Hudkrämen på apoteket var inte markerad med det erbjudande jag sett i broschyren jag fått med direktreklamen i veckan. Jag tog med mig förpackningen och gick fram till kassan.
"Är det rabatt på den här hudkrämen", frågade jag. "Jag läste det i broschyren från er."
"Nej, tyvärr", svarade kassörskan. "Det erbjudandet gick ut igår."
"Okey", svarade jag och började vända mig om.
Kanske såg kassörskan min besvikelse.
"Vänta", sa hon.
Jag vände mig tillbaka mot henne igen.
"Vänta, jag kan fixa det åt dig", sa hon. "Kom till mig i kassan när du handlat klart så ska jag fixa så att du får rabatten i alla fall."
Hon blinkade mot mig och log.
Jag log tillbaka. Hämtade två förpackningar i hyllan. En dagkräm och en nattkräm.
Fick rabatten som var på 30 % vilket i det här fallet betydde mer än hundra kronor mindre att betala för mig än utan rabatten.
Fast det som gjorde mig mest varm i hjärtat var inte pengarna jag tjänat på rabatten. Utan att jag hade mött en människa som vågade gå utanför ramen. Som kunde fixa till den där rabatten trots att vi idag har så många system som styr och ställer över människan själv. Att där var en människa som inte såg den direkta lönsamheten som det viktigaste just då. Utan att jag blev nöjd i stället för besviken.
Efteråt ledde det som hänt mig vidare i tanken till den där dagen som jag önskar att jag aldrig behövt uppleva i mitt liv. Den där dagen när ambulansmännen vägrade ta med min mamma till sjukhuset. Trots att de konstaterade att hon var oförmögen att ta hand om sig själv, att hon var döende, uttorkad och djupt deprimerad. Därför att mamma i sin vilsenhet och utmattning just då sa nej till att de fick ta med henne till sjukhuset.
"Tyvärr. Jag har mött massor av sådana här fall", sa ambulansmannen vänd till mig där jag satt i soffan i det rum där min mamma låg med ansiktet mot den motsatta väggen i sin säng. Hopkrupen, så liten, tunn och trött som bara en döende, svårt sjuk, gammal människa kan vara.
"Hon kan inte ta hand om sig själv", fortsatte han. "Men hon säger nej till att vi tar med henne till sjukhuset, så tyvärr kan jag inte ta med henne."
Hade inte jag den gången protesterat så kraftigt som jag gjorde, vet jag inte hur det hade blivit för min mamma. Vilket lidande hon skulle ha mött i det lidande hon redan led.
Och jag undrar ibland hur det hade varit för alla de där andra likadana fallen som ambulansmannen sa att han hade mött. Hade han lämnat dem ensamma i sina hem i det tillståndet? Därför att de var så förvirrade att de sa nej till att han skulle ta med dem?
Vad är det som gör att en människa vågar gå emot svarta bokstäver på ett vitt papper för att i stället lyssna på sitt hjärta?
Eller att en människa inte vågar göra det?
Jag tror inte att ambulansmannen var ond och kassörskan på apoteket god.
Jag tror att det handlar om att välja feghet eller att välja mod.
Det behövs modiga människor i världen.
Människor som ifrågasätter regler och som ibland också vågar gå emot dem i handling.
Som vågar lyssna till och följa sina hjärtan.
#Blogg100 - Dag 21
