Det är måndag den sista veckan på min semester och himlen är alldeles blå. Ja, semester. Jag vet inte säkert än om jag har semester eller om jag "bara" är sjukskriven. Jag har inte fått klart hur det blir med arbetet än, men jag tror att det löser sig. Eller rättare sagt, jag vet att det löser sig. Jag vet bara inte riktigt vilket alternativ det blir än.
Hur som helst så tänker jag inte särskilt mycket på det längre. Efter drygt tio år som sjukskriven och med hälsa som kommer och går, så har jag blivit så van vid att leva i ovisshet att det har blivit en livsstil. Jag tar dagen som den kommer mycket mera än jag gjorde förut. Och det är rätt skönt, det.
Jag känner en trygghet i mig själv att det ordnar sig alltid på något sätt. För det har det ju gjort hittills i mitt liv, när jag tittar bakåt. Ibland på ett annat sätt än jag kanske önskade mig, men jag andas ju och jag kan skratta, jag kan älska, jag kan tala, skriva, sakna och sörja. Jag är levande, det är det enda som räknas egentligen. Det viktigaste av allt.
Med livet i mig står dörrarna öppna. Allt är där ute och väntar på mig. Det meningsfulla, människorna, glädjen, blommorna, stjärnorna, solen, sjöarna och haven. Fåglarna. Vinden och regnet. Livet väntar på mig. Idag igen. Ännu en dag att få leva, ännu en dag att få andas, ännu en dag med massor av intryck och upplevelser. Ännu en dag... och det är stort. Ofattbart stort.
Nu går jag ut och gör något bra med den dag jag fått!
