lördag 31 oktober 2020

Döden, döden, döden ...

Astrid Lindgren är känd för att börja sina samtal med sin syster med att prata om döden. Sen hade de klarat av den och pratade om allt annat mellan himmel och jord. Det var kanske mer naturligt förr i tiden att prata om döden än idag.

Men just det här pandemins år, 2020, har nog knappast någon kunnat undgå att möta döden antingen i ord eller IRL. Om man nu kan möta döden IRL, det blev ett lite märkligt uttryck, eller vad tycker ni? Eller kan man kanske det, möta döden IRL? Döendet vet jag att man kan uppleva IRL. Både som döende och som den som befinner sig intill den döende. Det har jag nu flera erfarenheter av som människa.

Döden har nog alltid funnits med i mina funderingar genom livet. Redan när jag var liten funderade jag och skrev om döden. Det tror jag är naturligt för många barn. Som tonåring förändrades tankarna på döden. Jag blev medveten på ett annat sätt om att jag själv och alla andra är dödliga. Jag minns att jag grät länge i min säng en gång för att känslan av att alla en dag skulle vara borta, var så outhärdligt sorglig för mitt tonårshjärta. Hela mitt örngott och en bit av lakanet var alldeles vått av tårar, för så fruktansvärt sorglig kändes döden i just den stunden. Och den är ju sorglig. Det är ju så sorgligt att vi alla en gång ska dö. Samtidigt som kontrasten är där att det är ju precis lika fantastiskt och härligt att vi alla får och har fått leva.

En tro på ett liv efter detta är tröstande och ger kraft tror jag. Men det är inte alltid, eller ens säkert, att man en endaste gång kan känna den övertygelsen. För egen del så skiftar min tro på ett liv efter döden genom livets olika faser. Ibland tror jag ingenting alls. Ibland har jag känt att jag tror på något mer, en fortsättning. En själ som lever kvar. Särskilt stark har den känslan varit i närheten av en döende. Det har känts som att något lämnar kroppen. Jag har känt likheter med att föda. Som att något nytt föds fram. Men vem vet? Allt handlar om vad man tror, ens egen inre övertygelse och visshet.

För mig har vissheten om döden gjort att jag känt det särskilt viktigt att ta vara på livet. Att tala om för människor jag håller av att jag gör det. Innan det en dag är för sent. Överhuvudtaget har det känts viktigt att göra det jag vill med mitt liv innan det är för sent. Ibland kan det till och med kännas lite stressande att döden är där och sätter en deadline på det jag vill göra och uppleva i mitt liv. Kanske när jag minst anar det dessutom.

En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva.

Känn inte så stark rädsla för döden, att du glömmer att leva. 

Ord som tröstat mig många gånger.

Jag önskar dig som läser här en fridfull Allhelgonahelg. Som jag hörde någon säga i tv, så finns helgen inte bara för att sörja, utan kanske allra mest för att vi ska hedra de döda. Att minnas dem, prata om dem och tända ett ljus. 

Leva sitt liv för att hedra de som levt före mig, det är ett vackert sätt att leva, tycker jag.

Jag vill leva ...

Leva så att jag en dag

Kan dö

Med ett förnöjt leende

I tacksamhet


/Anna-Karin


fredag 30 oktober 2020

Covid19 överraskar - hur ska vi orka?


Igår och idag skärptes restriktionerna på grund av Covid19 i sex regioner i Sverige. Det känns som ett tungt bakslag. Bara för ca två veckor sedan kändes allt mer hoppfullt. 70+arna släpptes lika fria, eller om det nu är instängda, som oss andra. Äldreboenden upphörde med besöksförbud. Vi fick hoppfulla besked om att kunna fira jul, kanske inte helt som vanligt, men ändå tillsammans med de nära.

Men viruset överraskar också experterna. Smittspridningen har accelererat så snabbt att man nu stänger t ex ishallar, bibliotek, muséer i vissa områden. Man uppmanar människor att bara umgås med de i samma hushåll. Undvika kollektivtrafik, köpcentra, butiker förutom livsmedel och apotek. Nej till fester och afterwork. Backa tillbaka bandet till som det var i april. Det känns tufft. Särskilt som att vi nu har den mörkaste årstiden på året framför oss.

Vad ska man då göra? Själv "tröstade" jag mig återigen en stund med att läsa på om Spanska sjukan, för att få perspektiv. 50 till 100 miljoner människor dog mellan åren 1918-1920. Vi är mycket långt från sådana siffror nu även om så klart varje människa som dör är en förlust i ett samhälle. Idag har 1,18 miljoner människor dött i Covid19 i hela världen, så här långt. Inte ens under Spanska sjukan tog livet slut för de allra flesta på jorden. Så, även om det känns tungt just idag, visst måste jag kunna känna hopp inför framtiden. Att det kommer ett mer normalt liv igen där vi kan träffa varandra utan social distansering. Att det kommer vaccin och läkemedel.

Samtidigt så tänker jag att människorna som levde under Spanska sjukan hade en helt annan livsstil än vi har idag. Vi har t ex varit vana vid att resa över hela världen året om. Nöjesresor och semestrar. Med mera. Vi har i ärlighetens namn varit ganska så bortskämda med väldigt mycket under flera generationer. I alla fall vi i den rika världen. Nu får vi försöka lära oss att ha tråkigt. Det är inte roligt. Men det är inte heller farligt. 

Det som jag tror är farligt är den sociala distanseringen för många. Vi människor är så sociala varelser. Att inte träffa andra människor gör lätt att vi får oro, ångest och i värsta fall depression. Hur vår psykiska hälsa påverkats under den här pandemin kommer säkert att visa sig så småningom på olika sätt. Och visar sig redan nu i höst.

Jag själv känner det tyngre på många sätt nu men det har olika skäl, inte bara pandemin. Hade ju oturen att drabbas av sjukdom hos riktigt nära i somras. Det har varit en mycket tuff resa. Men tack och lov finns det en vändning nu och det fungerar bättre än på länge. Men tröttheten efteråt gör det svårare att orka med som jag brukar. Men jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Jag tar mig upp. Jag tränar. Jag aktiverar mig så som är möjligt. Försöker hålla modet uppe. Göra det som är meningsfullt om nu inte så mycket kanske känns roligt just nu.

Kanske är det bästa just nu att vara extra snäll mot sig själv? Extra förlåtande om man ibland brister och inte orkar. Ge sig själv av det goda som livet ändå har att erbjuda. Tända ett doftljus i mörkret. Läsa en bok om man kan koncentrera sig. Gå ut i naturen och fotografera. Lyssna på musik. Eller kanske blogga, så som jag ska försöka göra nu i vinter. Kravlöst bloggande, men ändå göra det för att ha något där mina tankar får samla sig och kanske växa till något nytt, en ny sanning och ett nytt hopp kring det som händer i världen nu. Jag har skrivit och bloggat mig igenom svåra perioder så många gånger förut. Skapandets kraft. Och skrivandets.

 

Det är ju allhelgonahelg nu. Själv så var jag vid min mammas grav och tände ljus idag på förmiddagen. Min lilla Mimmi var med. Hon är så van vid att vi går till graven så hon hittar själv dit på kyrkogården. Hon tycker om att vara där. Sätter sig gärna där en stund. Men just idag var det för blött i gräset för att hon skulle sätta sig. Men jag kunde ta ett fint kort på henne i alla fall. Min älskade, lilla vovve, du är värd mer än guld inte minst under en pandemi. Du får mig att glömma och du får mig att känna mig så älskad. Du ger mening åt mitt och andras liv. 


BARA VARA

Låt mig få vara ...

Vara i det som är

Hur det än är

Vila utan oro

Utan tankar på framtiden

Se en strimma av ljus

I världens mörker

Låt mig få vara ...

Vila ...

I tillit

Hopp

Känna tacksamhet över det som är

Trots allt

 

/Anna-Karin


tisdag 20 oktober 2020

Löven faller och jag med dem ibland


Löven faller och jag blir tårögd. Vill tömma mig själv på all sorg, saknad, förlorade drömmar. Tårar hjälper. Längtar efter närhet, men aldrig förut har väl närhet känts så långt borta som nu. Jag får locka Mimmi med skinka på morgonen för att hon ska följa med mig ut på promenaden. Hon vill ligga kvar i hundbädden och inte alls ut i det gråa fuktiga. Den första frosten har redan varit.

Min katt har haft fem dagar utan kramper. Jag vet att det närmar sig att ta farväl av henne. Vet bara inte när. Varje dag känns särskilt värdefull. Hon får leva som den drottning hon är nu. Äta sånt hon älskar mest av allt. Vi skämmer bort henne massor. Hon ger lika mycket tillbaka som hon alltid gjort under sina dryga nitton år.

Tiden går och jag tror knappt att det är sant att det är allhelgona nästa helg. Och vintertid till helgen.

Så mycket som hänt. Så mycket att bearbeta. Så mycket att ibland snurrar tankarna nätterna igenom och sovtimmarna är lätt räknade då för mig.

Håll i. Håll ut. Ha hopp. En dag ljusnar det igen.

Jag drömmer redan om våren.