som lever i utanförskap. Det har jag velat ända sedan jag var liten. Detta är vägen jag djupt inifrån mig själv vill gå med det jag skriver.

Välkommen att läsa! Kommentera gärna.

Ingen ska försöka gömma undan den fattigdom som finns i Sverige år 2011. Inte någon riksdagsledamot som helst.

Jag vill också säga ett särskilt tack till dig som gjorde mig uppmärksam på det här uttalandet. Du vet vem du är. Från mitt hjärta; tack.

Det vänder och KBT-terapi på nätet

2011-11-02T17:40:00.002+01:00

Jag vänder det. Igen. Jag går från mörker till ljus. Tårarna blir till leenden. Deppiga tankar blir till hoppfullhet. Jag gör det. Igen. Hur det än är. Jag är jag, fortfarande. Inget ska ta livet jag fått från mig. Jag vill leva, andas, känna hopp och glädje.

Idag har jag jobbat med redovisningen i Skrivklådan. Det fungerar och jag fungerar. Bara jag får ta de pauser jag behöver så klarar jag att jobba 25 % fortfarande.

Men panikattackerna är så mycket starkare nu än de var för ett år sedan. Det är ett faktum. Stressen det senaste året har satt sina spår i mig. Jag har funderat på att kontakta min psykolog, men jag misstänker att han har fullt upp. Om han ens är kvar på sjukhuset här där jag bor. Det är flera år sedan jag hade kontakt med honom nu.

Jag funderade lite till. Sedan kikade jag in i "Fråga doktorn" och läste om panikångest där. Doktorn där, Gunilla, rekommenderade bland annat KBT-terapi på nätet (Livanda). Jag har funderat på att prova det förut. Nu bestämde jag mig för att göra det. Det var inte särskilt dyrt, tycker jag. 495 kronor för tre månaders tillgång till kursen och en CD-skiva för 50 kronor. Det är som att gå en kurs. Jag ska själv läsa in olika avsnitt med fakta kring ångest och stress och göra uppgifter varje vecka. Träna avslappning, motionera, yoga fem minuter varje dag. Det blir som en repetition för mig själv som jag tror kan vara bra för mig nu när jag har så mycket stress omkring mig. KBT har fungerat bra för mig förut så att panikattackerna har minskat i styrka och också i antal.

Det blir spännande att se hur jag upplever terapi på nätet. Jag har valt att inte ha kontakt med någon psykolog. Jag har redan en person som jag kan kontakta om jag känner att jag behöver det, tänker jag. Jag ger det till mig själv i gåva. Kan jag minska panikattackerna både i styrka och antal, så får jag mera kraft att göra det som är positivt för mig.

Det är november nu. Jag har köpt vacker ljung till det inglasade uterummet. Oktober månad rusade förbi, tycker jag. Om november kommer att gå lika snabbt som oktober gjorde är det snart första advent. I affärerna är det jul sedan länge.

Det känns fortfarande som att jag inte riktigt hänger med tiden. Jag behöver göra som indianerna säger; vänta in min själ.

Höst i mig

2011-11-01T11:00:00.000+01:00

Jag var en gång ett knoppande träd.

Sedan grönskande.

Alla mina gröna löv ...

Susande ...
stilla i vinden.

Jag var sommaren.

Nu faller det.

Ett efter ett.

Allt jag byggt upp, hoppats på.

Snart står jag där.

Avklädd.

Naken.

Som en svart silhuett ...

Mot grå himmel.

Inväntande vintern.

Och våren.

(Anna-Karin Mattsson, 2011-11-01)

Trauman, sorger och avslut

2011-11-01T07:30:00.002+01:00

Jag har varit med om många trauman och sorger i mitt liv. Jag kan förloppet.

Först är där chocken. Sedan kommer sorgen. Olika lång beroende på olika omständigheter. Sedan kommer läkningen. Också den olika lång beroende på vad det handlar om. Kanske också beroende på vem man är som människa.

Jag tror att en anledning till att långtidssjukskrivning och utförsäkring känns så tröttsam och energikrävande, är att där inte blir något avslut. Ingen "död". Jag menar, när någon till exempel dör, så dör människan, hon/han försvinner. Vid en skilsmässa så blir skilsmässan i sig som en "död", ett slut på något. Sedan sätter sorgearbetet igång. Sorgen öppnar i de allra flesta fall så småningom upp för glädjen igen. Jag har varit med om den processen så många gånger i mitt liv. "Jag kan icke räkna dem alla", skulle jag kunna säga.

Men i det här fallet, att drabbas av långvarig sjukdom, och inte få någon förtidspension, att bli av med sin arbetsförmåga och nu också utförsäkras, i allt detta finns inget "slut", ingen "död". Det fortsätter som en rundgång hela tiden. Ingen möjlighet att få börja sitt sorgearbete på allvar. Inte heller någon möjlighet att få avsluta det. Ingen möjlighet att få läka ut sorgen.

Det måste vara därför det känns så tungt just nu för mig, tänker jag. Det är som att själva sorgen blir kronisk, den "fastnar". Sorgen över att ha förlorat hälsan jag en gång hade. Sorgen över att inte längre kunna vara självförsörjande. Samtidigt finns det ju ett hopp i allt detta, hoppet om att kanske kunna bli starkare så småningom, tänker jag. Jag är ju fortfarande vid liv.

Jag vill ha ett avslut på allt det här. Jag vill få sörja klart. För att kunna läka samman igen. Öppna upp för glädjen inuti mig igen. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv.

Acceptans är också bra för mig just nu. Jag försöker acceptera. Igen.

Facket

2011-10-31T13:50:00.001+01:00

"Du, det är stentufft därute, ska du veta. Som jag tolkar mailet du fått kommer företaget du är anställd hos att säga upp dig". Sa min kontakt på facket.

Jag förklarade hur jag känner det. Jag orkar inte vara med på möten på mitt gamla jobb där jag stressade sönder mig. Ända sedan jag var 21 år och började jobba heltid har jag varit fackansluten. Det enda jag fått därifrån genom alla år är en liten datorkurs. Har de möjlighet att vara ombud för mig?

Hon ställde några frågor till mig. Om hur min läkare ser på mina möjligheter att kunna arbeta igen. Om min diagnos. Nu ska hon kontakta fackklubben på företaget där jag fortfarande har kvar min anställning och sedan återkomma till mig.

De ärrade såren i mig rivs upp igen. Det gör ont.

Jag gråter.

Vintertid

2011-10-30T12:02:00.003+01:00

Sommaren gick, hösten gick och nu är det vintertid. I alla fall i min klocka.

Det har varit några dagar där jag samlat kraft. Äldsta dottern har varit hemma. Vi har firat yngsta dottern som fyllt 19 år.

Jag har också haft stunder för mig själv i tystnad. Det har verkligen varit just det jag känt att jag behövt just nu. Jag minns när tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund, sa till oss utmattade som deltog i Pacemaking, att "det handlar om att söka efter det man mår bra av. Och att sedan fortsätta att göra mera av det".

Jag försöker plocka fram det jag lärt mig genom åren för att hämta kraft. Jag är tacksam för alla de människor jag mött som kunnat hjälpa mig på vägen. Det var så tufft i början när jag inte ens orkade tänka själv. Det gör jag idag. Jag kan tänka själv igen. Även om det varit lite trögare i mitt huvud den senaste tiden än på länge. Bloggen och skrivandet hjälper mig när det är trögt i mitt huvud. Det är fantastiskt och jag är så lycklig att jag fortfarande kan skriva. Att jag hittar orden.

Gatorna i Jönköping kantas nu av träd med gyllene blad. Trottarerna längs med Barnarpsgatan är guldgula och prasslande av alla de nedfallna löven. På höjderna kring Jönköping där jag själv bor, är det allt fler träd som står kala nu. Det känns att dagarna blir allt kortare.

Men det är mysigt att tända ljus och att samlas kring ljusen. På något sätt tycker jag om mörkret. Jag kan hitta en vila i det. Utan att jag ens behöver blunda.

Igår kväll tittade jag på TV. Jag såg programmet "Så mycket bättre". Det är inte ofta jag tittar på TV, jag blir fortfarande så trött av att se på TV. Men när det är program med musik går det lättare. Laleh och Tomas Ledin är två av de svenska artister som jag tycker mycket om. Båda är med i "Så mycket bättre", den här säsongen. Tomas Ledin var själv utbränd för många år sedan. Jag minns att han var den som genom sin berättelse i en tidning fick mig att börja prova Qi-Gong, eftersom jag läst att han blivit hjälpt av det. Också Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, E-type och Lena Philipsson är artister som jag gillar mycket.

Det här är den låten som berörde mig starkast just igår. Var så goda! Lalehs mycket personliga tolkning av Tomas Ledins låt "Just nu".

Newsmill-inlägget om Reinfeldt och sjuka/arbetslösa

2011-10-29T08:56:00.001+02:00

Jag kanske tjatar men ... jag är mycket stolt över att i Newsmill.se ha fått med en artikel som berättar om hur det är att vara utförsäkrad. Dessutom från en utförsäkrads eget perspektiv.

Efter en vecka har artikeln haft 3556 besökare. Den har plats 6 bland veckans mest lästa artiklar i Newsmill. Den är med bland de 50 mest lästa under månaden som varit. Där finns 134 kommentarer att läsa till artikeln för den som är intresserad. Många olika tankar och också intressanta länkar.