Det finns den rent fysiska ensamheten. När man är ensam hemma. Allt är så tyst att man hör sitt eget hjärtslag. Vinden som viner därute. Golvet som knarrar. Där kan man ibland vila.
Den psykiska ensamheten är annorlunda. Känslan av att där inte är någon som förstår. Känslan av isolering mitt i en samling av folk. Som att vara på en öde ö mitt i en storstad. Inte kunna nå fram och inte känna sig nådd. Den känslan.
Vilken gåva är det inte att någon gång eller kanske flera gånger i sitt liv, plötsligt känna att där är ju en människa som förstår det jag menar, hur jag känner, hur jag mår, det jag tänker på. Utan att jag ens anstränger mig för att göra mig förstådd.
Eller åtminstone en människa som försöker och vill förstå mig.
Jag önskar att jag någon gång i mitt liv har varit en sådan människa för en annan.
Som fått någon levande människa att känna sig förstådd.
Det allra största mötet är det där båda känner så.
Själsmötet.
Det sanna kärleksmötet ... en gåva.
#blogg100 #bloggswe
