De vita molnen sveper förbi på den blå sommarhimlen och jag tänker att så där är det ju att vara människa. Att leva i en rymd av känslor där det ibland dyker upp moln som förmörkar och kastar skuggor över annat. Moln som skymmer min själ för ett tag.
Fortsätt andas, håll ut och när jag minst anar det har det gråsvarta tunga molnet blivit till lätta vita skyar och en dag helt passerat.
Vem vill egentligen leva i en för alltid molnfri himmel? Så trist det skulle vara om himlen alltid såg likadan ut. Även om den var blå.
Vi behöver livets nyanser. Om inte annat för att få känna glädjen när mörker blir till ljus.