Tankar på sjukhuset

Jag läste tidningen Amos på sjukhuset medan jag väntade på att mamma skulle skrivas ut. Där fanns tre tidningar; Amos, Hemmets Vän och Kyrkans Tidning. Jag läste allesammans, fick vänta länge.

I Amos fanns tankar om sorg. Det som utifrån kan se ut som samma sorg för två människor, kan vara en lite lagom tung sorg att bära för en människa och en mycket tung sorg för en annan människa. Om en sorg känns mycket tung kan det bero på att det som hänt utlöser andra obearbetade sorger. Det gamla som inte man bearbetat väcks till liv med den nya förlusten av kanske hälsa, arbete, skilsmässa eller ett dödsfall. Sorgen över tidigare förluster i livet.

Kroppen drar sig samman, huvudet blir tungt och viker sig mot knäna. Man blir liten igen, som när man låg hopkrupen i sin mammas mage en gång. Sörjer man riktigt djupt kan man bli känslig för beröring. Kramen, som kanske man egentligen längtar efter, kan man känna sig rädd för; "Kommer du så nära mig, då brister jag". Muren kan finnas där mot de andra som skydd för att man ska orka igenom sorgen.

I dagrummet där jag satt när jag läste, försökte två mogna kvinnor övertala sin 88-åriga mamma att flytta till Göteborg. Mamman hade fått problem med hjärtat och kunde inte längre klara sig själv. "Jag känner som att jag inte har något alls nu längre", sa mamman. "För min del så kunde de lika gärna få gräva ner mig nu", konstaterade hon krasst med ett beslutsamt lugn i rösten. "Tänk att jag skulle bli så här gammal och skröplig", fortsatte den äldre damen.

"Men du ska väl inte klaga, tyckte dottern, du kunde ju varit 58 år och skröplig, tänk att du har fått leva så länge som 88 år, det ska du vara glad för, ju".

Min egen mamma är hemma hos sig nu. Hon är relativt pigg, jag ska ringa hemtjänsten idag så hon får viss hjälp därifrån. Läkaren som skrev ut henne tittade mig i ögonen och sa med glad min "Hon är ovanligt pigg för att ha en så hög ålder, din mamma".

Själv så höll jag på att ramla i stentrappan till entrén när jag skulle hämta hem henne. Som tur var ramlade jag inte, men jag sträckte till mig och det känns idag. Jag känner mig just nu inte alls särskilt pigg för min ålder. Jag känner mig mer som en liten som dragit ihop sig till en boll. Spänningarna från de senaste veckorna finns kvar i mig ännu.

Jag önskar att jag är lika pigg som mamma den dagen jag har hennes höga ålder. Jag tänker att jag får ha henne som förebild när det gäller hälsa. Hon har inte flåsat på gym, hon har promenerat varje dag utom då i vinter. Hon har gjort avslappning dagligen i kanske 20 år. Hon bor i ett rum och kök, har inte så mycket att ta hand om. Hon kan konsten att lata sig ibland. Hon tycker om att läsa böcker och lyssna på musik. Är i grunden en positiv människa och har humor. Har aldrig följt någon särskild diet, men äter måttliga portioner av vanlig husmanskost. Dricker inte alkohol och har aldrig rökt, dricker måttligt med kaffe. Hon har levt ensam i mer än 25 år.

Det sista stycket låter som en kontaktannons, tänker jag lite fnittrande för mig själv när jag läser det. Ja, hade hon fått stanna lite längre på sjukhuset kanske hon hade hittat någon, vem vet. Fast min mamma vill inte ha någon gammal gubbe att ta hand om, brukar hon säga. Hon är stark, min mamma, hon vet vad hon vill. För det mesta är det på gott för henne själv.

Fast alldeles nu när jag skriver här ringer mamma att hon har ramlat på köksgolvet och inte kan ta sig upp. Så jag får släppa allt jag har för händer och åka in till henne direkt.

"Ge mig kraft...", tänker jag.