onsdag 4 juni 2014

M: "Alla behövs" - men få anställer någon med psykisk ohälsa

Jobbfrågan gissar jag kommer att bli het i valdebatten. Nya Moderaternas "Alla behövs" låter ju bra. Fast verkligheten ser annorlunda ut.

För vilka människor har egentligen möjligheten att bli anställd på riktigt? Att komma med i "Arbetslinjen"? Vilka har egentligen möjligheten att göra det valet? När Nya Moderaterna med statsminister Fredrik Reinfeldt pratar om att människor ska ha valmöjligheter får det mig ibland att må illa. Därför att alla människor har inte valmöjligheter. Och definitivt inte i det tuffa arbetsklimat vi har idag. 

På valnatten efter EU-valet sa statsminister Fredrik Reinfeldt: "Nu får vi en svensk vänster som definieras av krafter till vänster om S i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjlighet att välja." (Aftonbladet)

När Reinfeldt talar om människors möjlighet att välja, så handlar det tyvärr inte om alla människor i samhället utan om ett visst antal människor. Livet är inte så enkelt som att man alltid kan välja eller inte välja. Visst har alla människor möjlighet att välja hur man förhåller sig till en situation. Fast möjlighet att välja att få en anställning är begränsad för vissa grupper, till exempel.

Människor med psykisk ohälsa har betydligt sämre möjligheter att få en anställning än andra grupper. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan i Sverige.

Det beror inte på att människor med psykisk ohälsa är arbetsovilliga. Tvärtom. De allra flesta människor med psykisk ohälsa vill jobba, vara självförsörjande och vara med i ett sammanhang precis som de flesta andra. Fast i dagens krävande arbetsklimat med mycket stress är det inte så lätt att ha ett funktionshinder. Synligt eller osynligt.

Det är ett välkänt faktum sedan länge att många arbetsgivare avstår från att anställa människor med psykisk ohälsa. Den senaste undersökningen hos Hjärnkoll visar inte några större förändringar när det gäller detta. 

Det är hög tid att sluta diskriminera människor med psykisk ohälsa anser jag.

Dags för arbetsgivare och chefer som fattar beslut om anställningar att göra sig av med gamla fördomar och våga tänka nytt. 


Det är hög tid att skapa arbetsplatser där alla verkligen får plats och behövs. 

Arbetsmiljöer skapade efter människans behov i stället för kapitalets.

Det är hög tid för förändring.



Lästips: "Ökade sjuktal i välfärden, ska det vara så här?" (Martin Mobergs betraktelser)



#Blogg100

6 kommentarer:

  1. Jag håller med dig till punk och pricka så jag kan inte tillägga nåt. Vi som är utbrända har ju drabbats av psykisk ohälsa och det gör inte personen sämre som du säger utan om folk får hjälp att komma tillbaka utan att behöva ta tabletter så är det inget hinder. Det verkar som inte huvudet tillhör kroppen utan det är en skam att må dåligt psykiskt. Dom flesta nu har inte haft psykisk ohälsa hela livet utan arbetat åratal men sen gått in i väggen och då har det blivit skador som är svåra att reparera och man blir mer stresskänslig. Därför måste det beredas arbeten som passar och tempot i arbetslivet nu verkar vara omänskligt så sjukskrivningarna går ner i ålder.

    Bra skrivet som vanligt. Vi har samma åsikter men du kan få ner det på pränt (gammalt ord) så skickligt

    Ha nu en skön dag
    kramar

    SvaraRadera
  2. Mycket bra skrivet! Jag kan inte mer än hålla med. Denna jobbsatsning är inte för alla. Idag är det svårt för en stor grupp människor att komma ut på arbetsmarknaden trots att vilja finns.

    Du har verkligen en förmåga att sätta ord på det som är viktigt!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anne. :)

      Kram och allt gott!

      Radera
  3. Som jag visste vad du skulle skriva, dök den här versen upp i gårkväll:

    Valfrihet. Vackert ord
    Den som kan betala bra
    får bästa omsorg.

    Alla kroppens delar kan bli slitna och sjuka, även hjärnan tänker jag.
    Jasså, FR försöker skrämmas, ha ha. Ha det bra Anna-Karin. ((Kram))
    Skrivet av Kalle i Tallebacken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Valfrihet. Vilket skämt det ordet blir ibland i dagens Sverige, tänker jag.

      Kram

      Radera