När jag dricker mitt födelsedagskaffe hör jag en annan fågelsång genom fönstret än den vanliga talgoxens och jag känner inte igen den. Det är en så vacker sång. Jag fylls av värme och känner mig så lycklig att jag har en skogslönn precis utanför mitt fönster där fåglar kan slå sig ned och sjunga de vackraste sånger.
Jag försöker kika efter den lilla som sjunger så vackert, men fågeln sitter så högt upp i skogslönnen att jag måste resa mig ur fåtöljen, gå fram till fönstret och sträcka huvudet uppåt för att få syn på den.
Fågelns bröst är rött. En bofink, kanske, tänker jag. Fast det är inte den vanliga bofinksmelodin, det är en annan melodi, med fler toner i, mer varierad. Kanske är det strålarna från solen som håller på att gå upp som gör att fågelns bröst ser så rött ut?
Jag sträcker ännu mer på min nacke som värker efter städningen igår. Kan det vara rödhaken? Min älsklingsfågel? Som jag inte sett förut i vår? Som är här, i skogslönnen utanför mitt fönster. Sjunger så det hörs ända in till mig...
Ja, det är en liten rödhake. Bättre födelsedagspresent och födelsedagssång kunde jag inte fått idag. Jag känner hur mina tårar faller nedför kinderna. De där tårarna... Den lilla rödhaken, den vackra sången, det blev droppen... alltsammans känns som en hälsning till mig... en hälsning från någon... någon jag saknar, någon som inte finns här idag... någon jag bär i mitt hjärta... en hälsning från någon som vill säga mig att jag är sedd och älskad för den jag är. Nu och för alltid.
