torsdag 26 maj 2011

Så går en dag


Så går en dag ock från vår tid, och kommer ej igen... och ibland så känns det trist att den gör det och ibland känns det skönt att den gör det. Hur som helst så gör den det. Dagen som var kommer inte igen. Idag är en ny dag och allt ligger öppet och väntar, redo att ta emot för den som vill det.

Jag ska hämta studentskylten idag. Denna söta lilla unge på bild i jätteformat.. ja, det kan bli krokodiltårar i mamma-hjärtat och hjärtesnörp, så bäst att ta med stora näsduken.

Trädgården som varit stökig i nästan två år håller äntligen på att fixas till med hjälp av anläggarna som gjorde dräneringen. Det börjar se färdigt ut. Jag älskar när saker blir färdiga! Sedan kan jag börja med nytt. Jag ska plantera en stor grå korg full med rosa pelargoner och ställa på den färdiga uteplatsen framför huset, har jag tänkt.

Just nu är det ändå fokus på studentkalaset och det firandet i mitt liv. Planera mat, dukning, present. Det ska bli så roligt!

Idag är maken på jobbet halva dagen.

Jag tror alltsammans kommer att gå bra.

onsdag 25 maj 2011

Studentbalen

Maskroskvinnans studentfest


Precis i den stunden när min dotter på väg in till studentbalen vänder sig om och ger alla människor omkring det vackraste leende ansikte hon kan ge, ramlar mina egna minnen från min studentfest en gång i tiden över mig.

Det var 70-tal och studentfesten var på hotellet i stan där jag bodde. Jag hade fått tag i en lång rea-klänning med bara axlar i ett kraftigt bomullstyg med stora rosa pioner och gröna blad. Jag älskade klänningen och kände mig så fin i den. Några av tjejerna hade lång klänning, några hade kort. De flesta killarna i klassen hade blazer och byxa, några hade kostym. Jag hade aldrig sett mina killkompisar så uppklädda förut. De hade ju till och med slips, en del av dem. Och de hade aldrig förut sett mig i lång klänning.

Bara någon vecka före min studentfest hade det varit en dramatisk brand under en studentfest på ett hotell i Borås. Jag tror att några av de studenterna där antingen dött eller blivit mycket svårt skadade. Det hade varit otäcka bilder i TV från branden och stora, svarta rubriker på löpsedlarna. Det fanns lite skräckstämning i kroppen på oss när vi gick iväg till vår egen studentfest, vi hade påverkats av det vi sett, hört och läst.

Men det glömde vi snart när vi väl kommit in på hotellet. Det blev mat. Ingen fem-rättersmeny, precis, men det var i alla fall någon varmrätt som vi åt. Hela klassen satt samlad vid samma bord och det var inte tal om att man skulle sitta i par. Vi satt huller om buller, kille vid kille, tjej vid tjej och ibland tjej vid kille. Det var mycket prat och skratt. Vi hade haft en förfest och sedan gick vi tillsammans till Stadshotellet med våra studentmössor på huvudet.

Hotellet hade levande musik, ett dansband. Och jag älskade att dansa, så det tog inte lång stund förrän jag buggat mig alldeles genomsvett efter maten. Jag satte mig vid bordet för att dricka lite och vila mina ben en stund. Jag minns att jag böjde mig ned för att ta upp något ur handväskan. Då upptäckte jag att min klänningsfåll hade gått upp. Jag frågade en servitris om de hade nål och tråd som jag kunde få låna för att sy upp den trasiga klänningsfållen så jag kunde dansa vidare i natten. "Följ med mig ut i köket, så ska vi fixa det", sa hon till mig. Och jag följde med.

I restaurangköket fick jag nål och tråd och jag fick sätta mig i ett hörn på en pall och sy upp klänningsfållen. Medan jag satt där och sydde märkte jag hur spänd stämningen var i köket. Det tisslades och tasslades. Jag hörde ord som "polisen" och jag hörde ord om "bomb". Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade en av personalen vad det var som hände egentligen. "Hotellet är bombhotat", sa hon till mig. "Men du får absolut inte berätta det för någon därute i hotellet för då kan det bli kaos".

Då blev det kaos i mig. Jag skyndade mig att sy klart klänningsfållen och sedan smög jag iväg ut till mina kompisar som skrattade och festade och inte hade den blekaste aning om att hotellet just nu var bombhotat. Jag minns att jag gick ut ensam en stund för att hämta luft och fundera över om jag skulle gå tillbaka in igen till festen. Jag minns att jag bestämde mig för att gå in på hotellet igen. Jag har inget minne av att jag berättade för någon annan därinne om bombhotet jag fått höra om inne hos kökspersonalen, jag höll mitt löfte. Om det nu var klokt eller inte, det vet jag inte så här efteråt. Men det blev aldrig någon explosion. När festen var slut vid ett-tiden, vandrade eller snubblade vi hemåt i natten åt olika håll och sjöng "Sjung om studentens lyckliga dar" och viftade vilt med våra studentmössor.

Dagen efter studentfesten kunde jag och alla andra läsa i lokaltidningen att Stadshotellet varit bombhotat, men att det varit ett "tomt" hot. Ett minne för livet blev det i alla fall för mig. Och en berättelse som inte varit densamma utan det där "tomma" bombhotet.

tisdag 24 maj 2011

Linneas studentbal



Idag är ingen vanlig dag. Idag är Linneas studentbal. Igår kväll kom hennes kille hit och de provade sina kläder och det blev små kaos eftersom ett hårspänne fattades och killens färg på slipsen inte matchade Linneas ljuvliga balklänning. För dem stora saker just då. För mig mycket små saker med tanke på de senaste dagarnas händelser.

Jag såg på alltsammans som i en dimma, så trött kände jag mig. Så småningom somnade jag på soffan i gillestugan.

Idag ösregnar det just nu men jag hoppas att det lättar så småningom. Klänningen hänger framme. Jag kommer att vara chaufför idag. Först till frissan med dottern, sedan hem igen. Sedan när hon är klädd och färdig ska jag skjutsa henne till det ställe där hennes klass ska samlas. Sedan hem igen. Sedan ska jag själv, äldsta dottern och också min make så som det ser ut just nu i alla fall, åka till Stora Hotellet nere vid Vättern i god tid för att få en så bra plats som möjligt där. Sedan väntan. Förväntan.

Så småninom kommer den lånade svarta Mustangen med cab från 2003 att dyka upp. Min yngsta dotter och hennes kille kommer att kliva ur. Dottern i enormt höga klackar som inte syns under den sagolika klänningen i pastell. Killen i smoking och vad det nu blir han kommer att ha runt halsen som ska matcha klänningen. De kommmer att långsamt skrida fram ett varv runt hotellplan, vi kommer att fotografera och filma alltsammans. Och sedan är allt över för min del. Samtidigt börjar det för min dotter.

Egentligen tycker jag hela firandet är något överdrivet  här i stan. Men nu är det så här man firar studenten idag, om man vill det. För äldsta dottern blev det ett mycket roligt minne och en sagolik kväll. Det önskar jag att det kommer att bli för min yngsta dotter också. Hon har verkligen slitit som ett djur i skolan i hela tolv år. Varit skoltrött länge. Ändå kämpat på för att klara att nå fram dit där hon är idag, på väg att gå ut gymnasiet. Hon är värd varje stund av glädje, spänning och fest idag. Jag älskar henne så mycket. Jag är så himla stolt över att få vara hennes mamma!





måndag 23 maj 2011

Pusta ut


Nu är maken hemma och jag försöker pusta ut.

Troligen en mycket kraftig stressreaktion, alltså ingen stroke. Mediciner utskrivna + tankar kring kost och motion.

Jag är tacksam och önskar att han tar till sig det som hänt. Att han hittar sitt sätt att få mindre stress i sitt liv.

Tack alla som tänkt på oss.

Nu blir det fokus på dotterns bal och student.

Oro blir till tacksamhet som blir till glädje!


Kaos - en stund i taget


Idag ska jag skjutsa min mamma till hårfrisörskan. Det är första gången hon ska till frissan efter att hon var så nära att dö i våras.

Min man ska undersökas ytterligare idag, bland annat hjärtat.

Tonåringen jagar fortfarande efter skor till studentbalen i morgon eftermiddag.

Just nu är mitt liv verkligen en blandning av alla möjliga sorters tårar och skratt.

Jag har vaknat två gånger inatt och gråtit i sömnen.

Kaos. En stund i taget.

söndag 22 maj 2011

BRIS-priset 2011 till Maskrosbarn


Glad nyhet! Föreningen Maskrosbarn har fått BRIS-priset 2011.

Jag är själv medlem i Maskrosbarn och stöttar därmed barn och unga som har föräldrar med missbruk eller psykiska besvär. Årsavgiften är 100 kronor. Bli medlem du också!

För mig betyder det oerhört mycket att det finns en organisation som Maskrosbarn som verkligen ser de här barnen som annars inte blir sedda.

Så här skrev en deltagare på Maskrosbarns höstlovsläger förra  året:

"Ni lär mig att man får känna precis som man känner. Ni lär mig kärlek, på riktigt! Det finns inga tackord i världen som kan beskriva hur tacksam jag är över att ni alla finns här. För all kärlek och glädje ni sprider. Tack vare er finns jag, tack vare er kommer jag att  fortsätta finnas."

lördag 21 maj 2011

Plötsligt händer det



Plötsligt händer det... och det är inte alltid roliga saker som händer.

Min man vill inte att jag skriver om honom här i cyberrymden. Men idag gör jag ett undantag.

Sent igår kväll fick jag ringa efter ambulans eftersom min man mycket hastigt drabbades av svår yrsel och kräkningar. Idag ligger han på stroke-enheten på sjukhuset.

Så om jag inte syns till här på ett tag så vet ni varför.

Ta väl hand om er, alla mina fina vänner i cyberrymden.

Kram!

torsdag 19 maj 2011

Om kärlek är en trädgård


Om kärlek är en trädgård finns där vår, sommar, höst och vinter. Först det nya friska, förväntansfulla. Sedan det blommande, hettan. Det skörderika, färgsprakande men samtidigt mörkret som kommer smygande. Mörkret och kylan som släcker det en gång friska och förväntansfulla.

Om kärlek är en trädgård... finns där plats att plantera en liten planta. Ömt ta hand om den varje dag. Ge den näring. Njuta av att se den växa. Känna glädje varje morgon att den finns där. Att ingen kommit och ätit upp den. Eller att vinden ryckt bort den.

Om kärlek är en trädgård... kan en storm precis lika mycket som en alltför regnfattig sommar ödelägga den. Torka ut marken, göra den hård och omöjlig att plantera i. Trasa sönder. Knäcka blommande kvistar och grenar fulla av bär. Dra med sig rötterna. Ödelägga. Döda.

Om kärlek är en trädgård... kan man börja på nytt. Förbereda jorden. Så ett frö. Så flera. Vattna varsamt varje dag, helst i skymningen. Hoppas och tro. Rensa bort det som förstör, det som i stället för att ge kraft tar kraft. Vattna. Vårda. Varje dag.

Om kärlek är en trädgård... kan man planta för planta se den mörka jorden täckas av grönska, doftvioler, förgätmigej, blåklockor, rosor, lavendel, kaprifol, syrener och jasmin. Börja om igen. Skapa nytt ur det som raserats och var dött.

Om nu kärlek är en trädgård...

onsdag 18 maj 2011

Åh, vilken härlig dag! Heja Skrivklådan!


Det första jag gjorde när jag gått upp var att logga in mig på mitt bankkonto och jo, minsann, nu har jag fått betalt för det jag jobbat med i Skrivklådan de senaste månaderna. Det kändes så gott i mig att se siffran som stod där! Jag satt länge och bara tittade på den. Sög i mig känslan.

För hur det än är, även om jag är utförsäkrad så har jag i alla fall Skrivklådan. Och hade jag inte vågat mig på att starta den i höstas så hade jag inte haft de pengarna som finns på mitt konto just idag. Då hade alltsammans varit ännu värre.

Jag känner mig så lycklig att jag kan arbeta det jag kan idag, och jag känner mig så stolt över det jag har gjort.

Ingen i världen ska få stoppa mig när det gäller Skrivklådan. Jag har drömmar om hur jag kan utveckla mitt skrivande och jag tänker att Skrivklådan kan jag ha kvar så länge i mitt liv som jag har lust att ha den.

Ingen ska kunna ta ifrån mig det arbetet om inte jag själv vill det.

Det är en härlig känsla att vara min egen chef!

Jag kanske rent av ska ge mig själv en liten bonus idag... en glass?

tisdag 17 maj 2011

Sanningen


När jag var liten tyckte jag att vi skulle byta saker med varandra i stället för att ha pengar. Jag tänkte mycket när jag var liten flicka. Jag minns hur jag satt vid mitt skrivbord där ljuset mjukt föll in från vänster och skrev med min lilla högra hand mina tankar i en skrivbok med vackra blommiga pärmar eller pärmar med hjärtan. Jag var en liten filosof, så som barn ofta är. Jag filosoferade om livet, om kärleken, om att vara människa.

Jag tyckte att alla människor skulle få vara glada, friska och äta sig mätta. Jag tyckte att världen skulle vara rättvis, att alla människor skulle ha det bra. Jag skrev "Fred i världen" väldigt ofta i min skrivbok. Jag ritade hjärtan och jag skrev kärlek, kärlek, kärlek. Jag placerade mig själv på kartan när jag skrev Anna-Karin Mattsson, Forsheda, Värnamo, Jönköpings län, Småland, Sverige, Norden, Europa, Världen, Universum i min skrivbok. Jag trodde på Gud och jag älskade Jesus. Jag läste psalmer och jag skrev egna psalmer. Jag ville bli präst, journalist, författare eller nunna när jag blev stor.

Jag minns att jag skrev att när jag blev stor skulle jag berätta sanningen för människorna. Berätta sanningen om livet. Berätta sanningen om det jag såg runt omkring mig. Sanningen om det jag såg hände med min familj.

Sanningen... för jag trodde att när jag blev stor skulle jag veta vad sanningen var. Jag skulle förstå precis allt. Fast så enkelt är det inte. Det upptäckte jag när jag blev stor. Sanning är inte enkel alls. Det som är sanning för mig kan vara lögn för en annan människa. Att jag skulle kunna berätta sanningen för en annan människa, det tror jag inte på längre. Jag tycker att det är stort om jag kan berätta sanningen om mig själv. Kanske är min sanning också någon annans sanning. Kanske är min sanning bara min egen sanning.

måndag 16 maj 2011

FK i Jönköping hör inte av sig


Den 15 mars fick jag mitt brev om att jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Från och med den 1 juli 2011 tar man bort min ersättning, cirka 6.000 kronor i månaden försvinner för mig. I brevet från Försäkringskassan står det att min personliga handläggare ska kontakta mig inom de närmaste veckorna för att boka ett möte med Arbetsförmedlingen. Jag har inte hört ett enda ord från FK om något möte än. Idag är det den 16 maj.  Brevet om min utförsäkring från FK är undertecknat "Med vänlig hälsning, Försäkringskassan". Det finns inget namn på någon person att kontakta i det brevet.

I samband med att jag utförsäkrades fick jag en ny handläggare. Jag skickade ett mail till henne den 28 mars med en enkel fråga. Frågan handlade om min sjukpenninggrundande inkomst. Jag har fortfarade inte fått svar på min fråga från min handläggare på FK.

Jag har ringt ett par gånger utan att kunna komma i kontakt med min handläggare.

Det finns inget jag hellre önskar än att jag hade hälsa till 100 % och att jag kunde lämna Försäkringskassan för gott. Jag är så trött på att ha det så här. Det har varit väntan på samtal, kontakt, ersättning och besked genom alla de tretton åren jag varit sjukskriven. De senaste åren med den handläggaren jag hade då, fungerade det ändå tillfredsställande, tycker jag. Men idag...

Jag har ett viktigt val framför mig att göra. Ska jag bestämma mig för att leva på den lilla inkomst jag har från Skrivklådan och göra mig från Försäkringskassan? Eller ska jag stanna kvar i det här systemet som ändå inte fungerar? Inget av valen innebär någon trygghet. Valet att göra mig fri från Försäkringskassan har den fördelen att jag får mer egenmakt än om jag är kvar i sjukförsäkringssystemet.

Jag funderar. Jag fortsätter att vänta på svar från Försäkringskassan i Jönköping under tiden. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får tid för ett möte med Arbetsförmedlingen för att slussas vidare in i Arbetslivsintroduktion? Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får en ersättning igen? Undrar om jag får någon ersättning överhuvudtaget någonsin? Det är många frågor i mitt huvud. Och ett stort beslut som jag själv ska fatta.

Jag har skickat ett mail till Försäkringskassans huvudkontor och berättat om hur jag får vänta på mitt möte med Arbetsförmedlingen och hur svårt jag har att få kontakt med min handläggare.

söndag 15 maj 2011

Utmattad? Förlora och få igen


Det bästa med att ha förlorat allt, utom just själva livet, var att jag inte längre hade något att förlora. Inte ens förståndet.

Då föll rädslan platt till marken, jag blev modig, vågade det jag inte vågat förut.

Allt jag sedan fått är gåvor att känna tacksamhet över.

Varje liten bokstav jag skriver är idag en gåva för mig som en gång förlorade förmågan att skriva och tala, att ens förstå det andra sa.

"Du är inte ensam"



"Är det nånting jag vill säga till alla dem som är förtvivlade, är det att det faktiskt blir bättre, det blir bra. Imorgon skall det inte längre göra ont, det som smärtar oss idag. Tror mig när jag säger skammen är inte din, du är inte så ensam som du tror.

Det finns de som gjort dig illa, det finns de som inget vet. Det finns de som gjort en grej av att skrika ut din hemlighet, det finns de som stal din stolthet, det finns de som tog ditt mod och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner, dig som ingen ser, du som saknar vänner och knappt kan andas mer. Hör på mig, min kära, hur ska jag få dig att förstå; du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde. Gryningsljuset klart. Du står vid busshållplatsen och bussen kommer snart. Nu lämnar du allt gammalt. Här tar din barndom slut. Nu tar du steget ut. Och när du har rest dig, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig, har du rivit och förstört, allt de hade att säga, har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som är. Och alla deras lögner betyder ingenting. Tro mig när jag säger; skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam, det finns de som följer dig. De vet hur det är, för de har själva varit där.

Och du är inte ensam, det är tid att fatta mod.

Och jag vill att du ska veta.

Vi har det som du... som du... "

(Jonas Gardell)

lördag 14 maj 2011

Utmattad? - Lust



"Det handlar om att söka efter vad man mår bra av. Och att sedan göra mer och mer av det".

Så sa tidsprofessorn Bodil Jönsson när jag var med i hennes och Gunilla Brattbergs projekt "Pacemaking". De orden fastnade djupt i mig. Jag började söka efter vad som fick mig att må bra. Eller åtminstone bättre. Jag upptäckte att jag mådde så mycket bättre när jag gjorde det jag hade lust att göra i stället för att göra det jag kände att jag måste göra.

Jag upptäckte att jag mådde bra av att göra yoga eller Qi-gong, att göra andningsövningar, av att kravlöst vara i naturen eller trädgården, av att ta lagom långa promenader, beröring, läsa lite i en bok, lyssna på vågorna, leka, fantisera, skratta, kultur, musik, möta människor som jag trivdes tillsammans med, skriva...

Samtidigt som jag upptäckte vad jag mådde bra av, upptäckte jag vad jag inte mådde bra av att göra.

Livet kan liknas vid en godispåse, tänker jag. En godispåse där jag mer och mer stoppar i av det som jag gillar smaken av och allt mindre av det som inte smakar lika gott.

Vad vill du ha i din godispåse? Prova, känn efter hur du mår, unna dig mer och mer av det som just du mår bra av. Livet är till för att känna glädje. Du är älskad. Någon vill dig gott. Någon vill att också du ska känna lycka, glädje och få må bra! Sök din väg för att känna att du har ett bra liv, trots allt som kanske varit eller är.

"Det finns en enda sak som du INTE ska göra, sa hon också. Bodil Jönsson. "Du ska inte dricka alkohol, det kommer att öka de stresshormoner som du redan har för mycket av". För mig var det inget som jag behövde välja bort. Det hade jag redan gjort långt tidigare i mitt liv. Efter att ha upplevt i min närhet vad det kunde leda till att försöka döva känslor och ångest med alkohol. Idag finns det alkoholfritt vin som smakar riktigt, riktigt gott, tycker jag. Om jag nu har lust att dricka vin någon gång. Jag tycker att vatten är den allra bästa drycken. 

fredag 13 maj 2011

Maskrosor


När jag körde in i rondellen mot A6 Köpcenter såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...

torsdag 12 maj 2011

Maskrosor - en text om överlevare


När jag körde in i rondellen mot A6 Köpcenter såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...

onsdag 11 maj 2011

Utmattad? Så trött...


När jag fixat momsredovisningen och betalat in F-skatten till Skatteverket, satte jag mig i solstolen i skuggan och somnade igår. Det är sällan jag somnar i en solstol. Jag är så trött. Jag somnar trött och jag vaknar trött. Det är ren envishet som gör att jag håller mig uppe om dagarna just nu. Och erfarenhet.

Jag vet att det blir bättre igen. Det handlar om att ge mig själv återhämtning. Jag gör det jag kan. Ger mig själv andrum en gång i timmen. Mediterar. Sköter mig.

Resten överlåter jag åt min kropp och min själ. Jag litar på den, den är klok. Talar om för mig att jag behöver ta det lite lugnt just nu.

Bakslag, kallade min följeslagare på vägen det, när jag trodde att jag skulle rasa samman igen, falla lika djupt som den där första gången. "Du har fått ett bakslag", sa han till mig. "Du kommer att få bakslag på vägen mot hälsan igen. Men för varje bakslag du får, kommer du att upptäcka att du reser dig allt snabbare igen".

Så blev det. Många bakslag har det varit. Varje gång har jag rest mig. Och jag reser mig den här gången också. Allt är en fråga om tid och tålamod. Snart, snart spritter det i hela kroppen på mig igen av livslust. Tålamod är en dygd.

tisdag 3 maj 2011

"Strong woman award"



Jag har fått en uppmuntran från bloggaren Gunillas blogg mellan Himmel och Jord. Tack, Gunilla, jag blev så stolt och glad för din award till mig. Den kändes speciell eftersom den inte "bara" handlar om mitt bloggande utan också om hur du uppfattar mig som människa. Gunilla skriver att hon ger awarden till starka kvinnor och bloggskribenter.

Gunilla är en änglamamma. Jag lärde känna henne i bloggarnas värld när jag var nybliven bloggare. Först skrämdes jag av hennes sorg, att ha förlorat ett barn i ungefär samma ålder som mitt eget barn. Men så småningom började jag läsa det hon skrev och vi blev bloggvänner.

Jag beundrar Gunilla både som bloggare och som människa. Hon har varit en av mina "lärare" och förebilder när det gäller att blogga.

måndag 2 maj 2011

Dead-line-vecka


Det är måndag och jag har dead-line-vecka. Två artiklar kvar att skriva till fredag, fast det känns lugnt, bara jag får tag i de personer jag ska intervjua, så fixar det sig. Och får jag inte tag i dem, ja, då får det bli andra artiklar eller inga alls. Det mesta här i världen löser sig, märkligt nog.

Sedan, från och med nästa vecka, tänker jag unna mig att ta det lugnt ett bra tag. Eller ta det lugnt.. jag ska inte skriva artiklar på ett bra tag. I stället ska jag ta tag i sådant kring Skrivklådan som jag inte hunnit med förut, rensa papper, kolla upp hur det är med min försäkring och lite tid med redovisningsprogrammet blir det också. Det är mycket nytt att lära när man blir sin egen chef för första gången i sitt liv, men jag tar det med ro. Jag är ju så lyckligt lottad att jag inte behövt anstränga mig för att få jobb så här långt. Och jag vet att jag har jobb som väntar på mig i augusti igen, det känns fantastiskt.

Stort tack till Tidningsbyrån i Jönköping, Jönköpings Allehanda, Mullsjö Turistinformation, Habo-Tidningen, Vi i Vätterhem och Lions marknadstidning för det förtroende ni visat för mig!

Jag har ont i min nacke och axel fortfarande, så ont som jag inte haft på många år. Det började när mamma blev sjuk och det vill inte gå över. Jag tror att jag ska ringa till sjukgymnasten och boka en tid. Bäst att inte vänta för länge med att ta tag i smärta som accellererar i stället för att avta.