Jag har länge sett på mig själv som ett maskrosbarn, en överlevare. Det var en anledning till att min blogg fick namnet Maskroskvinnan. Fast för att vara ett verkligt maskrosbarn gäller det här: "Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa." (Wikipedia). Jag har panikångest och har haft depression, så alltså passar jag inte in på benämningen maskrosbarn fullt ut.
Det man kallar orkidébarn är däremot barn som föds med en högkänslig personlighet. Att vara ett högkänsligt barn är ingen diagnos, utan helt enkelt ett personlighetsdrag. Som högkänslig har man viss större risk att drabbas av psykisk ohälsa som ångest och depression om man råkar ut för trauman eller har en otrygg barndom. Eller blir arbetslös som vuxen till exempel. Man är helt enkelt lite mera stresskänslig än en genomsnittsmänniska.
Ju mer jag läser och funderar kring mig själv, det jag varit med om i mitt liv och hur det påverkat mig, desto mer känner jag mig hemma som ett orkidébarn, född med en högkänslig personlighet. Personlighetsdrag som sitter i hela livet. En begåvning eller känslomässig intelligens som cirka 10-20 % av människorna har.
Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Fast det är viktigt att man ser till att ta hand om sig. Sätter gränser. Vilar från intryck ibland.
Som högkänslig tar man in många fler intryck i sin hjärna än de flesta människor gör. Jag brukar ofta känna mig hudlös. Som att jag saknar ett filter mellan mig själv och andra.
Empati, inlevelseförmåga och kreativitet är några av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Och att man ofta får mycket starka upplevelser i naturen och av musik och kultur till exempel.
Frågan är ju då vad jag ska göra med namnet på min blogg?
Maskroskvinnan känns inte helt rätt för mig längre.
Kanske är det dags att min blogg helt enkelt får heta det som jag själv heter? Mitt namn.
Jag har funderat över det tidigare ett par gånger sedan jag började blogga.
Det känns som att det är dags att ta det steget för mig nu.
Och det känns bara bra.
Jag är den jag är.
Först av allt är jag människa.
Sedan kommer allt det andra.
Överlevare är jag dessutom fortfarande, så här långt.
