"Straffa inte barnet" - Riksbryggan med mera

"Straffa inte barnet". Jag som en gång var ett barn till en förälder i fängelse, är glad att se att det nu för tiden finns föreningar som Riksbryggan där man med FN:s barnkonvention som grund arbetar för att stötta barn med en förälder i fängelse. 

När min pappa kom i fängelse för ekonomisk brottslighet, togs han ifrån mig som min pappa över en natt. Jag minns hur jag slängde mig i min säng och skrek "Pappa" rakt ut i förtvivlan och kraftig gråt den dagen jag fick veta att polisen hade satt min pappa i häkte. 

Jag fick inte träffa min pappa under drygt ett års tid. Inte få en kram av honom, inte se in i hans ögon, min pappa som jag älskade så som bara ett barn älskar sin förälder. Det var som att han var död, fast att han fortfarande levde. Så svårt att förstå för en 12-årig tjej som jag var då.

På den tiden fick barn inte besöka sina föräldrar i fängelse. Det ansågs skadligt för barnen. Fast att det mest skadliga av allt var nog ändå att inte få träffa sin pappa. Hur skulle jag som barn kunna förstå att jag inte fick träffa min pappa längre? För mig var han ju den snällaste pappan i hela världen, mitt livs första kärlek.

Barnet till en kriminell förälder behöver mycket stöd för att inte ta skada. Hur jag själv klarat mig som jag gjort är faktiskt ibland ett frågetecken för mig själv. Kanske för att jag är en maskros, eller ser mig själv som en maskros. Jag vet inte.

Jag vet i alla fall att jag hittade mycket tröst i böckernas värld. Böcker som handlade om "överlevare" och någon enstaka gång lyckades jag hitta en bok om ett barn med en förälder i fängelse. Att dansa, fantisera, skriva och lyssna på musik hjälpte mig också mycket genom den tuffa tiden utan pappa. Pappa, som jag aldrig mer fick samma kontakt med efter fängelsetiden som jag haft förut. Kanske för att vår kontakt bröts så tvärt och också för att min pappa förändrades som personlighet genom att hamna i fängelse.

Jag kände mig mycket ensam om att ha haft en förälder i fängelse. Och det gör jag faktiskt fortfarande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin mött en människa IRL som har haft en förälder i fängelse, fortfarande inte. Undrar om jag kommer att göra det innan jag dör?

Tänk att det går att se att vissa saker faktiskt blivit bättre här i världen sedan jag föddes. Även om det också fortfarande finns mycket kvar att göra. Inte minst för barnen som alltid, alltid är alla de vuxnas ansvar.