Det finns de som har det så mycket sämre än vad jag har det.
Missa inte att lyssna på den här länken, "Vissa har saker, andra inte", om hur det kan vara att vara barn till en utförsäkrad mamma som tidigare jobbade inom barnomsorgen.
Här är det barnens röster som får tala om hur de uppfattar sina liv i Sverige idag. Det är en berättelse om att sova på madrasser för att man inte har råd till en säng. Om svårigheten att få tag i en bostad när man är utförsäkrad. Om att vara barn och känna oro för familjens ekonomi. Om att tvingas bli vuxen och känna vuxenansvar fast att man bara är ett barn. Med mera.
Enligt Rädda Barnens rapport fortsätter barnfattigdomen att öka i Sverige.
Stoppa utförsäkringarna NU, säger jag.
När jag hör barnen berätta om sina liv, påminns jag starkt om hur det
var en gång för mig själv när jag var liten. Den där ständiga klumpen
och oron i magen för att vi inte skulle ha pengar till mat. Den där
viljan och längtan efter att göra min mamma glad, kunna hjälpa henne på
något sätt. Alltid var det henne som jag köpte något till först om jag
kunde. För jag såg att hon aldrig unnade något till sig själv, hon hade
inte råd att unna sig något.
Jag minns det tomma kylskåpet ibland. Hur jag åt så mycket som möjligt
under skollunchen för att jag var så hungrig. Hur god jag tyckte att
potatisen i skolan var, fast mina kompisar ratade den för att de tyckte
att den var vattnig. Jag minns sportloven och påskloven när mina
kompisar åkte iväg med sina familjer. Och jag var ensam kvar i stan.
Besökte muséer, bibliotek, läste böcker, promenerade i naturen. Gjorde
det som inte kostade några pengar. Det gav mig mycket som människa,
trots allt. Fast jag kände mig ofta utanför, inte som de andra barnen.
Den känslan följer med mig fortfarande som vuxen. Den stör mig inte
längre. Fast den finns där.
Jag minns när vi hade så lite pengar till mat och min mamma blev så glad
för att hon mitt i sommaren hittade rester från dopp i grytan i frysen.
Jag minns hur vi doppade i grytan mitt i sommaren. Hur vi köpte massor
av apelsiner och nästan åt bara det, när de var billiga. Jag minns hur
glada vi blev när affären där vi handlade sålde bränt bröd billigt så
att vi kunde köpa hem det.
Jag minns att vi brukade köpa varsitt färdiggrillat revbensspjäll när
mamma fått pengar från socialen. Då var det fest, då satt vi tillsammans
och åt revbensspjäll. Och jag kan lova att jag gnagde på det tills det
inte fanns en enda smula kött kvar på det.
Aldrig kunde jag tro att jag många år senare som vuxen skulle få höra
barn berätta om en liknande barndom som den jag själv hade en period i
mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få läsa att
barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Fast så ser verkligheten
ut i Sverige år 2012. Enligt Rädda Barnens senaste rapport.
Arja Saijonma är en av mina favoritartister. Minns du
SvaraRadera”Ljuvliga Ungdom”? Och nog har vi ofantligt mycket att
tacka livet för, men det har blivit en fruktansvärd usel
Girighetens Marknad. Måste det vara så, Livet??
Undrar Kalle i Tallebacken.
Inte behöver livet vara girighetens marknad. Det handlar om att medvetet och vuxet ta bort de djuriska reflexerna inuti oss själva, tror jag.
RaderaOch istället öva oss i medkänsla och empati som blir till handling.
Jag kan inte förstå att inte fler människor blir upprörda över den ökande barnfattigdomen i Sverige. Det är i alla fall bra att media lyfter fram den alltmera nu. Bakom alla bokstäver och siffror finns ju levande små ungar som far illa. Kanske för resten av sina liv om de inte får hjälp i tid.
Kram