Det händer ibland i mörka natten ... jag vaknar som i en dröm där min mamma talar till mig. Vi samtalar. Hon lever och jag känner mig så lycklig att jag inte vill somna om.
Somna om ... för att vakna igen och veta att jag inte har mamma längre så som jag hade henne förut. Vakna och veta att hon är det vi kallar död.
Igår, när jag besökte kyrkogården där mamma är begravd, vandrade jag på grusvägen som slingrar sig fram kantad av blomstersmyckade gravar på var sin sida, ner mot den lilla glittrande sjön.
Längst ner, precis vid kanten till sluttningen ner mot den lilla sjön, står en parkbänk. För den som vill sitta där. För den som vill vila sin trötta, sörjande kropp en stund.
När jag närmade mig parkbänken såg jag plötsligt någon sitta där. Jag kände igen henne. Det var mamma. Jag såg hennes ryggtavla. Hennes silvrigt lockiga hår. Hon hade på sig sin varma vinröda täckjacka.
När jag var 3-4 meter från bänken där hon satt, vände hon sig om. Hon såg mig i ögonen och log mot mig. Hon såg så frisk och glad ut. Trygg.
Jag kände att hon ville berätta för mig att hon har det bra. Att hon är med mig. Att hon trivs där hon är. Att hon lever.
Min upplevelse var så stark att jag inte kan, trots att jag är en tvivlare, annat än tro på det jag själv upplevde.
Jag älskar dig, mamma. Var än du är, så älskar jag dig. Evinnerligen.
Tack för att jag fick vara med om att möta dig igen, där på kyrkogården.
