Jag gör en Anti-Jante

 
Efter mer än tio år som sjukskriven skulle jag på möte hos Arbetsförmedlingen för två år sedan och möta min handläggare där från Försäkringskassan. Jag skulle dit för att vara med i ett projekt som jag själv fått kämpa mig till att vara med i. Ett projekt som, kanske, skulle kunna göra så att jag fick chansen att hamna i någon form av arbete igen med den kraft jag har. Jag hade själv kontaktat min handläggare på FK när jag läst om projektet i lokaltidningen. Min handläggare visste inte ens om att just det här projektet fanns när jag ringde honom. Men han bad att få återkomma till mig. När han gjorde det hade han hittat projektet.

Jag hade tidigare samma sommar på en ren impuls skaffat mig visitkort där det stod "Bloggare" under mitt namn. Då hade jag bloggat i ungefär ett halvår på Passagen. Visitkortet var för mig en symbol för att jag en dag skulle vara i arbete igen.

Just den morgonen när jag är på väg till AF, stöter jag på en jobbarkompis som jag inte sett på femton år. Vi pratar och han berättar att han haft eget företag i tio år. Jag skrattar till och säger skämtsamt att han kanske behöver någon som skriver åt honom. Jag tar fram mitt visitkort. Ger honom det allra första visitkortet av mina splitter nya. Han skrattar tillbaka och vi säger hej.

Sedan går jag till AF. Det är stress i luften när jag kommer in där. Jag står upp och de andra har satt sig ned. Innan någon annan hinner säga något ger jag var och en ett av mina nya visitkort. De tittar till lite häpet.  Arbetsförmedlaren säger med en liten suck "ja, bloggar... sånt läser inte jag". Sedan lägger hon mitt visitkort åt sidan. Men det känns gott inuti mig att ha gjort det jag har gjort. Att ha delat ut mina nya visitkort.

På eftermiddagen samma dag får jag en kommentar i min blogg från min tidigare jobbarkompis. Han som jag mötte på förmiddagen utanför ett café på väg till AF. Han ber mig titta upp på hans kontor samma vecka.

Tre veckor senare har jag en praktikplats på hans företag och skriver artiklar.

Jag behövde totalt endast tre möten hos arbetsförmedlaren i det här projektet.

Från att inte ha läst bloggar har arbetsförmedlaren börjat läsa min blogg och är alldeles salig när hon berättar hur bra hon tycker att jag skriver. Hon berättar att hon själv funderar på att börja blogga.

Ett år senare när projektet avslutas, vill min handläggare på AF knappt lämna över de handlingar hon själv skrivit till mig; "jag tycker att det känns jobbigt, nu när jag vet hur bra du skriver".

Efter det här sista mötet startar jag eget som frilansjournalist. Nu har jag jobbat i åtta månader som frilansjournalist/skribent och haft jobb med den kraft jag har hela den tiden.

Och alltsammans började med en plötslig impuls från mig att beställa ett visitkort... eller?

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Bra, dåligt eller olika?

Så lätt det blir att leva när jag i stället för att tänka "bra" eller "dåligt" om människor eller saker, tänker att vi/det är "olika". Den tanken har grott i mig ett tag nu.

Det påminner om mindfullness, konsten att vara medvetet närvarande. När jag fick öva mig i den konsten innebar det att jag i stället för att se mig omkring och tänka "där går en gubbe, vad han ser sur ut", "där är en bil, så rostig den var", "så smutsigt det är här i badrummet, jag behöver städa", så kunde jag tänka så här:

1. Där går en gubbe.

2. Där är en bil.

3. Här är badrummet.

När jag slutar att värdera saker och människor utan i stället konstaterar att de är så som de är, känner jag en vila i hela mig. Jag känner att jag blir mer fokuserad. Jag blir också medveten om hur mycket känslor och värderingar jag faktiskt lägger in i mina tankar. Det är säkert vanligt att man gör det som människa. Men det är också väldigt fint att kunna låta bli att göra det ibland. Det är respekt och det är ödmjukhet att låta människor och saker få vara precis som de är och känna att det är OK.

Att också tillåta mig själv att få vara precis som jag är, utan att värdera mig själv som "bra" eller "dålig", "smal" eller "tjock". Det räcker faktiskt att jag är. Som att det inte skulle vara stort nog, just att vara.

För vem kan egentligen säga vad eller vem som är "bra" eller "dålig"? Egentligen handlar det väl om att allt och alla bara är  "olika". Och ibland också lika.