Kyrkklockorna ringer i Jönköping första maj

Idag ringer kyrkklockorna i Jönköping som de genom tiderna gjort i tider av kris. Senast de ringde var 1939 när andra världskriget bröt ut.

Anledningen är de mörka krafter som demonstrerar i min stad idag. Tusentals människor samlades under förmiddagen kring Sofiakyrkan för en gudstjänst utomhus och för att manifestera människors lika värde. Man avslutade med att tillsammans sjunga "Jesus älskar alla barnen".

Jag skickar en önskan och bön genom rymden att det som nu sker i Jönköping kommer att ske med värdighet och utan våld. Alla människor är lika mycket värda. Vi är alla ett.

Jag önskar kärlek till dem som känner hat.

Frid till dem som känner rädsla.



Se även: Livesändning, Jönköpings-Posten

#Blogg100

Sköna maj välkommen - från en tid som flytt

När jag var liten klädde vi oss riktigt fina Valborgsmässoafton. Allra helst skulle man ha på sig en ny kappa eller rock. Till och med min lillebror hade en ny liten rock på sig. Mamma och jag hade finkappa och hatt. Pappa kostym och rock och tjusig hatt.

Vi promenerade tillsammans från vår gula tegelvilla på Villagatan till den gamla vackra röda skolan i trä som sedan länge inte finns kvar i det lilla samhället. Skolan som mamma gått i när hon var liten. På den tiden när läraren fortfarande agade barnen. Alldeles särskilt de barnen som var fattiga. Och aldrig någonsin det barn som hade rika föräldrar.

Skolan som jag gick i då, på den tiden när jag var liten. Där min allra första fröken var gift med prästen i samhället och var så snäll mot alla barnen i min klass. Hon som gav mig en ask med bokstäver att lägga ord med medan de andra barnen fick lära sig läsa. Eftersom jag redan kunde läsa när jag började skolan. Den där asken med bokstäver som jag tyckte var så urtråkig. Fast jag satt där i bänken och la mina ord under lektionen i alla fall under säkert ett helt skolår. Jag var en mycket lydig skolflicka.

På skolgården Valborgsmässoafton på den tiden samlades allt folket mitt framför skolan. Vi stod familjevis och tittade mot skoltrappan där kören stod. Alldeles stilla skulle man stå under vårsångerna. Det var inte lätt när man var en liten flicka som jag med mycket spring i mina ben. Fast stilla stod jag. Kanske kliade jag mig lite på det ena strumbyxklädda benet med mina finskor ibland. Fast inget mera. Respekt kanske det var man fick lära sig då. Eller så härmade man bara sin mamma och pappa. Man lärde sig hur man skulle vara och så löd man. Krångligare var det inte. Fast inuti mig kliade det av lust att springa. Frös gjorde jag ofta på Valborgsmässoafton där på skolgården.

Efter vårtal och vårsånger tändes den stora majbrasan intill skolbyggnaden. Mamma var orolig att jag och min lillebror skulle springa för nära den. Hon sa till oss många gånger att inte springa för nära. Fast springa fick vi. Och som vi sprang tillsammans med alla de andra barnen. Som nyss frisläppta kalvar på grönbete, runt, runt, runt den stora elden som värmde hela oss eller om det nu var allt springet som värmde och jag glömde hur jag hade frusit om mina strumpbyxklädda ben förut när jag stått stilla och lyssnat på vårsångerna och hurrat in våren.

Nu var det äntligen vår på riktigt.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!



#Blogg100 - Dag 63